Och jag som oroade mig för att Annamarie skulle bo här. Pffft! Hon har varit jättetrevlig och pratsam ända sen hon kom hit i går morse. Till och med hjälpsam, ibland. Hennes son, däremot, har behandlat mig som en slav i två dagar nu. Det är okej att jag måste göra allt jobb medan han sitter framför datorn/teven och slappar, men han väljer att lägga sig i varje gång jag försöker få barnen att göra något, också. Antingen passar han dem själv, eller så håller han käften, tycker jag.

Igår kom han hem med en färdigstekt kyckling. "Jag har köpt kyckling till barnen", sa han. "Skär du upp den till barnen?" Så jag skar upp den pyttelilla kycklingen till barnen, som alltså åt kyckling till lunch. Inte kyckling med [valfritt tillbehör]. Kyckling. Satte mig ner med min flaska vatten (var inte hungrig) och höll dem sällskap. "Men Alex, ska inte du äta något?" frågade Annamarie bekymrat. "Eh... jag har... eh... köpt... typ... skinka", klämde Charles ur sig då. "Du kanske... eh... kan... eh... göra en macka?"

Eftersom han bara satt och slappade framför teven frågade jag när jag skulle få sluta. Klockan fem, sa han. Så då var jag inställd på fem. Bara det är när klockan blev halv fem försvann han spårlöst, och Annamarie gick och la sig. Så jag jobbade till 19.30, när Dorothy kom hem. Detta var igår.

Idag var han ännu jobbigare. När jag försökte fixa lunch till barnen kallade han till sig Charlie och ville spela Wii. Så jag gav de andra barnen lunch. "Charlie, du måste också äta!" säger han då. Jag fixar mat till Charlie och ställer den framför honom på bordet. "Kom hit Charlie, det är din tur!" säger puckot då. Engagerar honom i en bowlingmatch. Bara för att han kan.

Frågade när jag skulle sluta. 18.30, sa han idag. Tittade på Harry Potter med barnen, och förklarade varenda sekund i filmen, eftersom alla deras frågor dränkte all dialog, vilket ledde till--just det--mer frågor. Klockan blev 18.30. Charles var spårlöst försvunnen. 19.45 kom Dorothy hem.

Skjut mig honom!

Gav upp mot slutet. Hittade mycket bättre bilder på internet än i min kamera. Fast bilderna gör det inte rättvisa. Niagarafallen med omgivning är så fruktansvärt fint, och det är så mäktigt med allt vatten. Hundratusentals liter i sekunden.

Dålig uppdatering senaste veckan skylls helt och hållet på de här personerna:

Det här med att ha ett ovanligt intelligent och moget värdbarn kan också leda till en del problem, insåg jag igår. Vi satt på stranden och byggde sandslott, och plötsligt pekar Dorothy ivrigt och säger: "Look! Cute! He's cute!" Jag vänder mig om, och de enda som är inom synhåll är två män som förebereder en volleyboll match.

"Who? Who's cute?"
"He! Look! He's cute!" Hon pekar ivrigt på de två männen.
"...Which one? The guy with the green pants or the guy with the blue pants?"
"Green pants! He's cute!"

Jag tittade igen. Tja, han såg väl ganska bra ut. För att vara 40+. Frågade henne om hon ville säga till honom att hon tyckte han var söt. Det vågade hon inte. Men när jag sa att det bara skulle göra honom glad så tyckte hon att jag skulle göra det. Jag avstod dock. Ville inte att han skulle ta det som ett riktigt dåligt raggningsförsök från min sida. 

Tycker fortfarande det var riktigt gulligt. Retade henne hela kvällen för hennes crush. Och som svar rodnade hon och sa "stop it!" Tror att hon är minst 10 år äldre på insidan.

Sen i torsdags har Dorothys verbala kapacitet genomgått någon slags mirakelförändring. Hon pratar mycket, och hela tiden. Det är hela meningar, och mer avancerade ord än tidigare. I morse, vid frukostbordet, pekade hon på sin nappflaska och sa:

"I put my baba on the napkin."

