Kreativitet
Man lär sig nya saker varje dag som au pair! Inte nog med att jag kan en hel massa amerikanska basketspelare, Star Wars-karaktärer, barnprogram och patriotiska sånger, idag har jag dessutom lärt mig att rita Egyptens, Ekvatorialguineas samt Namibias flaggor.
Det började för några veckor sedan, när Johnny insåg hur roligt det var att rita påskägg. Han får fortfarande ett ryck då och då och vill att jag ska rita några hundra stycken till honom som han kan färglägga. Eftersom det finns begränsade möjligheter att variera prickar och streck ritade jag ett ägg dekorerat med en amerikansk flagga till honom för några veckor sedan. Efter det färglade han ett ägg med en svensk flagga.
Sedan dess har det spårat ur lite grann. Idag satt bägge pojkarna och ritade äggformade flaggor så fort de kunde (allt är en tävling), och efter en stund kunde vi inte fler flaggor, så då gick vi och googlade och lärde oss rita flaggor till länder vi knappt visste fanns.
Ge oss några veckor till så ska vi nog ha memorerat dem allihop!
We're all gonna die!
Svininfluensan är jättehypad i media just nu. Senaste budet jag hörde var 44 misstänkta fall av svininfluensan här i New York. Förståsigpåare uppmanar dock folk att bara åka in till sjukhusen om de verkligen är sjuka--äntligen lite sunt förnuft. Är mitt uppe i det här, med lappar från skolan om hur viktigt det är att barnen tvättar händerna, och ändå tycker jag det känns som en löjligt överdriven panikångest.
Visst, 44 misstänkta fall. Men det bor över 8 miljoner människor här. 44 misstänkta fall på 8 000 000 människor? Tja, i mina öron låter paniken lite överdriven.
Pratade med en mexikansk tjej idag som skulle åkt hit som au pair den 1 juni. Ja, skulle ha åkt hit. På grund av svininfluensan är au pairerna från Mexico inte tillåtna att åka hit de närmsta två månaderna. Tjejen jag snackade med måste alltså försöka hitta en ny värdfamilj, eftersom den förra nu tvingats skaffa sig en annan au pair. Lagom kul en månad innan man ska åka...
Missförstå mig inte. Självklart är det inte det minsta kul att folk insjuknar och dör i svininfluensan, men varför blir hela världen helt hysterisk över några få fall av influensa? Hur många människor dog egentligen av fågelinfluensan?
Intressant?
Ibland när jag pratar med barnen slås jag av hur absurda våra samtal är. Vissa saker jag säger är sådant som jag är helt säker på att jag aldrig har sagt innan. Nu senast var det en konversation om fåglar och ekorrar:
John: "If we turned into birds, the squirrel wouldn't recognize us!"
Jag: "No, because then we would be all small and covered in feathers."
Som tur är så brukar barnen tycka att allt jag säger är helt rimligt och normalt.
John: "If we turned into birds, the squirrel wouldn't recognize us!"
Jag: "No, because then we would be all small and covered in feathers."
Som tur är så brukar barnen tycka att allt jag säger är helt rimligt och normalt.
Semesterkänsla
Annamarie ligger inlagd på sjukhus (hon vägrar inse att hon kanske borde skära ner på kakorna och använda lite insulin då och då för sin diabetes) så jag kan inte dumpa över ungarna på henne. Trots det har jag haft två väldigt lugna och härliga dagar.
Idag var vi t.ex. i parken tre gånger. Barnen är så duktiga på att roa sig själva nu. Allt jag behöver göra är att sitta på en bänk i solen och hålla ögonen på dem. Inte särskilt ansträngande. Vi gick hem vid 17.00 idag och det var fortfarande 30 grader varmt. Härligt härligt.
Idag var vi t.ex. i parken tre gånger. Barnen är så duktiga på att roa sig själva nu. Allt jag behöver göra är att sitta på en bänk i solen och hålla ögonen på dem. Inte särskilt ansträngande. Vi gick hem vid 17.00 idag och det var fortfarande 30 grader varmt. Härligt härligt.
På allmän begäran: The End of the Story of the Broken Mirror
*harkelharkel* Okej, så var var jag? Jag hade köpt en ny spegel på Target och släpat hem den, och upptäckt att bitarna av min gamla spegel var borta. Så här ser min nya spegel ut förresten:
Först söndag kväll kom Stravalles hem igen, så då gick jag upp för att förklara vad som hade hänt. Naturligtvis är det Charles som jag stöter på, eftersom han inte alls är lika lätt att prata med som Dorothy... Redan när jag börjar prata skrattar han lite skumt för sig själv, förstod inte riktigt om det var åt mig eller åt något helt annat. Han rycker på axlarna och säger att de kunde ha köpt en ny spegel (Charlie rycker in och berättar att de tänkte köpa en och åkte till affären, men aldrig köpte en--en gåta vars lösning jag fortfarande inte fått veta) och tillägger att han antar att de borde satt upp den, höhö.
Igår morse pratade jag med Dorothy, som börjar med att säga "sorry about the mirror". Även hon säger att de borde ha satt upp spegeln, och det verkar som om hon har intrycket av att den har varit sönder en längre tid. Hon säger att hon slängde delarna för att hon inte ville att någon skulle skada sig på dem. Så jag skyndar mig att säga att den inte gick sönder förrän i fredags, och berättar hur det gick till. "Jag ville inte slänga bitarna förrän jag skaffat en ny spegel", förklarar jag. Den hinten förstår hon inte alls.
Först söndag kväll kom Stravalles hem igen, så då gick jag upp för att förklara vad som hade hänt. Naturligtvis är det Charles som jag stöter på, eftersom han inte alls är lika lätt att prata med som Dorothy... Redan när jag börjar prata skrattar han lite skumt för sig själv, förstod inte riktigt om det var åt mig eller åt något helt annat. Han rycker på axlarna och säger att de kunde ha köpt en ny spegel (Charlie rycker in och berättar att de tänkte köpa en och åkte till affären, men aldrig köpte en--en gåta vars lösning jag fortfarande inte fått veta) och tillägger att han antar att de borde satt upp den, höhö.
Igår morse pratade jag med Dorothy, som börjar med att säga "sorry about the mirror". Även hon säger att de borde ha satt upp spegeln, och det verkar som om hon har intrycket av att den har varit sönder en längre tid. Hon säger att hon slängde delarna för att hon inte ville att någon skulle skada sig på dem. Så jag skyndar mig att säga att den inte gick sönder förrän i fredags, och berättar hur det gick till. "Jag ville inte slänga bitarna förrän jag skaffat en ny spegel", förklarar jag. Den hinten förstår hon inte alls.
Solsken
Jag vet att jag tjatar om vädret, men bear with me--till helgen ska det bli regnigt och redan på onsdag ska det bli kallare igen, så då blir det åtminstone lite mer "usch jag vill ha sommar och solsken nu" och mindre "åh vad härligt att sommaren är här" i bloggen.
Idag lurade jag till mig totalt 4 timmar då jag bara gick, satt eller stod i solen och njöt. Okej, jag hade ögonen på barnen hela tiden så det var inte så avslappnade som det låter, men jag har snyggt eldröda armar nu iallafall! Imorgon går Johnny i skolan till 11.00 så det blir antagligen lite mindre solsken (och okejdå, det får väl bli lite mer solskyddsfaktor), men trots det så tänker jag njuta av högsommarvärmen så mycket jag kan innan det är för sent!
Idag lurade jag till mig totalt 4 timmar då jag bara gick, satt eller stod i solen och njöt. Okej, jag hade ögonen på barnen hela tiden så det var inte så avslappnade som det låter, men jag har snyggt eldröda armar nu iallafall! Imorgon går Johnny i skolan till 11.00 så det blir antagligen lite mindre solsken (och okejdå, det får väl bli lite mer solskyddsfaktor), men trots det så tänker jag njuta av högsommarvärmen så mycket jag kan innan det är för sent!
Hmm?
På väg hem från Central Park igår gick jag in om Target och letade efter en billig spegel. Den billigaste jag hittade kostade 39.99, dvs. minst dubbel så dyr som den jag krossade i förrgår. Men vad gör man? Har kollat hemsidorna till alla affärer inom rimligt avstånd, och vissa speglar ligger på 500-600 dollar. Huvudsaken var att jag fick tag på en spegel.
Har knappt sett till min värdfamilj på hela helgen, som vanligt, och de var inte hemma när olyckan hände, så jag tänkte helt enkelt vänta med att berätta för dem tills jag hade köpt en ny spegel. Ville inte att det skulle verka som om jag förväntade mig att de skulle köpa en ny.
Men så kommer jag hem igårkväll, till ett nedsläckt och övergivet hus. Min första tanke är att det är skönt, jag var nämligen helt slutkörd och kände inte alls för att tvingas vara social. Så jag släpade ner spegeln i badrummet och insåg att något fattades. Hade lämnat ena spegelhalvan på golvet, och nu var den puts väck. Gick in i rummet igen och insåg att andra spegelhalvan också var borta. Antagligen hade Dorothy gått in för att stryka skjortor (strykjärnet stod på golvet) och hittat en halv spegel, och bestämt sig för att slänga båda halvorna.
Familjen har fortfarande inte kommit hem, så jag vet inte om de bestämde sig för att köpa en ny spegel, eller vad. Kan bara säga att det var tur att jag köpe en ny, annars hade jag varit helt utan spegel nu. Kanske ville de bara straffa mig för att ha krossat den?
Har knappt sett till min värdfamilj på hela helgen, som vanligt, och de var inte hemma när olyckan hände, så jag tänkte helt enkelt vänta med att berätta för dem tills jag hade köpt en ny spegel. Ville inte att det skulle verka som om jag förväntade mig att de skulle köpa en ny.
Men så kommer jag hem igårkväll, till ett nedsläckt och övergivet hus. Min första tanke är att det är skönt, jag var nämligen helt slutkörd och kände inte alls för att tvingas vara social. Så jag släpade ner spegeln i badrummet och insåg att något fattades. Hade lämnat ena spegelhalvan på golvet, och nu var den puts väck. Gick in i rummet igen och insåg att andra spegelhalvan också var borta. Antagligen hade Dorothy gått in för att stryka skjortor (strykjärnet stod på golvet) och hittat en halv spegel, och bestämt sig för att slänga båda halvorna.
Familjen har fortfarande inte kommit hem, så jag vet inte om de bestämde sig för att köpa en ny spegel, eller vad. Kan bara säga att det var tur att jag köpe en ny, annars hade jag varit helt utan spegel nu. Kanske ville de bara straffa mig för att ha krossat den?
Central Park
Upp mot 30 grader och solsken igår. Sommar. Jag gick upp relativt tidigt och klippte mig lite snabbt på närmsta salong. Kostade bara 22 dollar, exklusive dricks, och det är väldigt skönt att kunna se omvärlden igen.
Gick sen till Forest Hills, mötte upp Eva, och åkte in till Central Park. Man kan väl lugnt säga att vi inte var ensamma där. Alla andra New York-bor och några miljoner turister höll med oss om att det var för varmt för att göra något annat än att slappa i parken.
Sju års olycka
Inte min dag. Inte min vecka.
Dagens ord: acetaminophen
Dorothy hatar att bli lämnad utanför. Hon vill veta precis var alla i familjen befinner sig hela tiden, och exakt vad de gör. När hon kommer hem på kvällarna och får syn på mig så följer hon mig som en skugga, särskilt om jag försöker gå ner i källaren ("I wanna come!") Det bästa hon vet är att följa med mig på toaletten--"never leave a child alone!"
Ikväll var inget undantag. Dorothy kom hem med Charles och jag försökte dra mig undan genom att förklara för alla barnen att jag skulle gå till affären. Ingen idé. "I wanna come!" Så Dorothy fick följa med ner och googla det amerikanska namnet för paracetamol, och sedan tänkte jag att om hon ändå skulle hänga efter mig tills jag gick så kunde hon lika gärna vara till nytta. Alltså lärde jag henne att säga acetaminophen. Fråga mig inte hur det egentligen uttalas, bara.
"Aa-mee-ten!" ekade Dorothy medan jag packade ihop mina grejer. "Aa-mee-ten!" påminde hon när hon höll mig sällskap på toaletten ("I wanna come!") Och så gick vi uppför trappan.
"What am I buying again?"
"Crayons!"
Ikväll var inget undantag. Dorothy kom hem med Charles och jag försökte dra mig undan genom att förklara för alla barnen att jag skulle gå till affären. Ingen idé. "I wanna come!" Så Dorothy fick följa med ner och googla det amerikanska namnet för paracetamol, och sedan tänkte jag att om hon ändå skulle hänga efter mig tills jag gick så kunde hon lika gärna vara till nytta. Alltså lärde jag henne att säga acetaminophen. Fråga mig inte hur det egentligen uttalas, bara.
"Aa-mee-ten!" ekade Dorothy medan jag packade ihop mina grejer. "Aa-mee-ten!" påminde hon när hon höll mig sällskap på toaletten ("I wanna come!") Och så gick vi uppför trappan.
"What am I buying again?"
"Crayons!"
Bonnabränna
20+ idag och strålande solsken. Inte mig emot. Släpade Johnny till parken vid 11-tiden. Han är alltid lika orolig för att det bara ska vara småbarn där, men jag förstår inte varför, han leker ändå aldrig med de andra barnen. 75 minuter tog det innan han äntligen visade intresse för någon annan än mig--en liten Dominic som säkert inte fyllt 4 än och som inte pratade särskilt bra engelska. Men en kompis är en kompis, inte sant? För även om Johnny är väldigt gullig mot folk han känner väl har han inte världens bästa sociala kompetens när det gäller främlingar.
Så han sprang runt med Dominic ett tag och visade honom alla sina små bokstavsböcker (vilka han nödvändigtvis skulle släpa med sig till parken...) Under tiden satt jag på en bänk i solskenet och skaffade mig en snygg bonnabränna med matchande illröd näsa.
Ungefär två och en halv timme stannade vi i parken, och sedan körde vi ytterligare en timme på eftermiddagen när Charlie också kunde följa med. Insåg inte hur illa min bränna var förrän efter jag duschat ikväll. Brände åtminstone inte ungarna...
Så han sprang runt med Dominic ett tag och visade honom alla sina små bokstavsböcker (vilka han nödvändigtvis skulle släpa med sig till parken...) Under tiden satt jag på en bänk i solskenet och skaffade mig en snygg bonnabränna med matchande illröd näsa.
Ungefär två och en halv timme stannade vi i parken, och sedan körde vi ytterligare en timme på eftermiddagen när Charlie också kunde följa med. Insåg inte hur illa min bränna var förrän efter jag duschat ikväll. Brände åtminstone inte ungarna...
Dagens citat
Hämtade Johnny från skolan idag, och han var helt uppspelt hela vägen hem över vårshowen som de äldre barnen (däribland storebror) skulle ha samma kväll.
"Do you wanna come?" frågade han.
"Sure, it sounds like fun."
"Do you love concerts?"
"Yeah, I do. Especially if someone I know is going to sing!"
"Charlie's gonna be in it!"
"Yeah, I know."
Och så kommer det:
"When you see the kid with the glasses, that's gonna be Charlie!"
(Förresten så hade han inte glasögonen på sig när han sjöng, men jag kände igen honom ändå.)
"Do you wanna come?" frågade han.
"Sure, it sounds like fun."
"Do you love concerts?"
"Yeah, I do. Especially if someone I know is going to sing!"
"Charlie's gonna be in it!"
"Yeah, I know."
Och så kommer det:
"When you see the kid with the glasses, that's gonna be Charlie!"
(Förresten så hade han inte glasögonen på sig när han sjöng, men jag kände igen honom ändå.)
Teknikens under
Barnen Stravalle har alla tänkbara leksaker, däribland xbox, portabel DVD-spelare, Gameboy och Nintendo DS. I 99 fall av 100 tröttnar Charlie efter 20 minuter på vad han håller på med och förklarar att han är "soooo booooored". Johnny däremot blir bara uttråkad när det går dåligt för honom, vilket leder till att han tror jag är jag fullständigt värdelös på alla spel.
I eftermiddags lyckades jag få pojkarna att vara både intresserade och underhållna i en hel timme, samtidigt som jag fick dem att tycka att jag var smart, påhittig och otroligt kreativ.
Hur jag lyckades? Jag vek en loppa till dem.
I eftermiddags lyckades jag få pojkarna att vara både intresserade och underhållna i en hel timme, samtidigt som jag fick dem att tycka att jag var smart, påhittig och otroligt kreativ.
Hur jag lyckades? Jag vek en loppa till dem.
Uppgradering
Original-nyckelknippa:
Uppgraderad version:
(Och jag har äntligen lärt mig vilken nyckel som går till vilket lås!)
Dagens roligaste
Finns ljusglimtar också, som tur är. Har fått en idé som jag faktiskt tror är en bra idé, nämligen att lära Johnny att torka sig själv efter toalettbesök. Trots allt så börjar han Kindergarten till hösten och vet inte om lärarna är så pigga på att komma springande när han ropar "poopie time!"
Det var bara andra gången idag, så vi tränade på att vika ihop toalettpappret lite snyggt sådär. Långsamt och pedagogiskt vek jag en fyrkant, och Johnny gjorde stora ögon. "Wow, that's perfect!" utbrast han. Tog försiktigt tag i yttersta kanterna med fingerspetsarna när jag räckte den till honom, försiktigt försiktigt så att han inte skulle förstöra den. Nästan vördnadsfullt.
Och så torkade han rumpan med den och släppte ner den i toastolen.
Jag tänker lite på den där scenen från Mr Bean, när han omsorgsfullt bäddar ner nallen i byrålådan, väldigt kärleksfullt och gulligulligt. För att sedan smälla igen byrålådan så att nallens huvud flyger av (tror jag åtminstone, minns inte riktigt.) Ungefär så var det med min perfekta toapappersfyrkant idag.
Ett mästerverk som inte blev bevarat åt eftervärlden.
Det var bara andra gången idag, så vi tränade på att vika ihop toalettpappret lite snyggt sådär. Långsamt och pedagogiskt vek jag en fyrkant, och Johnny gjorde stora ögon. "Wow, that's perfect!" utbrast han. Tog försiktigt tag i yttersta kanterna med fingerspetsarna när jag räckte den till honom, försiktigt försiktigt så att han inte skulle förstöra den. Nästan vördnadsfullt.
Och så torkade han rumpan med den och släppte ner den i toastolen.
Jag tänker lite på den där scenen från Mr Bean, när han omsorgsfullt bäddar ner nallen i byrålådan, väldigt kärleksfullt och gulligulligt. För att sedan smälla igen byrålådan så att nallens huvud flyger av (tror jag åtminstone, minns inte riktigt.) Ungefär så var det med min perfekta toapappersfyrkant idag.
Ett mästerverk som inte blev bevarat åt eftervärlden.
Fantastisk början på veckan...
Nu, 32 timmar senare, tror jag att jag är mogen att berätta om den mest misslyckade idén jag fått under min tid som au pair. Vad är det för mening med att ha en blogg om man inte har självdistans och avslöjar sina mest korkade tilltag för alla som är intresserade? Okej, redo?
Igår startade jag en eldsvåda i familjen Stravalles mikrovågsugn. Tänk 10 centimeter höga lågor, rök, och den härliga doften av smält plast. Tänk sedan dit en storögd fyraåring som bevittnade alltihop, och vars andra kommentar (efter "Aaah! Fire!") var "I'm gonna tell mommy!"
Hur jag lyckades? Tja, hade huvudet under armen som vanligt. Johnny åt choklad och klagade över att den var för hård, så jag tänkte helt enkelt stoppa in chokladbiten i mikrovågsugnen några sekunder och mjuka upp den litegrann. I den mån att jag över huvud taget tänkte tanken "är detta verkligen säkert?" så övervägde jag bara om plasten runt chokladen skulle hinna smälta, och bestämde mig för att 5 sekunder inte skulle ge något särskilt resultat.
Plasten smälte inte. Aluminiumfolie-biten som var virad runt chokladen under plasten fick däremot direkt några ganska höga lågor att dyka upp inne i den lilla mikrovågsugnen (okej, då smälte plasten). Som tur är hade jag bara ställt timern på 5 sekunder, så när den väl var färdig slocknade lågorna ganska snabbt, men inte innan John och jag fått dagens chock. Hade det nu bara varit jag där så hade incidenten kunnat stanna mellan mig och mig själv, men olyckligtvis tyckte fyraåringen att det var dagens häftigaste händelse så jag var tvungen att ringa Dorothy och skrämma upp henne lite innan John hann berätta sin version.
Mikron fungerar fortfarande och det syns inga spår från den lilla eldsvådan. Det skulle kunna vara en nyttig erfarenhet och en varningssignal till mig att ta det lugnt och tänka efter innan jag gör någonting, men självklart inte.
Idag åkte Charlie med sin klass till banken. De fick växla in småmynt och träffa en riktig pirat ("han hade ett riktigt svärd men han hade slagit in det i folie så att han inte skulle skada sig på det!") De fick också varsin jo-jo med sig hem.
Jo-jon var såklart eftermiddagens roligaste leksak. Till och med jag tyckte det var rätt kul att se om jag fortfarande kunde. Charlie, lugn och stillsam som vanligt, kravlade runt på golvet och försökte få tag i jo-jon medan jag lekte med den. Han tyckte det var jätteroligt. Tills jag tappade jo-jon rakt på hans läpp och gav honom en riktig fläskläpp.
Dagens fråga: Vad är värre än att tappa en jo-jo på värdfamiljens sjuåring och ge honom en tjusig fläskläpp dagen efter att du nästan satt eld på deras hus?
Jo, om du tappar en jo-jo på värdfamiljens sjuåring och ger honom en tjusig fläskläpp (dagen efter att du nästan satt eld på deras hus) och dina värdföräldrar precis har kommit hem och står två meter bort och ser alltihop.
Ridå.
Igår startade jag en eldsvåda i familjen Stravalles mikrovågsugn. Tänk 10 centimeter höga lågor, rök, och den härliga doften av smält plast. Tänk sedan dit en storögd fyraåring som bevittnade alltihop, och vars andra kommentar (efter "Aaah! Fire!") var "I'm gonna tell mommy!"
Hur jag lyckades? Tja, hade huvudet under armen som vanligt. Johnny åt choklad och klagade över att den var för hård, så jag tänkte helt enkelt stoppa in chokladbiten i mikrovågsugnen några sekunder och mjuka upp den litegrann. I den mån att jag över huvud taget tänkte tanken "är detta verkligen säkert?" så övervägde jag bara om plasten runt chokladen skulle hinna smälta, och bestämde mig för att 5 sekunder inte skulle ge något särskilt resultat.
Plasten smälte inte. Aluminiumfolie-biten som var virad runt chokladen under plasten fick däremot direkt några ganska höga lågor att dyka upp inne i den lilla mikrovågsugnen (okej, då smälte plasten). Som tur är hade jag bara ställt timern på 5 sekunder, så när den väl var färdig slocknade lågorna ganska snabbt, men inte innan John och jag fått dagens chock. Hade det nu bara varit jag där så hade incidenten kunnat stanna mellan mig och mig själv, men olyckligtvis tyckte fyraåringen att det var dagens häftigaste händelse så jag var tvungen att ringa Dorothy och skrämma upp henne lite innan John hann berätta sin version.
Mikron fungerar fortfarande och det syns inga spår från den lilla eldsvådan. Det skulle kunna vara en nyttig erfarenhet och en varningssignal till mig att ta det lugnt och tänka efter innan jag gör någonting, men självklart inte.
Idag åkte Charlie med sin klass till banken. De fick växla in småmynt och träffa en riktig pirat ("han hade ett riktigt svärd men han hade slagit in det i folie så att han inte skulle skada sig på det!") De fick också varsin jo-jo med sig hem.