Visade Brianna lite bilder från Washington D.C. för en stund sedan. Samtalet gled in på Sverige.
"Har ni samma saker där som vi har här?" undrade hon. Som exempel pekade hon på stereon.
"Ja, vi har såna i Sverige också."
"För i vissa länder så har de inte lika många avancerade saker som här."
"Nää, jag vet, men Sverige är ett ganska rikt land, precis som USA."
"Vilket är världens fattigaste land?"
"Hmm... jag tror att det är Moçambique. I Afrika. Eller något annat afrikanskt land. Där har de det mycket sämre ställt än vi har det här."
"Okej. Så, vadå, har de inga fjärrkontroller, t.ex.? Du vet, till sina TV-apparater?"

Vi satt och tittade på presidenterna på baksidan av Johnnys nya kortlek, och jag var tvungen att läsa alla namnen. Plötsligt blev det komplicerat.

"Varför är Barack Obama sist?"
"För att han är president nu. Vi kan ju inte veta redan vem som blir nästa president."
"Hmm, okej. Var är John McCain?"
"Han har inte varit president."
"Han förlorade!" sköt Charlie in. "Barack Obama slog honom!"

Och så satte Johnny igång igen...

"Ååååååh, varför vann inte McCain? Jag ville att han skulle vinna! Jag ville att han skulle vara president! Ååååh, varför vann han inte?"

"Han kanske vinner nästa gång", försökte jag. Johnny gav mig en väldigt deprimerad blick:
"Men jag ville att han skulle vara president nu!"

Blev trött på att femåringen deppar ihop totalt en gång i veckan över ett val som ligger snart ett år bak i tiden.

"Varför vill du egentligen så gärna ha John McCain som president? Vad exakt är det i hans politiska åsikter som gör att du tycker att han skulle vara den bästa presidenten?" undrade jag. Ska man deppa över något så ska man ha en anledning, tycker jag, inte bara apa efter vad han har hört från någon annan. Johnny hade naturligtvis inget svar på min fråga, men storebror ryckte in:

"För att han har varit soldat!"
"...Okej. Så att han har varit soldat innebär att han skulle vara en bra president?"
"OCH han blev tillfångatagen!" Dyrkan i rösten var uppenbar.
"Av vilka då? Britterna?" frågade jag. Syftade på frihetskriget, alltså. Det var ingen som tyckte jag var rolig.

Jag har äntligen hittat en kompis här i Breezy Point. Hon heter Brianna, och bor granne med Stravalles. Hon är amerikan, och trodde att jag var "at least half-Irish, right?" Hon spelar ishockey, basket, baseball och teater. Hon är den första människan på evigheter som jag har kunnat ha ett intelligent samtal med. Hon är 9 år gammal, och helt klart den trevligaste människan i denna delen av New York, med undantag för Stravalles såklart.

Dagen började jättebra med sovmorgon för min del. Tog pojkarna till stranden vid 10.30 (Dorothy stannade hemma med Charles) och passade på att ha lite intensiv simundervisning med dem, en i taget, medan den andra hade vanlig, tråkig, simlektion. Väldigt skönt att bara behöva ha koll på ett barn i taget! Vi simmade utan flytväst och allt möjligt. Drog med dem ut på djupt vatten så att de skulle inse att de faktiskt inte kan simma. Bättre att de inser det när jag är inom räckhåll, tänkte jag.

Efter Johnnys simlektion tog slut la vi oss ner på handdukarna lite och torkade. Pojkarna blev snabbt misstänkt tysta och stilla, så då täckte jag över dem med handdukar och passade på att sova lite i solen. Älskar att sova på arbetstid.

När vi kom tillbaka till huset uppvaktade jag Johnny. Han fick ett hemmagjort kort (ritat med kritor, det ni!), en linjal med en massa flaggor på, och en egen kortlek med alla presidenter på baksidan. Han blev jätteglad.

Pojkarna lekte med sina kompisar ett tag, och Dorothy och jag tittade på, byggde sandslott, och tog det allmänt lugnt. Vid fyratiden gick vi tillbaka till stranden där de hade sim- och löpningstävlingar. Barnen deltog inte i simtävlingarna (eftersom, tja, eftersom de faktiskt inte kan simma), så vi stod på stranden bland miljoner människor och svettades i över en timme fram till löpningen började. Det var mer underhållande. Dorothy fattade inte själva poängen med att springa, och vägrade lämna pappa Charles ben. Johnny och Charlie kom i mål bland de sista i sina heat, och var uppriktigt förvånade och sura över att de inte vann.