Jo-jon var såklart eftermiddagens roligaste leksak. Till och med jag tyckte det var rätt kul att se om jag fortfarande kunde. Charlie, lugn och stillsam som vanligt, kravlade runt på golvet och försökte få tag i jo-jon medan jag lekte med den. Han tyckte det var jätteroligt. Tills jag tappade jo-jon rakt på hans läpp och gav honom en riktig fläskläpp.
Dagens fråga: Vad är värre än att tappa en jo-jo på värdfamiljens sjuåring och ge honom en tjusig fläskläpp dagen efter att du nästan satt eld på deras hus?
Jo, om du tappar en jo-jo på värdfamiljens sjuåring och ger honom en tjusig fläskläpp (dagen efter att du nästan satt eld på deras hus) och dina värdföräldrar precis har kommit hem och står två meter bort och ser alltihop.
Ridå.
Dagens fråga
Eliane, Leticia och jag.
Är det jag som är lång eller är alla jag umgås med läskigt korta?
Regn
Om det var sommar i helgen så är det svensk vinter idag. Massvis med regn och alldeles för kallt. Lämnade tillbaka hyrfilm i eftermiddags efter att jag hade lämnat barnen hos Annamarie, var helt genomblöt när jag kom hem. Suck. Ge mig lördagens väder tillbaka?
Kvällstanke
Sitter här i min fula (men väldigt bekväma) soffa, med laptopen i knäet och en påse chips inom räckhåll. Har gjort absolut ingenting på hela dagen och det var både välbehövligt och skönt. Ser det som uppladdning inför en ny och jobbig arbetsvecka. Är på allmänt bra humör.
Sedan tittar jag på nyss nämnda chipspåse. Nutrition Facts står det på baksidan. Serving Size 1 oz. (28 g/About 11 chips). Så nu undrar jag. Vem fan öppnar en chipspåse och äter elva chips? Elva? Står det bara där för att det ska se bra ut, eller är det jag som är ett onormalt matvrak?
Svara inte.
Sedan tittar jag på nyss nämnda chipspåse. Nutrition Facts står det på baksidan. Serving Size 1 oz. (28 g/About 11 chips). Så nu undrar jag. Vem fan öppnar en chipspåse och äter elva chips? Elva? Står det bara där för att det ska se bra ut, eller är det jag som är ett onormalt matvrak?
Svara inte.
Sommar
Okej, det ska regna imorgon och några dagar framöver, men igår var det sommar. Jag träffade Eliane, familjen Stravalles förra au pair, och vi åkte in till Manhattan. Eliane har varit jättegullig mot mig ända sedan jag mailade henne i början av januari (hjälp, vad fort tiden går!) för att fråga ut henne lite om familjen. Hennes nya värdfamilj bor ute på Long Island, så vi har inte haft tid att träffas innan, men igår blev det äntligen av.
Vi strosade runt i Central Park, tillsammans med sådär en miljon andra människor, och åt glass på en bänk i solskenet. Nämnde jag att det var väldigt varmt och väldigt soligt? Jag var på strålande humör hela dagen igår, trots skavsåren. Det bästa med Eliane (förutom att hon är snäll och så) är att hon vet precis hur jag har det, för att hon har varit i precis samma situation, och sovit i samma säng som jag sitter i nu (okej, helt ärligt så sitter jag i soffan för en gångs skull, men jag är inte säker på om hon någonsin har sovit här). Det blev en hel del skvaller och hon bekräftade min växande misstanke om att hon inte hade kommit så bra överens med familjen Stravalle--"It's not that we have a bad relationship, we just don't have a good one", som hon uttryckte det. Och så erkände hon att hon faktiskt hade slängt ett antal leksaker, önskar att jag var modig nog att göra detsamma. Det enda jag vågat slänga hittills var ett kort med ett lejon på (det enda kortet som fanns kvar av ett visst memoryspel) och Johnny deppade över det i timmar och skulle säkert ta fram sin gnällröst nu igen om jag påminde honom ("Whyyyy did you have to throw it away?") Jag har insett att tricket är att kasta saker när barnen inte ser det.
Lite senare träffade vi Elianes kompis Leticia, samt en annan tjej som jag inte kommer ihåg namnet på, kanske för att hon inte sa mer än max fem ord till mig--eller till Eliane, för den delen. Leticia var åtminstone väldigt trevlig. Vi åt pizza till middag och så fick jag sällskap på tunnelbanan hem, alltid lika trevligt. Tog faktiskt bussen hem från stationen, för första gången någonsin, och det kanske visar hur ont i fötterna jag hade vid det laget.
Blev lite fotografering under dagen också:
Vi strosade runt i Central Park, tillsammans med sådär en miljon andra människor, och åt glass på en bänk i solskenet. Nämnde jag att det var väldigt varmt och väldigt soligt? Jag var på strålande humör hela dagen igår, trots skavsåren. Det bästa med Eliane (förutom att hon är snäll och så) är att hon vet precis hur jag har det, för att hon har varit i precis samma situation, och sovit i samma säng som jag sitter i nu (okej, helt ärligt så sitter jag i soffan för en gångs skull, men jag är inte säker på om hon någonsin har sovit här). Det blev en hel del skvaller och hon bekräftade min växande misstanke om att hon inte hade kommit så bra överens med familjen Stravalle--"It's not that we have a bad relationship, we just don't have a good one", som hon uttryckte det. Och så erkände hon att hon faktiskt hade slängt ett antal leksaker, önskar att jag var modig nog att göra detsamma. Det enda jag vågat slänga hittills var ett kort med ett lejon på (det enda kortet som fanns kvar av ett visst memoryspel) och Johnny deppade över det i timmar och skulle säkert ta fram sin gnällröst nu igen om jag påminde honom ("Whyyyy did you have to throw it away?") Jag har insett att tricket är att kasta saker när barnen inte ser det.
Lite senare träffade vi Elianes kompis Leticia, samt en annan tjej som jag inte kommer ihåg namnet på, kanske för att hon inte sa mer än max fem ord till mig--eller till Eliane, för den delen. Leticia var åtminstone väldigt trevlig. Vi åt pizza till middag och så fick jag sällskap på tunnelbanan hem, alltid lika trevligt. Tog faktiskt bussen hem från stationen, för första gången någonsin, och det kanske visar hur ont i fötterna jag hade vid det laget.
Blev lite fotografering under dagen också:
Skavsår
Liksom igår har jag gått alldeles för mycket idag. Nu fungerar inga skor längre, och jag tror jag har använt en halv ask plåster. Imorgon lämnar jag inte sängen!
Sista dagen på en väldigt slapp vecka
Igår fick jag ledigt igen, eftersom både Charles och Dorothy var lediga från jobb. Fick inte reda på att jag skulle få vara ledig förrän 23.00 torsdag kväll, men en ledig dag är en ledig dag... Ägnade dagen åt att springa runt i Middle Village i det härliga vårvädret och uträtta en massa ärenden, och sedan fick jag för mig att jag skulle åka in till Manhattan och försöka träffa Malin när hon var på sin NYC-tur med au pair-skolan.
Det var en dålig idé redan från början, för det enda jag egentligen visste var att turen var igår. Jag letade upp numret till skolan och ringde för att fråga hur dags au pairernas lediga tid skulle börja. Cirka 17.30-18.00 vid Rockefeller Center, fick jag veta. Okej.
Jag tog tunnelbanan in vid 17.00, var framme strax innan 17.30, och sedan irrade jag runt i evigheter och försökte hitta ingången till Top of the Rock-turen. Det hade nog inte varit några problem om där bara inte hade varit så mycket folk. Det gick knappt att röra sig, ännu mindre att se någonting. När jag väl hittade ingången antog jag att de redan hade gått in, så jag bestämde mig för att hitta utgången istället. Dålig idé. Där finns massvis.
Jag gick runt i "källaren" ett tag och spanade vid utgångarna, men insåg ganska snabbt att det var hopplöst, så jag bestämde mig för att ringa Malin istället, och fråga var hon var. Försökte först ringa från min amerikanska mobil, tänkte att det skulle bli billigare. Nehepp. Den ville inte ringa svenska nummer. Okej, tänkte jag och försökte ringa från min svenska mobil. Visade sig att jag inte hade några pengar på den. Så jag ringer kundtjänst för att ladda på kontantkortet, försöker tre gånger med mitt vanliga kort innan jag ger upp och tar det på kreditkortet. När jag äntligen har pengar på mobilen och kan ringa Malin visar det sig att hon inte har några pengar på sin mobil, och därför inte kan ta emot samtalet.
Alltså finns det inte mycket annat att göra än att ge upp för stunden. Jag misstänkte att bussarna skulle hämta upp au pairerna vid 34th & 5th, vilket är var de hämtade upp min grupp för ett antal veckor sedan. Däremot var jag inte säker på om det var 19.30 eller 20.30, men i vilket fall som helst så hade jag gott om tid. Jag köpte glass och satt i solskenet och pausade en stund, sen tittade jag i lite affärer och började ta mig mot 34th & 5th. Naturligtvis hade jag inte räknat med hur mycket folk det skulle vara på trottoarerna--det tog mycket längre tid att gå dit än vad jag hade trott. Kom dit 19.40 men kunde inte se bussarna någonstans, så jag antog att jag antingen hade missat dem eller kommit 50 minuter för tidigt.
Jag gick ett varv runt kvarteret för att vara säker på att de inte stod någon annanstans, och när jag kom tillbaka till korsningen stod där faktiskt en buss ungefär där jag hade för mig att jag hade blivit upphämtad--inte bara har jag dåligt minne, det var dessutom mörkt när vi var där, och vi var försenade så vi hade inte direkt tid att titta på omgivningarna när vi skyndade tillbaka till bussen. Men jag gick bort till den parkerade bussen och stack in huvudet för att fråga chauffören vem han väntade på. "Au pairs", klämde han till slut fram när han hade förstått min fråga--hans engelska var inte den bästa. Det visade sig att Adam, som jobbar på skolan och dessutom är svensk, var med på bussen, så jag pratade med honom ett tag och förklarade varför jag var där. Han kände inte igen mig, förstås, men det var trevligt att ha sällskap. Jag följde med honom när han gick för att köpa dricka--vid det här laget var klockan 20.00--och precis när vi hade gått över gatan pekar Adam på en grupp blonda tjejer och säger att där är ett gäng au pairer. Jag tittar på dem, inser att de ser svenska ut, och sen delar de på sig lite och jag ser Malin stå där. Väldigt overklig känsla.
Så jag går dit, knackar Malin på axeln, och som tur är ser hon glad ut när hon ser mig. Vi hade ju inte jättemycket tid på oss, men jag hann prata lite med henne och med de andra svenska tjejerna iallafall, och kramas lite, innan hon gick på bussen. Antar att jag borde planera lite bättre nästa gång jag tänker göra något spontant, men det blev ju värt det i slutändan iallafall!
Det var en dålig idé redan från början, för det enda jag egentligen visste var att turen var igår. Jag letade upp numret till skolan och ringde för att fråga hur dags au pairernas lediga tid skulle börja. Cirka 17.30-18.00 vid Rockefeller Center, fick jag veta. Okej.
Jag tog tunnelbanan in vid 17.00, var framme strax innan 17.30, och sedan irrade jag runt i evigheter och försökte hitta ingången till Top of the Rock-turen. Det hade nog inte varit några problem om där bara inte hade varit så mycket folk. Det gick knappt att röra sig, ännu mindre att se någonting. När jag väl hittade ingången antog jag att de redan hade gått in, så jag bestämde mig för att hitta utgången istället. Dålig idé. Där finns massvis.
Jag gick runt i "källaren" ett tag och spanade vid utgångarna, men insåg ganska snabbt att det var hopplöst, så jag bestämde mig för att ringa Malin istället, och fråga var hon var. Försökte först ringa från min amerikanska mobil, tänkte att det skulle bli billigare. Nehepp. Den ville inte ringa svenska nummer. Okej, tänkte jag och försökte ringa från min svenska mobil. Visade sig att jag inte hade några pengar på den. Så jag ringer kundtjänst för att ladda på kontantkortet, försöker tre gånger med mitt vanliga kort innan jag ger upp och tar det på kreditkortet. När jag äntligen har pengar på mobilen och kan ringa Malin visar det sig att hon inte har några pengar på sin mobil, och därför inte kan ta emot samtalet.
Alltså finns det inte mycket annat att göra än att ge upp för stunden. Jag misstänkte att bussarna skulle hämta upp au pairerna vid 34th & 5th, vilket är var de hämtade upp min grupp för ett antal veckor sedan. Däremot var jag inte säker på om det var 19.30 eller 20.30, men i vilket fall som helst så hade jag gott om tid. Jag köpte glass och satt i solskenet och pausade en stund, sen tittade jag i lite affärer och började ta mig mot 34th & 5th. Naturligtvis hade jag inte räknat med hur mycket folk det skulle vara på trottoarerna--det tog mycket längre tid att gå dit än vad jag hade trott. Kom dit 19.40 men kunde inte se bussarna någonstans, så jag antog att jag antingen hade missat dem eller kommit 50 minuter för tidigt.
Jag gick ett varv runt kvarteret för att vara säker på att de inte stod någon annanstans, och när jag kom tillbaka till korsningen stod där faktiskt en buss ungefär där jag hade för mig att jag hade blivit upphämtad--inte bara har jag dåligt minne, det var dessutom mörkt när vi var där, och vi var försenade så vi hade inte direkt tid att titta på omgivningarna när vi skyndade tillbaka till bussen. Men jag gick bort till den parkerade bussen och stack in huvudet för att fråga chauffören vem han väntade på. "Au pairs", klämde han till slut fram när han hade förstått min fråga--hans engelska var inte den bästa. Det visade sig att Adam, som jobbar på skolan och dessutom är svensk, var med på bussen, så jag pratade med honom ett tag och förklarade varför jag var där. Han kände inte igen mig, förstås, men det var trevligt att ha sällskap. Jag följde med honom när han gick för att köpa dricka--vid det här laget var klockan 20.00--och precis när vi hade gått över gatan pekar Adam på en grupp blonda tjejer och säger att där är ett gäng au pairer. Jag tittar på dem, inser att de ser svenska ut, och sen delar de på sig lite och jag ser Malin stå där. Väldigt overklig känsla.
Så jag går dit, knackar Malin på axeln, och som tur är ser hon glad ut när hon ser mig. Vi hade ju inte jättemycket tid på oss, men jag hann prata lite med henne och med de andra svenska tjejerna iallafall, och kramas lite, innan hon gick på bussen. Antar att jag borde planera lite bättre nästa gång jag tänker göra något spontant, men det blev ju värt det i slutändan iallafall!
Social Security Number
I torsdags morse började arbetsdagen med att Charles körde mig och barnen till kontoret i Jamaica, där jag äntligen kunde skaffa mitt social security nummer. Förutsatt att det inte blir några problem med processen nu så kommer jag inom två veckor att kunna öppna ett bankkonto och slippa släpa med mig kontanter överallt. Dessutom kräver vissa klädaffärer ett SSN om man ska få medlemskort, så det är alltid bra att ha...
Att skaffa ett SSN var hur enkelt som helst jämfört med att skaffa ett amerikanskt visa (igen, förutsatt att det inte uppstår några problem nu...) det vill säga, när man väl tagit sig till rätt kontor. Hade redan skrivit ut ansökningspappret och fyllt i det hemma, men det enda man behövde fylla i var i princip namn och adress, samt var man är född. Jag behövde inte ens försäkra dem om att jag inte deltagit i judeförföljelserna i 30-talets Tyskland (vissa delar av visa-processen känns ganska löjliga ibland).
Kontoret var, såklart, överfullt av människor, men kön rullade på ganska snabbt. Vi kom dit prick 11, och redan 11.25 var jag framme vid luckan, och sedan tog det bara runt 5 minuter innan mannen i luckan tryckt färdigt på datorn och jag kunde gå därifrån. Det enda han frågade mig var om jag ville ha hela mitt namn på kortet, eller om det räckte med för- och efternamn, så det var inga svårigheter. Men tydligen måste de få bekräftat att jag verkligen kom till landet den 2 mars, för av någon anledning fanns jag inte i deras register än. Charles påstår att det bara ska ta två veckor innan de är uppdaterade med alla nyinkomna, så jag vet inte riktigt vad som har hänt.
Men jag håller tummarna för att allt ska gå bra och att jag får mitt SSN snart så att jag (äntligen) kan skaffa ett bankkonto. Kommer ju inte direkt kunna betala för alla resor och liknande med kontanter...
Att skaffa ett SSN var hur enkelt som helst jämfört med att skaffa ett amerikanskt visa (igen, förutsatt att det inte uppstår några problem nu...) det vill säga, när man väl tagit sig till rätt kontor. Hade redan skrivit ut ansökningspappret och fyllt i det hemma, men det enda man behövde fylla i var i princip namn och adress, samt var man är född. Jag behövde inte ens försäkra dem om att jag inte deltagit i judeförföljelserna i 30-talets Tyskland (vissa delar av visa-processen känns ganska löjliga ibland).
Kontoret var, såklart, överfullt av människor, men kön rullade på ganska snabbt. Vi kom dit prick 11, och redan 11.25 var jag framme vid luckan, och sedan tog det bara runt 5 minuter innan mannen i luckan tryckt färdigt på datorn och jag kunde gå därifrån. Det enda han frågade mig var om jag ville ha hela mitt namn på kortet, eller om det räckte med för- och efternamn, så det var inga svårigheter. Men tydligen måste de få bekräftat att jag verkligen kom till landet den 2 mars, för av någon anledning fanns jag inte i deras register än. Charles påstår att det bara ska ta två veckor innan de är uppdaterade med alla nyinkomna, så jag vet inte riktigt vad som har hänt.
Men jag håller tummarna för att allt ska gå bra och att jag får mitt SSN snart så att jag (äntligen) kan skaffa ett bankkonto. Kommer ju inte direkt kunna betala för alla resor och liknande med kontanter...
Malin!
Äntligen är världens finaste Malin i samma land som jag! Ute på Long Island, så nära men ändå så långt borta. Älskar att ha en kompis som åker hela vägen till USA och au pairar bara för att vara nära mig ;)
(Ja Malin, jag stal din bild, hoppas det var okej)
Nu börjar jag bli trött på att prata om den här tjejen hela tiden, nu vill jag prata MED henne. Helst öga mot öga.
(Ja Malin, jag stal din bild, hoppas det var okej)
Play place
På väg ut till huset idag stannade vi och åt på McDonald's, och efter maten lekte vi i över en timme på inomhuslekplatsen. Charlie och Johnny sprang omkring som vildar, då och då tillsammans med andra barn, medan Dorothy till att börja med inte kunde ta sig högre upp än första avsatsen. Efter att några gånger ha blivit puttad/dragen upp av snälla storebröder fick hon till tekniken riktigt bra, och lyckades häva sig upp till avsatser i höjd med hennes egen haka. (Ja, jag är imponerad)
När hon väl hade kämpat sig upp tog det bara några sekunder att åka rutschkanan ner, sedan var hon tvungen att börja om från början. Varje gång hon klättrat upp till första avsatsen stannade hon upp, såg sig omkring och frågade, med väldigt förvånad röst "where's the slide?" När hon sedan tagit sig upp till tredje avsatsen skrattade hon förtjust, pekade och ropade "the slide!" Varje gång. Måste vara underbart att vara två år gammal och bli lika lycklig och förvånad varje gång.
Barndomsflashback?
Imorse var första gången på väldigt länge som jag var tvungen att byta byxor eftersom de jag hade på mig var nerkissade. Fem minuter tidigare hade nämligen en söt liten tjej med läckande blöja klättrat upp i mitt knä. Mysigt? Inte särskilt. När vi hade bytt hennes blöja och byxor följde hon efter mig ner i källaren för att byta även mina byxor. Halvvägs nerför trappan stannar hon upp och tittar på mig. "I love you!" säger hon och ler sött.
Tja, när det är en sådan liten sötnos som kissar ner en så är det ändå rätt okej.
Tja, när det är en sådan liten sötnos som kissar ner en så är det ändå rätt okej.
Förbjuden kärlek
Läste detta på Aftonbladets hemsida igår. Ett ungt förälskat par försökte fly från Afghanistan för att gifta sig i Iran, eftersom deras föräldrar inte godkände förhållandet. Deras flykt misslyckades, och bägge blev avrättade för sina omoraliska handlingar.
Ibland är jag bara så glad att inte leva i ett land där folk blir avrättade för att de råkar bli kära i fel person. Inte för att jag tror att min familj skulle bli jätteglad om jag rymde med någon de verkligen inte tyckte om, men jag är övertygad om att de åtminstone inte skulle se till att jag blev avrättad för det.
Ibland är jag bara så glad att inte leva i ett land där folk blir avrättade för att de råkar bli kära i fel person. Inte för att jag tror att min familj skulle bli jätteglad om jag rymde med någon de verkligen inte tyckte om, men jag är övertygad om att de åtminstone inte skulle se till att jag blev avrättad för det.
Springbreak--dag 2
Jag--som var så orolig att spring break skulle bli jobbig--har precis haft en ännu slappare dag än igår. Idag var jag nämligen helt ledig. Eftersom jag inte fick reda på det förrän ganska sent igårkväll hann jag inte direkt planera in något, så jag tänkte att det fick bli sovmorgon, shopping och allmänt slappande. Precis innan jag somnade kom jag på att kontoret där man skaffar social security nummer bara har öppet vardagar 8-5, och att en ledig dag var precis vad jag behövde för att kunna ta mig dit.
Jag ställde alltså om klockan till 9.00, och ägnade morgonen åt att skriva ut papper, kolla kartor och fylla i papper. Det sistnämnda var rena barnleken jämfört med hur klyddigt det var att fylla i visa-formulären. Så jag tar mig till kontoret, vilket inte tar mer än 20 minuter, och försöker få en nummerlapp. "Vill du skaffa nytt social security nummer hänvisar vi dig till vårt kontor i Jamaica", talade maskinen om för mig. Okej, det är inte så illa som det låter, Jamaica ligger också här i Queens, men Jessica hade ju sagt till mig att det skulle gå att ordna på det lokala kontoret.
Jaha, vad skulle jag göra nu då? Jag behöver ju mitt social security nummer, både för att öppna ett bankkonto och ifall jag eventuellt behöver betala inkomstskatt eller liknande. Jag försökte läsa informationsskyltarna som täckte väggarna, men all viktig information var på spanska--de engelska skyltarna gav bara information som "no eating or drinking" och "EXIT". En av de spanska skyltarna upplyste mig om att det gick att ta både buss och tunnelbana till kontoret i Jamaica (tror jag, min spanska är inte den bästa), så jag planerade om dagen och bestämde mig för att ta en kort shoppingrunda, nu när jag ändå var så nära Queens Center, innan jag gick hem för att kolla busslinjer och annat skoj.
Köpte billiga skor, jeansshorts, skärp och mjukisbyxor. Mjukisbyxorna var helt klart dagens bästa köp. Äntligen slipper jag gå omkring i jeans här i huset på kvällarna för att jag inte har några slappkläder. 12.90 på H&M--som hittat.
Gick hem i duggregnet, startade upp datorn och försökte förstå var det där kontoret egentligen ligger. Hittade olika adresser hela tiden och bara en pyttekarta över ett område som inte verkar finnas. Busslinjerna ska vi inte ens tala om. Inte hjälpte det heller att Stravalles bredband låg nere och jag var tvungen att snylta på grannens sega uppkoppling. Till slut gav jag helt enkelt upp. Ska fråga Charles om han kanske kan köra mig dit någon gång nu i veckan, eller om de åtminstone kan tala om för mig hur man tar sig dit.