Efter avslutade tävlingar var det prisutdelning. Simningen var först ut. Eftersom alla barn var uppdelade efter kön och ålder simmades inte mindre än 24 heat. Alltså 24 prisutdelningar. Sammanlagt 72 pristagare. Sjukt drygt. Sedan samma sak med löpningen. Och sen skulle alla barn ha korv. Vid det laget var det dessutom kallt! Jag fick inte ens nån korv. Charles satt lugnt och belåtet i sin solstol, lekte med sin Blackberry, och lät mig ta hand om barnen och styra upp allting. Ta hand om allt, i princip, utom när det var dags att gå hem. Tre timmar stannade vi där. Drygaste eftermiddagen på länge.

Mer uppvaktning för Johnny när Dorothy kom hem. Till och med tårta--halv tio på kvällen, och jag blev inbjuden!

Så trots sovmorgon blev det en väldigt lång dag. Men Johnny hade en bra födelsedag iallafall, och det är väl det som räknas?

Trevligheterna fortsätter. Barnvakten de hyrt in, Kayla, dök upp 16.30. Alltid lika trevligt med folk som är i tid! Dorothy blev förstås jätteblyg och stum, grät ljudlöst mot mina ben och ville absolut inte komma i närheten av Kayla. Lyckades till slut lämna över henne, och resten av kvällen gick det tydligen bra.

Jag passade på att njuta av friheten och gick på långpromenad. Hade en idé att jag skulle gå runt hela halvön, eller åtminstone ner till spetsen, men den lilla landbiten som ser så pyttig ut på kartan visade sig vara ganska mycket större i verkligheten. "Dead End" sa vägskyltarna efter ett tag. Då gav jag mig ut i djungeln, tog mig ut till stranden. Hamnade i något slags naturreservat, men kunde se flera par fotspår så fortsatte framåt. Nästan helt öde på stranden, med brännande sol och Manhattans skyline på andra sidan vattnet. Ipoden som sällskap.

Trodde vid varje liten krök att det var dags, att jag skulle komma runt på andra sidan, men till slut var helt öde och bara en massa fåglar överallt, så jag gav upp och vände tillbaka igen. Väldigt mysigt med strandpromenad, men nästa gång jag vill över till andra sidan tror jag nog att jag går tvärsöver halvön istället för runt om. Tvärsöver lär ta sådär 5-10 minuter.

Nu på kvällen blev jag bjuden på fruktsallad (bestående av enbart jordgubbar och blåbär, sockrade), visserligen enbart för att jag råkade vara i köket när Charles blev sugen, men ändå. Hade insett hur praktiskt det är om de hyr in Kayla nästa vecka när min familj är här, så jag lovordade henne och min nyfunna frihet lite grann. Fick också höra att Charles ska vara ledig imorgon, så jag kan börja 10.00. Jatack!

Dorothy har äntligen hittat ett namn för mig. Hon har helt ignorerat problemet innan, och inte kallat mig något alls, bara ropat ut "I want milkie!" och liknande utan att specificera vem hon pratar med. Kallat mig "Angela" (hennes vanliga barnvakts namn) i nödfall. Men nu kallar hon mig "Alice". Och nu får jag aldrig vara ifred. Det är "Aaaaaalice!" hit och "Aaaaaalice!" dit. Men jag har en identitet iallafall.

"Hallelujah-moment" nummer 2 är att pojkarna blivit kompisar med grannbarnen här. En pojke och en flicka, som bägge är något år äldre än pojkarna Stravalle, men som leker glatt med dem ändå. Hela eftermiddagen. Charlie stod till och med utanför deras hus och stirrade stalkeraktigt på dörren medan de åt middag. "Kom tillbaka", sa jag, varje gång jag hittade honom där ute. "Har det gått en halvtimme än?" frågade han, varje gång han lunkade tillbaka med hängande huvud. "15 minuter kvar", sa jag, eller, "10 minuter kvar". Och så fort jag vände ryggen till gick han tillbaka och fortsatte att stå och hänga utanför en stängd ytterdörr.

Men de har kompisar. I närheten. Som roar dem, så att jag slipper. Det är Alice väldigt glad för.