Istället blev det ytterligare en 25-minuters promenad, denna gång åt andra hållet, för att lämna tillbaka en film till biblioteket. Det är bara 3 dagars lånetid på filmer, så ibland är det svårt att hitta tillfälle att lämna tillbaka dem i tid, men en gratis film är trots allt en gratis film. (Det bästa med att ha amerikansk dator är helt klart att jag kan se amerikanska DVDer på den!) Efter biblioteket blev det lunch på Subway, och sedan gick jag tillbaka hem i ösregnet för att vila fötterna en stund innan en ny ösregnspromenad, återigen till Queens Center, varifrån jag tog tunnelbanan in till Manhattan och fikade med Nina. Blev trots allt rätt mycket gjort idag, och väldigt mycket promenerande, så det är nog tur att jag jobbar imorgon så jag får sitta still i bilen några timmar.
Jag ställde alltså om klockan till 9.00, och ägnade morgonen åt att skriva ut papper, kolla kartor och fylla i papper. Det sistnämnda var rena barnleken jämfört med hur klyddigt det var att fylla i visa-formulären. Så jag tar mig till kontoret, vilket inte tar mer än 20 minuter, och försöker få en nummerlapp. "Vill du skaffa nytt social security nummer hänvisar vi dig till vårt kontor i Jamaica", talade maskinen om för mig. Okej, det är inte så illa som det låter, Jamaica ligger också här i Queens, men Jessica hade ju sagt till mig att det skulle gå att ordna på det lokala kontoret.
Jaha, vad skulle jag göra nu då? Jag behöver ju mitt social security nummer, både för att öppna ett bankkonto och ifall jag eventuellt behöver betala inkomstskatt eller liknande. Jag försökte läsa informationsskyltarna som täckte väggarna, men all viktig information var på spanska--de engelska skyltarna gav bara information som "no eating or drinking" och "EXIT". En av de spanska skyltarna upplyste mig om att det gick att ta både buss och tunnelbana till kontoret i Jamaica (tror jag, min spanska är inte den bästa), så jag planerade om dagen och bestämde mig för att ta en kort shoppingrunda, nu när jag ändå var så nära Queens Center, innan jag gick hem för att kolla busslinjer och annat skoj.
Köpte billiga skor, jeansshorts, skärp och mjukisbyxor. Mjukisbyxorna var helt klart dagens bästa köp. Äntligen slipper jag gå omkring i jeans här i huset på kvällarna för att jag inte har några slappkläder. 12.90 på H&M--som hittat.
Gick hem i duggregnet, startade upp datorn och försökte förstå var det där kontoret egentligen ligger. Hittade olika adresser hela tiden och bara en pyttekarta över ett område som inte verkar finnas. Busslinjerna ska vi inte ens tala om. Inte hjälpte det heller att Stravalles bredband låg nere och jag var tvungen att snylta på grannens sega uppkoppling. Till slut gav jag helt enkelt upp. Ska fråga Charles om han kanske kan köra mig dit någon gång nu i veckan, eller om de åtminstone kan tala om för mig hur man tar sig dit.
Istället blev det ytterligare en 25-minuters promenad, denna gång åt andra hållet, för att lämna tillbaka en film till biblioteket. Det är bara 3 dagars lånetid på filmer, så ibland är det svårt att hitta tillfälle att lämna tillbaka dem i tid, men en gratis film är trots allt en gratis film. (Det bästa med att ha amerikansk dator är helt klart att jag kan se amerikanska DVDer på den!) Efter biblioteket blev det lunch på Subway, och sedan gick jag tillbaka hem i ösregnet för att vila fötterna en stund innan en ny ösregnspromenad, återigen till Queens Center, varifrån jag tog tunnelbanan in till Manhattan och fikade med Nina. Blev trots allt rätt mycket gjort idag, och väldigt mycket promenerande, så det är nog tur att jag jobbar imorgon så jag får sitta still i bilen några timmar.
Fiffigt au pair-knep #3
Fiffigt au pair-knep #3: Hur man slipper kånka på så mycket grejer
Dagens au pair-knep består av ett två meningar långt citat, som går att anpassa till många olika situationer, ofta med väldigt givande resultat!
"Time to go back. Who wants to carry the basketball?"
Dagens au pair-knep består av ett två meningar långt citat, som går att anpassa till många olika situationer, ofta med väldigt givande resultat!
"Time to go back. Who wants to carry the basketball?"
Ledig dag
Gick precis upp för att fråga hur det är tänkt att jag ska jobba imorgon. Charles och Dorothy börjar diskutera om de ska lämna barnen hemma eller hur de ska göra (de är nämligen lediga båda två imorgon) och bestämmer sig för att lämna alla tre barnen hemma. Jaha? 21.20 fick jag alltså veta att jag är ledig imorgon. Framförhållning=underbart!
Springbreak--dag 1
Vi kom iväg vid 11 (inte 10, såklart), hämtade upp Annamarie och körde iväg till sommarhuset. Det blev en lång bilresa med många stopp, men vi roade oss så gott vi kunde och sjöng oss igenom alla låtar vi kunde. Efter korv med bröd till lunch spelade vi en massa basket (Charlie fick en basketboll igår av sin Tante Linda), både utanför huset och vid lekplatsen. Sista stunden innan hemfärden roade pojkarna mig med mer skönsång, medan Dorothy snarkade bort tiden med ansiktet ner mot golvet.
Min kamera var med på ett hörn lite då och då under dagen, och nu ikväll sammanfattade jag höjdpunkterna. Tänkte skriva kommentarer till, men klippen talar nog för sig själva ganska bra. Varsågoda, här är April 13th, 2009--the Movie. Enjoy!
Drömtydning
Jag drömde en massa skumma saker inatt. Om folk jag inte pratat med på flera år, om människor i pandadräkter som klättrade i träd, om en indian som såg ut som en gul fisk som lärde mig att fiska... och så drömde jag att jag satt i en bil och för full hals sjöng med i den där irriterande låten som spelas hela tiden i xbox-spelet Cars. Vad betyder detta? Hur illa är det ställt med mig?
Förresten
Förresten så fick jag veta något ganska intressant idag. Barnvakten som Dorothy brukar vara hos, Angela, blir lika upprörd varje gång hon får veta att Dorothy inte ska komma dit en dag. Nu när Dorothy inte ska vara där på hela veckan hade hon tydligen blivit extra upprörd. (Jag kan ju tycka att hon inte borde ta för givet att dagbarnen alltid ska komma till henne, det är trots allt föräldrarnas beslut, men det kanske bara är jag) I vilket fall som helst så frågade jag Dorothy lite sådär i förbifarten hur mycket Angela får betalt för att passa lilltjejen.
Och gissa vad? Hon får 5 dollar i timmen, vilket betyder att hon tjänar runt 50 dollar om dagen (250 dollar i veckan) bara för att passa Dorothy. (Okej, jag kan förstå varför hon är upprörd över att missa en veckas betalning.) Jag tjänar som bekant 177 dollar i veckan, för att passa 2 (vissa dagar 3) barn. Varför inte bara helt enkelt lämna alla tre barnen hemma hos au pairen?
Jag börjar förstå varför så många familjer vill ha en au pair ;)
Påskmiddag
Idag bjöd familjen Stravalle på påskmiddag för hela släkten (dvs. Dorothys bror Frank och Charles mamma Annamarie) samt för Dorothys vän Linda. Vi åt skinkstek med potatismos, sås, morötter och majs, vilket är den mest avancerade hemlagade måltid jag ätit här i USA hittills. Det var iallafall väldigt gott! Till efterrätt fick vi cheesecake och småkakor.
De är inte så sociala av sig, någon i familjen. Frank åt t.ex. sin efterrätt framför TV:n, istället för vid bordet med oss andra. Tydligen lockade Ocean's 12 mer än vårt sällskap. Linda var dock väldigt trevlig, och för första gången hade Annamarie och jag ett riktigt samtal, utan att hon gick mig på nerverna en enda gång! Vi diskuterade allt från bankböcker till hur lång Michelle Obama är jämfört med drottning Elizabeth.
Imorgon är alla tre barnen hemma hela dagen, för första gången, men som tur är är Charles ledig från jobb. Han har planerat att köra ut till "sommarstugan" med Annamarie, och tydligen ska både jag och barnen följa med. Tja, det kan ju bli trevligt? Jag undrar om det för att han vill umgås med barnen, eller om det... ja, jag vet inte. Jag fattar det bara inte riktigt, det stämmer inte alls in med hur de brukar göra. Han kanske vill vara sjysst mot mig och inte lämna mig ensam med ansvaret för alla tre barnen?
I vilket fall som helst så börjar jag inte förrän 10.00 imorgon. Ganska bra måndagsmorgon, om ni frågar mig.
De är inte så sociala av sig, någon i familjen. Frank åt t.ex. sin efterrätt framför TV:n, istället för vid bordet med oss andra. Tydligen lockade Ocean's 12 mer än vårt sällskap. Linda var dock väldigt trevlig, och för första gången hade Annamarie och jag ett riktigt samtal, utan att hon gick mig på nerverna en enda gång! Vi diskuterade allt från bankböcker till hur lång Michelle Obama är jämfört med drottning Elizabeth.
Imorgon är alla tre barnen hemma hela dagen, för första gången, men som tur är är Charles ledig från jobb. Han har planerat att köra ut till "sommarstugan" med Annamarie, och tydligen ska både jag och barnen följa med. Tja, det kan ju bli trevligt? Jag undrar om det för att han vill umgås med barnen, eller om det... ja, jag vet inte. Jag fattar det bara inte riktigt, det stämmer inte alls in med hur de brukar göra. Han kanske vill vara sjysst mot mig och inte lämna mig ensam med ansvaret för alla tre barnen?
I vilket fall som helst så börjar jag inte förrän 10.00 imorgon. Ganska bra måndagsmorgon, om ni frågar mig.
Glad påsk!
Glad påsk på er allihop! Jag har firat med cheesedip (den är gul!). Imorgon tänkte jag har gul tröja på mig. Och så har jag påskpyntat. Påskstämning så det räcker och blir över!
Utgång
Igår var det långfredag och jag hade ledigt, så jag firade genom att åka in till Manhattan, träffa Nina och shoppa lite (hörlurar till ipoden och annat roligt) och sedan gå ut. Vi gick till Pacha, där de har 19-årsgräns på fredagar, och där var massvis med folk--allt ifrån 17-åringar till folk som såg ut att vara 50+. De flesta fick röda armband med texten "drinks on me", men inte jag. Vi träffade ett gäng killar som hade en väldigt rolig kväll. Var femte minut började våra samtal om från början igen och de frågade oss var vi kom ifrån, vad vi gjorde här, hur gamla vi var, vad vi hette... så fort vi hade klarat av alla grundläggande frågor började samtalet om igen. Precis innan vi skulle gå hem kom Hiram fram till oss och frågade hur och varför han ens hade kontaktat oss från första början. Inte lätt när minnet är kort!
När vi lämnade klubben gick vi över ett öde Times Square och insåg att staden som aldrig sover faktiskt för en gångs skull var tyst och tom. Nina jämförde det med I am Legend, jag tänkte på The Stand--det var nästan overkligt tyst. Vi åt en tidig frukost, och sedan hade plötsligt New York vaknat. Hundägare promenerade omkring i mjukisbyxor och morgonpigga människor köpte kaffe på alla caféer som varit nedsläckta bara en halvtimme tidigare. Jag tog tunnelbanan hem tillsammans med en massa trötta morgonpendlare.
Allt som allt en väldigt rolig kväll/natt!
När vi lämnade klubben gick vi över ett öde Times Square och insåg att staden som aldrig sover faktiskt för en gångs skull var tyst och tom. Nina jämförde det med I am Legend, jag tänkte på The Stand--det var nästan overkligt tyst. Vi åt en tidig frukost, och sedan hade plötsligt New York vaknat. Hundägare promenerade omkring i mjukisbyxor och morgonpigga människor köpte kaffe på alla caféer som varit nedsläckta bara en halvtimme tidigare. Jag tog tunnelbanan hem tillsammans med en massa trötta morgonpendlare.