Träffade Malin idag, medan hon väntade på sin buss tillbaka till Annapolis. Det blev shopping, såklart. Att träffa Malin är inte bra för min plånbok. Men väldigt bra för humöret. Så jag står ut.

Hennes buss gick 17.00, och sen ringde Faby och undrade om jag ville möta upp henne och Nicole inne på Manhattan någonstans, men jag var tvungen att tacka nej, för Dorothy skulle komma och hämta mig någon gång mellan 18.00 och 20.00, och jag hade inte packat än.

Så jag åkte hem, och packade. Åt upp resten av pizzan jag beställde igår, åt upp resten av glassen, tittade på tre avsnitt av How I Met Your Mother... nu har hon tjugo minuter på sig att dyka upp. Vadslagning, någon?

Jag tippar på 21.30.

På Nicoles initiativ åkte hon, Faby, och jag till Washington DC förra helgen, över Independence Day. Det var ungefär vad alla andra amerikaner gjorde också, men det är förståeligt--vi hade en jättehärlig helg!

Vi åkte från New York redan fredag kväll, och det började bra med att bussen var försenad en timme... Bussresan tog runt 4,5 timmar, sen tog vi taxi till rätt del av staden, och sen ägnade vi en halvtimme åt att försöka hitta lägenheten. Skulle ligga på nummer 1814--det enda nummer som inte fanns på hela gatan. Med hjälp av ett antal vänliga främlingar hittade vi till slut Fabys värdpappas övernattningslägenhet på nummer 1844. Somnade inte förrän vid tre-tiden, och sen flög vi upp vid sju igen för att hinna utnyttja hela lördagen.

Vi började vid the Capitol, sen gick vi ner genom stan och råkade hamna precis där paraden startade, tio minuter innan paraden började. Hade alltså perfekt utsikt över alla stackars människor i tjocka kostymer som svettades i hettan.

Efter Chinatown åkte vill tillbaka till lägenheten, hämtade våra väskor, skyndade oss till bussen som skulle gå 17.00... och upptäckte att busshållplatsen var full av människor som fortfarande väntade på 15.00-bussen. 19.00 gick till slut vår buss, men vi var hemma "redan" några minuter före midnatt, så det blev inte så illa som vi trodde ändå. Timingen bättrade sig på slutet--både tunnelbanan och bussen gick riktigt smidigt för mig. Stackars Faby var dock inte hemma förrän 10.00 följande dag--så jag ska inte klaga över att jag inte var i säng förrän 02.00.

Bästa helgen på länge, kort sagt!

Samtal mellan mig och tvååringen  i eftermiddags:

"Can I have some milkie?"
"Yes, I'll make you some when I am done with my food."
"Can I have some milkie?"
"Yes. When I am done. Soon."
"Can I have some milkie?"
"Yes. Soon. You have to wait until I am done."
"Can I have some milkie?"
"Yes. But you have to wait."
"Can I have some milkie?"
"You have to wait. When I am done with my food, I will give you milkie."
"Can I have some milkie?"
"Soon."
"Can I have some milkie?"
"When I am done."
"Can I have some milkie?"
"You have to wait."
"Can I have some milkie?"
"Yes. Soon. When I am done."

Trodde att budskapet äntligen hade gått fram, för hon blev tyst ett tag. Sen kom det:

"Can I have some water?"

Har haft så bra timing hela helgen i Washington. Tåg och bussar som kommer precis när de ska, events som börjar precis när vi kommer, osv. Här i strandhuset är det dock sämre med timingen. I eftermiddags kände jag mig som en dålig au pair och släpade ut barnen för tillbringa lite kvalitetstid med dem. Vi byggde sandslott tillsammans i en hel timme, och sen tog jag med mig Dorothy in i huset så att jag kunde ta en kort toapaus utan att behöva oroa mig för vad hon gör. Två sekunder efter att jag stängt badrumsdörren kommer Charles hem. Han möts av en tvååring som springer runt i huset, och två pojkar som leker i sanden utan tillsyn utanför en stängd nätdörr. Fem minuter tidigare och han hade mötts av en väldigt flitig, pedagogisk och hängiven au pair.

Charles samlade ihop barnen och körde iväg för att hämta Dorothy. 15 minuter efter att de åkt tittar en av deras vänner in med sin dotter. Gissa vem som fick underhålla henne (och hennes treåring!) i nästan en och en halv timme, tills Stravalles kom hem? Just det. Dålig timing igen.