Allt som allt en väldigt rolig kväll/natt!
Fiffigt au pair-knep #2
Fiffigt au pair-knep #2: Hur man får en paus
(Icke att förväxlas med Fiffigt au pair-knep #1! Detta knep utnyttjas lämpligen under arbetstid.)
Spring break har börjat, men idag blev det mjukstart med bara pojkarna hemma. När de blev lite för stimmiga och åtta timmars lek började bli ganska jobbigt utvecklade jag detta fiffiga knep. Jag sa till barnen att jag skulle på på toaletten, att jag skulle bära ner mina saker till rummet, att jag skulle fylla på vattenflaskan--undanflykterna är många, bara fantasin sätter stopp! När jag väl hade försvunnit utom synhåll tog det inte många sekunder förrän pojkarna började leka med varandra, och när jag sedan kom tillbaka några få minuter senare var de så upptagna av att ha roligt att de inte märkte om jag satte mig ner utan att delta i kasta-badbollen-i-huvudet-på-brorsan (när jag är med brukar vi snarare leka kasta-badbollen-i-huvudet-på-aupairen) Att ha två barn hemma är i många lägen bara hälften så jobbigt som ett!
(Icke att förväxlas med Fiffigt au pair-knep #1! Detta knep utnyttjas lämpligen under arbetstid.)
Spring break har börjat, men idag blev det mjukstart med bara pojkarna hemma. När de blev lite för stimmiga och åtta timmars lek började bli ganska jobbigt utvecklade jag detta fiffiga knep. Jag sa till barnen att jag skulle på på toaletten, att jag skulle bära ner mina saker till rummet, att jag skulle fylla på vattenflaskan--undanflykterna är många, bara fantasin sätter stopp! När jag väl hade försvunnit utom synhåll tog det inte många sekunder förrän pojkarna började leka med varandra, och när jag sedan kom tillbaka några få minuter senare var de så upptagna av att ha roligt att de inte märkte om jag satte mig ner utan att delta i kasta-badbollen-i-huvudet-på-brorsan (när jag är med brukar vi snarare leka kasta-badbollen-i-huvudet-på-aupairen) Att ha två barn hemma är i många lägen bara hälften så jobbigt som ett!
Fiffigt au pair-knep #1
Fiffigt au pair-knep #1: Hur man blir av med barnen ett tag
Charlie var på Taekwondo, så bara de yngsta två var hemma. Trots att jag hade slutat för dagen för länge sedan lämnade de mig inte i fred en sekund. De tjatade om att jag skulle gå upp där uppe, de drog i mina kläder, pillade på min dator och klättrade runt i min säng. Att be snällt hjälpte inte. Förklaringar hjälpte inte. Att gå upp, placera dem framför Spongebob och sen smita ner hjälpte inte heller. Till slut, när vi var uppe för att hämta mer mjölk till Johnny (säkert hans tredje liter idag) kom jag på mitt fiffiga knep. "Good night", sa jag, och pussade och kramade dem godnatt. "Good night!" svarade de bägge två, gosade tillbaka och stängde källardörren efter mig. Det är helt underbart att ha barn som inte kan klockan än.
Charlie var på Taekwondo, så bara de yngsta två var hemma. Trots att jag hade slutat för dagen för länge sedan lämnade de mig inte i fred en sekund. De tjatade om att jag skulle gå upp där uppe, de drog i mina kläder, pillade på min dator och klättrade runt i min säng. Att be snällt hjälpte inte. Förklaringar hjälpte inte. Att gå upp, placera dem framför Spongebob och sen smita ner hjälpte inte heller. Till slut, när vi var uppe för att hämta mer mjölk till Johnny (säkert hans tredje liter idag) kom jag på mitt fiffiga knep. "Good night", sa jag, och pussade och kramade dem godnatt. "Good night!" svarade de bägge två, gosade tillbaka och stängde källardörren efter mig. Det är helt underbart att ha barn som inte kan klockan än.
Hemmapappa?
Charles gick inte till jobbet idag. Det spelar egentligen ingen roll för min del om han är iväg på jobb eller om han ligger på sitt rum och kollar på TV hela dagen, jag jobbar ju ändå. Dessutom var han jättesjysst och körde mig till postkontoret, väntade där med pojkarna i nästan en timme tills jag var klar (allting är så segt här) och körde mig runt i Forest Hills på vägen hem för att visa mig de lite finare områdena. Det bästa med detta? Vi körde redan innan fyra och var inte hemma förrän närmre halv sex. Att fixa privata ärenden på betald arbetstid (och dessutom få skjuts dit och hem!) är lyxigt!
Problemet är bara att när vi väl kom hem igen (jag skulle ha slutat 17.00) försvinner Charles upp på övervåningen och lämnar mig där nere med alla barnen. Jag tror inte att han menade att jag skulle fortsätta passa dem, men det förstår ju inte barnen. De hängde efter mig som en svans, och när Dorothy kom hem tog hon bara Charlie med sig till Taekwondon. Helt logiskt borde Johnny och Dorothy därför vara Charles ansvar nu. Men nejdå. De springer runt mig och klättrar på mig och lämnar mig inte i fred en sekund. John försvann för nån minut sen, tyckte väl att jag var tråkig som bara satt här och skrev. Dorothy däremot busar runt i min soffa just nu och pratar med sig själv--hon är åtminstone lättpassad.
Jag hoppas att det inte blir så här varje gång jag är ledig för att Charles är hemma. Isåfall får jag helt enkelt fly huset så fort jag får ledigt!
Problemet är bara att när vi väl kom hem igen (jag skulle ha slutat 17.00) försvinner Charles upp på övervåningen och lämnar mig där nere med alla barnen. Jag tror inte att han menade att jag skulle fortsätta passa dem, men det förstår ju inte barnen. De hängde efter mig som en svans, och när Dorothy kom hem tog hon bara Charlie med sig till Taekwondon. Helt logiskt borde Johnny och Dorothy därför vara Charles ansvar nu. Men nejdå. De springer runt mig och klättrar på mig och lämnar mig inte i fred en sekund. John försvann för nån minut sen, tyckte väl att jag var tråkig som bara satt här och skrev. Dorothy däremot busar runt i min soffa just nu och pratar med sig själv--hon är åtminstone lättpassad.
Jag hoppas att det inte blir så här varje gång jag är ledig för att Charles är hemma. Isåfall får jag helt enkelt fly huset så fort jag får ledigt!
Husesyn
Dags att visa upp resten av huset! Till och med jag, som inte är världens mest pedantiska människa, känner att det kliar i fingrarna efter att bara ta en stor sopsäck och slänga/bränna/ge bort all skit som finns här. (Vi kan ha loppmarknad. Rubbet är ditt för en dollar, exlusive frakt.)
Det var några dagar sedan jag smög runt och tog bilderna, så det ser inte ut exakt såhär längre. Tänk dit lite mer skräp bara.
Köket. Till vänster, bakom ugnen, syns några slängda väskor. Till höger skymtar en stor röd plastsäck med leksaker. Under bordet finns några plastkassar med grejer, lite öl, och en plåtburk.
Köket sett från andra hållet. Riktigt prydligt inser jag nu, jämfört med hur det ser ut idag.
Bakom kylskåpet syns förresten dörren ner till källaren.
Bakom kylskåpet syns förresten dörren ner till källaren.
Här är matbordet, där alla veckans 1,5 familjemåltider intas. När alla sex ska äta puttar vi helt enkelt undan skräpet så långt det går, så att det blir fem platser. Dorothy får sitta i knäet på sin mamma, eller så får någon stå upp. I förrgår var dock bordet städat, under över alla under! Men jag har inga illusioner om att det ska kunna fungera som matbord länge till--skräpet börjar redan samlas på hög.
Vardagsrummet, sett från ytterdörren. Också detta är riktigt prydligt. Jag valde helt klart fel dag att fota på.
Vardagsrummet sett uppifrån trappan.
Vardagsrummet, sett från ytterdörren. Också detta är riktigt prydligt. Jag valde helt klart fel dag att fota på.
Vardagsrummet sett uppifrån trappan.
Hallen på ovanvåningen. Nej, det här är inte grejer som snart ska flyttas någon annanstans. Det här är deras plats.
Detta är, just nu, Dorothys rum. Tydligen har hon inte sovit här på ett halvår.
Istället turas hon och storebröderna om att sova med pappa i den här sängen...
...eller med mamma i den här sängen.
Nere i källaren är det helt okej att ha en massa skräp. Till vänster syns ena dörren till mitt rum, och rakt fram är det pyttelilla (och iskalla) datorrummet.
Detta är, just nu, Dorothys rum. Tydligen har hon inte sovit här på ett halvår.
Istället turas hon och storebröderna om att sova med pappa i den här sängen...
...eller med mamma i den här sängen.
Nere i källaren är det helt okej att ha en massa skräp. Till vänster syns ena dörren till mitt rum, och rakt fram är det pyttelilla (och iskalla) datorrummet.
Som sagt. Nere i källaren tycker jag det är helt okej. Och det här är åtminstone (hyfsat) välorganiserat och prydligt.
Det här står i gången mellan mitt rum, badrummet, tvättstugan och trappan upp till trädgården. Jag är ganska säker på att det stod inne i "mitt" rum fram tills Eva, familjens första au pair, kom hit för två år sedan.
Sista bilden visar översta hyllan i min garderob. Längst in står en korg med en massa "grattis till bebisen"-saker. Oöppnad. I ljusblått. Såvida inte familjen Stravalles vänner är väldigt icketraditionella betyder detta att grejerna inte ens har öppnats på snart fem år, om inte längre--det sitter t.ex. fortfarande ett "grattis till bebisen"-kort på kylskåpet från när Charlie föddes.
Det här står i gången mellan mitt rum, badrummet, tvättstugan och trappan upp till trädgården. Jag är ganska säker på att det stod inne i "mitt" rum fram tills Eva, familjens första au pair, kom hit för två år sedan.
Sista bilden visar översta hyllan i min garderob. Längst in står en korg med en massa "grattis till bebisen"-saker. Oöppnad. I ljusblått. Såvida inte familjen Stravalles vänner är väldigt icketraditionella betyder detta att grejerna inte ens har öppnats på snart fem år, om inte längre--det sitter t.ex. fortfarande ett "grattis till bebisen"-kort på kylskåpet från när Charlie föddes.
Dagens citat
Dorothy och jag sitter och äter, och hon demonstrerar dagens färdighet--att klicka med tungan. Tänkte att det var dags att lära henne något nytt.
Jag: "Can you say Alexandra?"
Dorothy: "Aa-eh."
Jag: "Alexandra."
Dorothy: "Aa-ee-ah."
Jag: "Hmm. Can you say Alex?"
Dorothy: "Aa-ek."
Jag: "Very good! That's me!"
Dorothy: "No. I'm me!"
Och det kan man ju inte säga emot, eller hur?
Jag: "Can you say Alexandra?"
Dorothy: "Aa-eh."
Jag: "Alexandra."
Dorothy: "Aa-ee-ah."
Jag: "Hmm. Can you say Alex?"
Dorothy: "Aa-ek."
Jag: "Very good! That's me!"
Dorothy: "No. I'm me!"
Och det kan man ju inte säga emot, eller hur?
Shopping
Har varit lite orättvis mot lördagen. Helt värdelös var den inte. Träffade trevligt folk, åt god mat och köpte fina skor.
Day at the Museum
Igår var det dags för au pair-möte på American Museum of Natural History. Tyckte redan från början att det var ett lite udda ställe att ha ett möte på--hur mycket umgås man egentligen på ett museum? Förra mötet spelade vi biljard, och då hade man ju möjlighet att prata med alla andra (två) au pairer där, men jag misstänkte att det inte skulle bli så mycket nya bekantskaper från en tur på ett museum.