Nu lagar de mat där nere tror jag. Ska bli intressant att se om de frågar mig om jag vill ha.

Förra helgen--när min värdfamilj lät mig stanna i det "riktiga" huset och inte körde mig ut hit förrän på måndagen--rotade jag igenom köket och upptäckte att jag hade blivit lämnat med flera nya paket flingor. Däremot inte med en enda droppe mjölk. Så jag gick och köpte en flaska mjölk, tänkte att den skulle räcka åtminstone två helgen. Hade fortfarande en halvliter eller så kvar i går eftermiddag, sedan kom Dorothy hem med barnen en sväng, och plötsligt var all mjölk slut. Frågade Dorothy på kvällen (när jag tänkte äta!) var mjölken som jag köpt tagit vägen. Hon skyllde på Johnny. Som är 4, och inte kan öppna flaskorna utan hjälp.

Jag blir bara så trött. Och hungrig.

Dorothy tittar nyfiket på när jag borstar tänderna, och utbrister: "You disgust me!"

Dorothy (gäspar lite och sträcker på sig): "I'm not used to sleeping with my husband. You know, because we don't usually share bedrooms."

Ett ögonblick där trodde jag vi skulle ha ytterligare ett obekvämt värdmamma-au pair-samtal, men hon fortsatte obekymrat med att berätta hur mycket han hade snarkat hela natten. Det är väl bara jag som har snuskig fantasi, då.

Resten av dagen var också ganska hopplös. Barnen fick Nintendo Wii av sin morbror Frankie, och har roat sig med det hela eftermiddagen. Strax efter fyra sa Charles att han skulle åka och hälsa på sin mamma "en stund". Jag frös till direkt. Hade redan hört att Dorothy skulle komma hem sent. Ville inte jobba hela natten, thank you very much. Så jag frågade försiktigt hur sent jag skulle jobba till ikväll.

"Du har redan slutat", informerar han mig. "Frankie kom ju hit. Han tog över. Du slutade när han kom hit."

Frankie kom hit strax efter 11 imorse. Så sedan dess har jag alltså inte jobbat? Tack. Tack så hemskt mycket. Trevligt att man får veta. Trodde han att jag sprang efter barnen för skojs skull? Kunde ju gått till stranden istället för att titta på när de spelade wii i flera timmar.

Så nu är jag ledig på riktigt. Barnen passas av sin rök-stinkande morbror, som druckit minst en 6-7 burkar öl idag.

Frihet.

(Där dunkade jag huvudet i tangentbordet tre gånger. Har jag velat göra hela dagen.)

Det började redan igårkväll. Stravalles kom hem strax efter nio, och gick direkt upp på övervåningen. Jag avslutade allt jag höll på med på datorn och packade ihop. Hörde att de var inne i sovrummet allihop så jag passade på att duscha och göra mig i ordning medan badrummet var tomt. När jag kom ut därifrån var de fortfarande i sovrummet, så jag knackade på för att fråga om morgondagens arbetstider. Då låg alltså hela familjen--min värdfamilj, familjen som aldrig sover, familjen som sovit 00.00-06.30 varenda dag sedan jag kom hit i mars--och halvsov i mörkret. Klockan var 21.25. Har nog aldrig blivit så chockad.

Fick reda på att jag skulle börja 9.15 idag. Charles pratade om någon simskola som han hade hört talas om på omvägar, som skulle börja 9.30. "Då har du en kvart på dig att gå dit med dem", sa han. Lät jättebra. Så imorse gjorde jag mig klar så att jag kunde gå ner och äta frukost redan 9.00. Trodde liksom att barnen skulle vara vakna, matade, ombytta, osv. Men Dorothy sprang runt i sin pyjamas och nattblöja, och Charlie och Johnny låg fortfarande och sov. Så i en halvtimme stressade jag runt och försökte få mat i barnen, klädde på dem, packade ihop alla saker, letade upp alla deras saker... panik. Vad gjorde Charles under tiden? Satt vid datorn. Tittade på. Lyfte inte ett finger. När klockan blev 9.30 reste han sig upp, och följde med oss till stranden.