Gissa vad? Jag hade rätt. När jag kom dit stod min LCC, Jessica, utanför ingången och pratade (tyska) med några au pairer jag inte träffat innan. I rättvisans namn måste jag säga att hon presenterade mig för dem, och frågade om jag tänkte gå in. Tja, ja, eller va? Måste man inte gå in? Nej, tydligen hade ingen annan direkt tänkt gå in, berättade Jessica och skrattade lite. Sedan vände hon mer eller mindre ryggen åt mig och fortsatte sitt tyska samtal. Det hela var väldigt värdelöst. Efter en stund gav jag upp och började gå därifrån. Innan jag hunnit mer än ett kvarter ringde Felicitas och frågade var jag var. Hon hade precis gått in på muséet, ringt Jessica, och fått höra att alla redan gått därifrån, inklusive Jessica själv. Så jag vände om och gick in på muséet och träffade henne, så det blev något slags "möte" ändå.
Förresten så var jag så irriterad på Jessica och alla oartiga tyskar att jag var ännu mer otrevlig mot själva muséet. Ställde mig nämligen i biljettkö för att höra vad det kostade att gå in--var inte särskilt sugen på att gå på museum alls, särskilt inte som det var strålande solsken och upp mot 20 grader utanför. Mannen i kassan sa att inträdet föreslagsvis kostade 15 dollar. Ja, man fick alltså själv välja hur mycket man ville betala. Ville jag bara betala, tja, en dollar, så gick det bra, men han föreslog 15, sa han. Jag gav honom en dollar.
Muséet var ganska värdelöst. Det kändes som om det mesta var fejkat och plastigt, och utställningarna var inte särskilt intressanta. Där var åtminstone inte särskilt mycket folk. Undrar om det var Palmsöndagen eller det fina vädret som lockade undan flest potentiella besökare?
Vi gick runt ett tag och tog lite bilder, när vi ändå var där fick man ju passa på... tror inte jag kommer gå dit igen, nämligen. Efteråt gick vi en runda i Central Park, och sen åkte jag hem från 59 Street igen, samma underbara väg som i lördags. Denna gången visste jag åtminstone vilka tåg som tillfälligt inte gick från vilka stationer. Tog mig bara 1,5 timme att åka hem och då åkte jag inte fel en enda gång.
Gissa vad? Jag hade rätt. När jag kom dit stod min LCC, Jessica, utanför ingången och pratade (tyska) med några au pairer jag inte träffat innan. I rättvisans namn måste jag säga att hon presenterade mig för dem, och frågade om jag tänkte gå in. Tja, ja, eller va? Måste man inte gå in? Nej, tydligen hade ingen annan direkt tänkt gå in, berättade Jessica och skrattade lite. Sedan vände hon mer eller mindre ryggen åt mig och fortsatte sitt tyska samtal. Det hela var väldigt värdelöst. Efter en stund gav jag upp och började gå därifrån. Innan jag hunnit mer än ett kvarter ringde Felicitas och frågade var jag var. Hon hade precis gått in på muséet, ringt Jessica, och fått höra att alla redan gått därifrån, inklusive Jessica själv. Så jag vände om och gick in på muséet och träffade henne, så det blev något slags "möte" ändå.
Förresten så var jag så irriterad på Jessica och alla oartiga tyskar att jag var ännu mer otrevlig mot själva muséet. Ställde mig nämligen i biljettkö för att höra vad det kostade att gå in--var inte särskilt sugen på att gå på museum alls, särskilt inte som det var strålande solsken och upp mot 20 grader utanför. Mannen i kassan sa att inträdet föreslagsvis kostade 15 dollar. Ja, man fick alltså själv välja hur mycket man ville betala. Ville jag bara betala, tja, en dollar, så gick det bra, men han föreslog 15, sa han. Jag gav honom en dollar.
Muséet var ganska värdelöst. Det kändes som om det mesta var fejkat och plastigt, och utställningarna var inte särskilt intressanta. Där var åtminstone inte särskilt mycket folk. Undrar om det var Palmsöndagen eller det fina vädret som lockade undan flest potentiella besökare?
Vi gick runt ett tag och tog lite bilder, när vi ändå var där fick man ju passa på... tror inte jag kommer gå dit igen, nämligen. Efteråt gick vi en runda i Central Park, och sen åkte jag hem från 59 Street igen, samma underbara väg som i lördags. Denna gången visste jag åtminstone vilka tåg som tillfälligt inte gick från vilka stationer. Tog mig bara 1,5 timme att åka hem och då åkte jag inte fel en enda gång.
Söndagskväll.
Eftersom jag har varit så nyttig hela dagen belönade jag mig själv med några kilo godis och en bra film. Nästa vecka jobbar jag bara fyra dagar! Och veckan efter det har barnen spring break... bävar redan.
Dålig humor
Många tidningsartiklar jag läst här är väldigt sarkastiska, vilket känns lite nedsättande sådär men är ganska komiskt ibland. Under någon av mina evighetsminuter på en av alla centrala Manhattans tunnelbanestationer (ohyes, jag har sett dem allihop idag, och en del av dem minst tre gånger) läste jag en notis av Dorothy Robinson. Tydligen ska Hollywood Wax Museum hålla auktion och sälja några vaxdockor, däribland Marilyn Monroe och Will Smith. "Finally!" skriver Robinson. "The giant Will Smith candle you've always dreamed of!"
Jaja. Jag tyckte det var roligt.
Jaja. Jag tyckte det var roligt.
Sightseeing?
De första tre gångerna jag åkte tunnelbana idag gick det ovanligt smidigt. Behövde inte vänta mer än max två minuter, och jag tror till och med jag fick sittplats alla gångerna.
Den fjärde gången skulle jag ta mig från 59 Street Columbus Circle till Woodhaven Boulevard ute i Queens för att träffa Eliane. Kollar på kartan precis innan jag ställer mig för att vänta på tåget. Jag måste ta C eller E en station söderut, till 50 Street, för att byta till E-linjen i andra riktningen, ut mot Queens. Precis när jag ställer mig på perrongen kommer ett A-tåg, som jag låter passera. Men hoppsan. C körde visst inte från 59 Street idag. Istället skulle man ta A. Suck.
En stund senare kommer ett E, jag hoppar på och åker en station. Nehe. Från 50 Street kan man tydligen bara byta till andra E på väg i samma riktning. Varför man nu skulle vilja hoppa av över huvud taget. Det var ganska meningslöst. Fick vänta 10 minuter på nästa E tåg och fortsatte sedan hela vägen ner till W 4 Street där jag bytte till till F.
Äntligen på rätt väg! Jag åker lugnt i hela tre stationer innan jag inser att mitt lilla äventyr har tagit mig en timme, och att jag förmodligen inte hinner ut till Woodhaven innan Eliane ger sig av till Manhattan. Så när tåget stannar på 42 Street hoppar jag av. Kartan visar att jag på en timme lyckats ta mig 3 centimeter.
Ett tag senare ger jag mig av hemåt på riktigt. Jag går till 42 Street igen och väntar på F, men nehej, det går inte från just den stationen idag. Istället väntar jag i en evighet på ett D, som jag sedan tar i fel riktning till 7 Avenue (en hållplats från 59 Street), där jag får vänta ytterligare en evighet på ett F som kör som ett E (för att de bygger om) vilket kör som ett V (för att det är helg).
Förutom att hitta rätt tåg så gäller det att hitta rätt plattform att vänta på. Sen så är det trevligt om tågen stannar också, och inte bara åker förbi (för att det är jämn lördag i udda vecka eller vad MTA nu hittat på). Också trevligt när man inte behöver vänta i 30+ minuter för ett tåg som ska ta en en hållplats i fel riktning.
Är det klyddigt eller är det bara jag som är fullkomligt inkompetent? (Svara inte.)
Payday
Jag vet att jag gnäller för alla som är artiga nog att inte avbryta mig över att det är jobbigt att få betalt i kontanter, men ibland är det faktiskt lite roligt att ha en hög med pengar. För en liten stund sedan knackade Charlie på dörren och överlämnade veckans 177 dollar. Jag tänkte vara lite rolig, och sa "yay, money money money!" med min girigaste röst. Sedan kastade jag upp pengarna i luften så att de regnade ner över mig. Visst, Charlie skrattade, men jag undrar ändå om inte det var ett misstag. Jag har nämligen redan hört ungen återberätta historien två gånger.
Efter två misslyckade försök gav jag upp idén om att kasta upp pengarna i luften och försöka få till en lite rolig bild. Istället bjuder jag på en bild av hur det såg ut några sekunder senare. Varsågoda.
Efter två misslyckade försök gav jag upp idén om att kasta upp pengarna i luften och försöka få till en lite rolig bild. Istället bjuder jag på en bild av hur det såg ut några sekunder senare. Varsågoda.
Dagens citat
Upptäcker att jag fortfarande har Charlie's baseball-spel i fickan och går upp för att lämna tillbaka det. Hela nedervåningen är nersläckt och tyst, men när jag tänder lampan och tar en flaska vatten ser Charlie det som en signal att springa ner och skrika "BU!" Naturligtvis är inte lillasyster sen att hänga på. "BU!" skriker hon. Jag säger godnatt till dem och de springer iväg. Precis när jag är på väg nerför trappan kommer Dorothy vaggande:
"Eeey! I wanna.. g'you... hug! kiss!"
Självklart får min lilla sötnos både puss och kram. Tycker det är så sött att hon har blivit så gosig senaste veckorna!
"Eeey! I wanna.. g'you... hug! kiss!"
Självklart får min lilla sötnos både puss och kram. Tycker det är så sött att hon har blivit så gosig senaste veckorna!
Gårdagens citat
Vi sitter i parken och har det allmänt mysigt, John och Dorothy äter salta pinnar och jag njuter av solen. Det är tyst och lugnt, bortsett från alla skrikande barn i närheten. Plötsligt börjar Dorothy berätta Johnnys favoritskämt:
Dorothy: "Knock knock"
Jag: "Who's there?"
Dorothy: "Banana!"
Jag: "Banana who?"
Dorothy: "Knock knock"
Jag: "Who's there?"
Dorothy: "Orange!"
Jag: "Orange who?"
Dorothy: "Orange mumblemumblegaah banana!"
Och så skrattar hon, väldigt nöjd med sig själv. Tror inte hon fattar det roliga mer än vad storebror gör, men jag tyckte det var väldigt roligt åtminstone.
Paus
Fredag eftermiddag. Dorothy har sovit middag i en och en halv timme nu, och John har precis placerat sig framför bubbelspelet. Själv sitter jag bredvid och kommer med uppmuntrande kommentarer, och hjälper till lite då och då. Väldigt lagom ansträngande just nu.
Kaos!
Först när jag gick upp för att äta frukost imorse fick jag reda på att jag var tvungen att passa Dorothy också idag. Hon brukar egentligen vara hos Angela för det mesta, men jag tror någon av de andra ungarna där hade fått löss. Istället hade Dorothy och Charles lämnat henne hos Annamarie imorse. Fick lite dåligt samvete över det, jag menar, hade de vetat om det och sagt det till mig igårkväll så hade jag såklart passat henne.
Som tur är behövde hon inte hämtas förrän efter jag hämtat John på skolan, annars hade det blivit stressigt. Nåja, stressigt blev det förstås ändå. Varje tisdags- och torsdagsmorgon bestämmer jag mig för att gå hemifrån 10.30 för att slippa stressa, och någon gång under morgonen tänker jag "well, det tar bara 20 minuter att gå dit, jag behöver inte stå och vänta i evigheter, jag går 10.35". Varje morgon blir jag lika stressad när klockan till slut är 10.35 (plus några minuter), och halvspringer hela vägen, bara för att komma fram genomsvettig och utmattad redan 10.50. Självklart var det precis samma scenario imorse. Nytt för idag var att det var mycket varmare ute än jag hade trott det skulle vara, så det var extra varmt och jobbigt.
Behövde bara vänta på John i några minuter, men sedan tog det över en halvtimme att gå till Annamarie. John var helt enkelt inte intresserad av att gå i normal takt idag, nej, han skulle stanna och titta på varenda hund han såg, stanna för att ta av sig jackan, stanna för att ta på sig jackan, stanna för att rota i ryggsäcken... och han skulle nödvändigtvis tvätta händerna i flera minuter efter besöket på parkens offentliga toalett.
Dorothy sov som en stock under Annamaries soffbord, visade det sig. Annamarie var inte på strålande humör (dock mycket mycket trevligare än hon var i början), mest för att hon inte heller hade fått någon förvarning, utan bara ett telefonsamtal som väckte henne innan 8 imorse, och sen en tvååring på halsen. Nyss nämnda tvååring hade dock sovit på golvet hela morgonen.
Så vi väckte Dorothy, placerade henne i sittvagnen, packade ihop alla saker (det var mer saker än ungar), bar ner vagnen och alla väskor för yttertrappan (okej, det där sista var jag själv om), och sen kämpade jag mig hem med tre tunga väskor, en sur fyraåring som ville köra vagnen, en trött tvååring i vagn med handtag som satt så lågt att jag var tvungen att gå dubbelvikt, och, ja, gah. Nämnde jag att jag fortfarande hade tjock vinterjacka och att det var uppförsbacke? Och att vagnen vägrade att köra rakt fram och var på väg antingen ut på gatan eller in i någons trädgård varannan sekund? När jag väl hade fått in ungar, väskor, vagn och mig själv var jag helt slutkörd. Ändå fick jag för mig att vi skulle gå till parken en stund senare--det var ju så härligt väder.
Det var faktiskt riktigt härligt väder. Närmre 20 grader än 15, vindstilla, och strålande solsken.
Fika var väldigt uppskattat, åtminstone av hon som inte fikade.
Satte mig med ansiktet vänt mot solen och njöt av några minuters vila.
Måste ge Juniper Park lite cred för att den anstränger sig att vara fin, ren och underhållande. Men höga stegar, klätterväggar och såna där stänger man ska glida ner för? Varför?
När vi förflyttade oss från fikabordet till en annan del av lekplatsen ville Dorothy nödvändigtvis åka vagn. Sedan bara stannade hon där ett tag. Väldigt praktiskt.
Vi gungade ett tag, men ser ni den där vita bilen i andra änden av parken? Det är mardrömsbilen/huvudvärksbilen/glassbilen. Den dyker upp varje dag, parkerar precis vid parken, och spelar sin fåniga melodi om och om igen. Och om Johnny skulle råka missa dess ankomst kan han lägga ihop två och två när barn efter barn springer förbi med glass i handen. Att besvara hans tjat med "javisst kan du köpa glass, har du pengar då?" fungerar inte längre. "Du kan få glass när vi kommer hem" har inte funkat en enda gång. Så idag ignorerade jag honom mest, och drog oss tillbaka till andra änden av parken.
Vid 13.45-tiden fångade jag in barnen och släpade hem dem. De hann precis äta flingor respektive chokladpudding, få ren blöja respektive gå på toaletten och ta på alla ytterkläder igen innan vi gick för att hämta Charles. Kaoset fortsatte, nu när de var tre stycken som kunde elda upp varandra.
Sen, plötsligt, vid halv fem-tiden, gick luften ur dem allihop. John kröp upp i soffan med sitt Nintendo DS, Charles hittade Spongebob på TV, och Dorothy kröp ihop på golvet och sov.
Dagen avslutades med lite kortspel, väldigt lugnt och fridfullt för en gångs skull. Känns som jag inte gjort annat än sprungit runt hela dagen, och ändå har jag lyckats tvätta ett helt berg.
Imorgon är det fredag, och sen är det helg. Underbart.
Som tur är behövde hon inte hämtas förrän efter jag hämtat John på skolan, annars hade det blivit stressigt. Nåja, stressigt blev det förstås ändå. Varje tisdags- och torsdagsmorgon bestämmer jag mig för att gå hemifrån 10.30 för att slippa stressa, och någon gång under morgonen tänker jag "well, det tar bara 20 minuter att gå dit, jag behöver inte stå och vänta i evigheter, jag går 10.35". Varje morgon blir jag lika stressad när klockan till slut är 10.35 (plus några minuter), och halvspringer hela vägen, bara för att komma fram genomsvettig och utmattad redan 10.50. Självklart var det precis samma scenario imorse. Nytt för idag var att det var mycket varmare ute än jag hade trott det skulle vara, så det var extra varmt och jobbigt.
Behövde bara vänta på John i några minuter, men sedan tog det över en halvtimme att gå till Annamarie. John var helt enkelt inte intresserad av att gå i normal takt idag, nej, han skulle stanna och titta på varenda hund han såg, stanna för att ta av sig jackan, stanna för att ta på sig jackan, stanna för att rota i ryggsäcken... och han skulle nödvändigtvis tvätta händerna i flera minuter efter besöket på parkens offentliga toalett.
Dorothy sov som en stock under Annamaries soffbord, visade det sig. Annamarie var inte på strålande humör (dock mycket mycket trevligare än hon var i början), mest för att hon inte heller hade fått någon förvarning, utan bara ett telefonsamtal som väckte henne innan 8 imorse, och sen en tvååring på halsen. Nyss nämnda tvååring hade dock sovit på golvet hela morgonen.
Så vi väckte Dorothy, placerade henne i sittvagnen, packade ihop alla saker (det var mer saker än ungar), bar ner vagnen och alla väskor för yttertrappan (okej, det där sista var jag själv om), och sen kämpade jag mig hem med tre tunga väskor, en sur fyraåring som ville köra vagnen, en trött tvååring i vagn med handtag som satt så lågt att jag var tvungen att gå dubbelvikt, och, ja, gah. Nämnde jag att jag fortfarande hade tjock vinterjacka och att det var uppförsbacke? Och att vagnen vägrade att köra rakt fram och var på väg antingen ut på gatan eller in i någons trädgård varannan sekund? När jag väl hade fått in ungar, väskor, vagn och mig själv var jag helt slutkörd. Ändå fick jag för mig att vi skulle gå till parken en stund senare--det var ju så härligt väder.
Det var faktiskt riktigt härligt väder. Närmre 20 grader än 15, vindstilla, och strålande solsken.
Fika var väldigt uppskattat, åtminstone av hon som inte fikade.
Satte mig med ansiktet vänt mot solen och njöt av några minuters vila.
Måste ge Juniper Park lite cred för att den anstränger sig att vara fin, ren och underhållande. Men höga stegar, klätterväggar och såna där stänger man ska glida ner för? Varför?
När vi förflyttade oss från fikabordet till en annan del av lekplatsen ville Dorothy nödvändigtvis åka vagn. Sedan bara stannade hon där ett tag. Väldigt praktiskt.
Vi gungade ett tag, men ser ni den där vita bilen i andra änden av parken? Det är mardrömsbilen/huvudvärksbilen/glassbilen. Den dyker upp varje dag, parkerar precis vid parken, och spelar sin fåniga melodi om och om igen. Och om Johnny skulle råka missa dess ankomst kan han lägga ihop två och två när barn efter barn springer förbi med glass i handen. Att besvara hans tjat med "javisst kan du köpa glass, har du pengar då?" fungerar inte längre. "Du kan få glass när vi kommer hem" har inte funkat en enda gång. Så idag ignorerade jag honom mest, och drog oss tillbaka till andra änden av parken.
Sen, plötsligt, vid halv fem-tiden, gick luften ur dem allihop. John kröp upp i soffan med sitt Nintendo DS, Charles hittade Spongebob på TV, och Dorothy kröp ihop på golvet och sov.
Dagen avslutades med lite kortspel, väldigt lugnt och fridfullt för en gångs skull. Känns som jag inte gjort annat än sprungit runt hela dagen, och ändå har jag lyckats tvätta ett helt berg.
Imorgon är det fredag, och sen är det helg. Underbart.
Onsdag kväll
Förresten så åkte jag in till Manhattan efter jobb igår och träffade Nina, en finsk tjej som precis kommit till sin värdfamilj. Lite avundsjuk är jag på att hon får bo på Manhattan, men det tar max 45 minuter för mig att ta mig dit (inklusive promenaden till tunnelbanan), vilket betyder att det är både smidigare och snabbare än att ta sig hemifrån till Malmö med 146:an. Dessutom billigare.
Det var i alla fall en väldigt trevlig kväll, och jag passade på att äta lite ordentlig mat för en gångs skull. Tog inga bilder, men det var mörkt, regnigt och tråkigt väder i vilket fall som helst. Nästa gång jag åker in till Manhattan ska jag försöka ta lite bilder--då kanske jag äntligen fattar att jag faktiskt är här.
Det var i alla fall en väldigt trevlig kväll, och jag passade på att äta lite ordentlig mat för en gångs skull. Tog inga bilder, men det var mörkt, regnigt och tråkigt väder i vilket fall som helst. Nästa gång jag åker in till Manhattan ska jag försöka ta lite bilder--då kanske jag äntligen fattar att jag faktiskt är här.
Fint besök
LCC-Jessica tittade förbi idag. Hon hade med sig några papper och betade av ett antal frågor med mig och familjen Stravalle. "Trivs du?" "Kör du bil?" "Jobbar du mer än 45 timmar i veckan?" Tja, vilken au pair skulle ärligt sitta och säga "nej, jag trivs inte, de behandlar mig jättedåligt" mitt framför ögonen på sin värdfamilj? Jag kände mig lite dum när Jessica sa att jag ställt frågor till henne, och vinklade det så att det lät som om jag överöste henne med email och halvhemliga frågor, när det mesta jag frågade var basic grejer som "när är mötet?".
Några minuter senare frågade Jessica om familjen hade sagt något om övernattningsgäster. Det hade vi egentligen aldrig diskuterat, så jag tror Dorothy och Charles blev lite besvärade där. Jag menar, det kanske inte känns så bra att sitta och säga rakt ut att de inte vill ha främlingar i huset? Det verkade åtminstone som om det vore okej, någon gång sådär, om det var någon de hade fått träffa först.
Till sist skrev vi på papper, och Jessica frågade lite sådär halvt ointresserat om jag skulle komma på mötet på söndag. Jag tror inte hon stannade ens en kvart.
Några minuter senare frågade Jessica om familjen hade sagt något om övernattningsgäster. Det hade vi egentligen aldrig diskuterat, så jag tror Dorothy och Charles blev lite besvärade där. Jag menar, det kanske inte känns så bra att sitta och säga rakt ut att de inte vill ha främlingar i huset? Det verkade åtminstone som om det vore okej, någon gång sådär, om det var någon de hade fått träffa först.
Till sist skrev vi på papper, och Jessica frågade lite sådär halvt ointresserat om jag skulle komma på mötet på söndag. Jag tror inte hon stannade ens en kvart.
Lurad?
Tror jag har klarat mig igenom hela första april utan att bli lurad (peppar, peppar). Jo, okej, Malin lyckades lura mig några sekunder, och sedan jag berättat för John vad det var för dag idag har jag gått på hundratals "look! A monkey/bird/Charlie/your shoes are untied!", men bortsett från det, så...
Däremot har jag upptäckt att jag blev lurad i lördags! Skypade med Malin idag och höll som bäst på att försöka öppna förpackningen till headsetet när Malin insåg att hon kunde höra mig ändå. Tydligen har laptopen inbyggd mikrofon trots allt! Där ser man? Hade jag haft kvitto hade jag kunna lämna tillbaka headsetet och få pengarna tillbaka, men jag antar att ett gratis 22 dollars-headset är ett gratis headset, även om man inte använder det.
Jag fattar inte var den sitter?
Övertid/övertrött
Har varit riktigt härligt väder idag, men det blev en låång dag så det känns som evigheter sedan jag satt där i solskenet utan jacka och bara njöt. Charlie var på bio idag med en kompis och kom inte hem förrän 17.00, men sedan var det en begravning som Dorothy och Charles var tvungna att gå på (en avlägsen bekant, som "tur" var), så det blev ett tio-timmars arbetspass idag.
Imorgon blir det "bara" 9 timmar, men jag tror jag ska lägga mig och försöka vila upp mig lite nu.
Imorgon blir det "bara" 9 timmar, men jag tror jag ska lägga mig och försöka vila upp mig lite nu.