Visade sig att lektionen började 10.00. "Första gången någonsin som jag är tidig", sa Charles. Av någon anledning trodde jag på honom. Så vi väntade en halvtimme på en mulen strand, och så fort det var dags för lektionen att börja tyckte Charles att det var dags för honom att gå hem, och dumpade ansvaret på att kolla om det ens var möjligt för barnen att ta simlektioner på mig.

Så pojkarna simmade med gruppen för fyraåringar, sedan väntade vi en timme på gruppen för ett- och tvååringar, och lagom till dess kom Charles tillbaka. Visade sig att föräldrarna skulle vaar med småbarnen i vattnet. Det ansvaret dumpade Charles så gärna också på mig. Särskilt när det började ösregna. Stannade lydigt kvar i vattnet med Dorothy tills alla andra i gruppen gick upp. Charles och pojkarna hade redan lämnat sin plats (utan att ta med sig min väska som låg precis bredvid dem) och gått och tagit skydd under parasollet. Dorothy och jag skyndade oss dit och jag puttade in henne under parasollet. Charles satt kvar och gonade sig i solstolen under parasollet medan vi andra blev plaskblöta. Barnens morbror Frankie dök upp någonstans där i regnet. Efter 10 minuter frågade han om vi inte skulle gå hem. Charles gick motvilligt med på det, och vi började gå tillbaka till huset. Erbjöd mig att hjälpa till att bära. Men Charles var så nöjd, så nöjd så med att bära parasollet. Han gick där och höll det över sig själv--enbart över sig själv--hela vägen hem. Där försvann han in i huset. Och lämnade mig med tre sandiga, genomblöta ungar, och inga handdukar.

Det är ungefär veckans tema här ute. Noll hänsyn. Fattar inte hur Dorothy står ut med honom.

Dorothy: "I see a bug! A bug! A bug! I found a bug!"

Upprepas var femte minut. I tio timmar. Vi är på stranden. Det är sommar. Det finns insekter överallt. När går nyhetens behag över, tro?

Det mest patetiska med det här är att jag räknar ner dagarna till helgen, när jag slipper vara här. Men det jag inte riktigt har insett är att jag ju antagligen kommer att vara här inte bara i några dagar till, utan i två månader till.

Har varit på dåligt humör hela dagen. Det verkar inte vara meningen att jag ska få sova här. Inatt var min värdfamilj mycket tystare (tror jag tröttade ut barnen med all strandluft igår), men å andra sidan var det iskallt i mitt rum. Jag vaknade en gång i halvtimmen och var så kall att det gjorde ont. Klädde successivt på mig mer och mer kläder, och kröp ner under världens minsta handduk ovanpå det tunna lakan jag fått som täcke. Nämnde imorse hur kallt det hade varit. Visade sig att Charles hade satt på airconditionen, eftersom det varit så varmt natten innan. Tack. Det går väl an för dem, som sover fem pers i samma säng...

Skulle ha tagit barnen till simskola i havet imorse, men kunde inte öppna nyckelskåpet, och därför inte heller låsa dörren... så vi stannade hemma och höll oss på baksidan av huset, och lekte i sanden där. Har byggt sandslott, spelat massvis med baseball, bråkat med Johnny stup i kvarten, räknat sekunder mellan alla flygplan till JFK (i genomsnitt 60), och suttit i solstolen vänd mot solen (och lite mot barnen) varje gång solen tittat fram. Och fått extremt mycket hjälp av Charles. Okej. Ska inte vara orättvis. Han lagade faktiskt hamburgare åt oss.

Vid sex-tiden stack de iväg för att hämta Dorothy och hälsa på Annamarie, och nu sitter jag här i ett tomt hus ikväll igen. Skillnaden är bara att ikväll utgår jag ifrån att de inte kommer hem förrän tidigast 21.30, som igår.

(Har förresten fotat massvis idag. Och kamerasladden var det enda jag glömde packa.)

Jaha, då var första dagen i strandhuset avklarad. Jag är redan uttråkad. Det är illa va?

Skulle ha blivit hämtad vid 18-18.30 igårkväll, men naturligtvis var inte Dorothy hemma förrän 19.00, och sedan tog det henne en timme att packa ihop allt hon skulle ha med sig. Så 21.00 var vi här... och jag hade mer eller mindre bara suttit och väntat hela dagen. Ja, och packat min väska. Helt galet så mycket saker man behöver för bara tre dagar! Inte kläder (packade bara det absolut nödvändigaste), men alla miljoner småsaker. Aja. Det gav mig något att göra igår iallafall.

På kvällen åt vi upptinad fryspizza, och jag packade upp, och drog mig tillbaka redan strax efter tio. Tänkte att jag lika gärna kunde sova, eftersom jag ändå inte hade något internet. Men det där med att sova var bara att glömma. Först 23.45 slutade familjen Stravalle att springa fram och tillbaka utanför min sovrumsdörr, skrika till varandra från våning till våning, och banka med allt som gick att banka med. De vuxna var nästan värst. Och sedan började de 6.30 imorse igen. Fruktansvärt respektlöst tycker jag. Jag menar, självklart ska de inte behöva smyga runt på tå och viska bara för att jag är här--men normal samtalston kan man väl ändå förvänta sig? Imorse frågade Dorothy hur jag hade sovit, här i havsluften och allt. "Jotack, när jag väl somnade så sov jag jättegott", svarade jag. Hoppas att piken gick fram.

Imorse började jag jobba redan 7.30. Charles skulle köra Dorothy till jobb och testa hur lång tid det tog, och sedan skulle han komma direkt hem så att han kunde vara hemma när folk kom för att fixa TV:n och Internet. För säkerhets skull frågade jag honom innan han körde hur dags han skulle vara hemma. Det var så fint väder, så jag ville gärna vara utomhus så mycket som möjligt--inte minst för att det inte direkt finns något att göra här inne... "Två timmar max", lovade han. 4 timmar och 15 minuter senare kom han äntligen hem och tog över huspassningen så att jag kunde ta med barnen (alla tre!) till stranden.

Det är faktiskt en väldigt fin strand de har här. Tog lite bilder men orkar inte lägga upp nu när jag har så begränsad datortid. Vi badade, byggde sandslott, och fick sand överallt. Strax över tre timmar stannade vi, sen kom jag tillbaka med en barnvagn full med strandsaker ("så att du slipper bära", föreslog Charles. Extremt dålig idé. Köra barnvagn i djup sand? Med tre barn som springer framför fötterna och vill "hjälpa till"? I strålande solsken och hetta? Aldrig mer, säger jag bara. Aldrig mer.) Var var jag? En barnvagn full med strandsaker, tre sandiga och våta barn och sjutton kilo sand. Och här visade min kära värdpappa prov på vilken hjälpsam och stöttande person han är. Han ser oss komma, pekar på en utedusch runt hörnet, och säger "du kan duscha av dem där". På något sätt lyckas jag duscha av tre barn, tre par badkläder och mig själv, torka nämnda tre barn plus mig själv med de sandiga handdukarna, hänga upp dessa handdukar, packa upp strandsakerna, och slussa in barnen i huset. Inne i vardagsrummet står Charles sysslolös och tittar irriterat på de få sandkorn som barnen trots det släpar in. Jag går upp på övervåningen och byter om i rekordfart från blöt och sandig bikini (att dra av sig badkläderna och duscha naken utanför huset kanske funkar för barnen, men tror knappast grannarna skulle uppskatta det om jag gjorde det...), och kommer ner till nedervåningen igen bara för att se Charles stå där sysslolös igen medan barnen springer runt utan kläder.

Resten av dagen fungerade ungefär likadant. Charles var hemma och gjorde ingenting. Sista timmarna regnade det, och han satt vid datorn och surfade på internet medan jag försökte underhålla barnen framför nyheterna, som var det enda som fanns på TV. Strax innan sju säger han att han ska åka och hämta Dorothy från jobb. "Vill du att jag ska ta barnen med mig så att du får en paus?" undrar han. Jag hade då jobbat i 11,5 timme i sträck. Behöver jag nämna att jag tackade ja?'

Så nu sitter jag här. Det trådlösa internet fungerade inte, så vill man sitta på internet här finns det en kabel i köket att slåss om. Passar på att njuta tills huset blir fullt igen--då lär jag inte ha en chans.

Två dagar kvar. Två dagar kvar. Åker till Washington på fredag, och det jag ser mest fram emot är bara att slippa ifrån det här huset!