Och jag som oroade mig för att Annamarie skulle bo här. Pffft! Hon har varit jättetrevlig och pratsam ända sen hon kom hit i går morse. Till och med hjälpsam, ibland. Hennes son, däremot, har behandlat mig som en slav i två dagar nu. Det är okej att jag måste göra allt jobb medan han sitter framför datorn/teven och slappar, men han väljer att lägga sig i varje gång jag försöker få barnen att göra något, också. Antingen passar han dem själv, eller så håller han käften, tycker jag.

Igår kom han hem med en färdigstekt kyckling. "Jag har köpt kyckling till barnen", sa han. "Skär du upp den till barnen?" Så jag skar upp den pyttelilla kycklingen till barnen, som alltså åt kyckling till lunch. Inte kyckling med [valfritt tillbehör]. Kyckling. Satte mig ner med min flaska vatten (var inte hungrig) och höll dem sällskap. "Men Alex, ska inte du äta något?" frågade Annamarie bekymrat. "Eh... jag har... eh... köpt... typ... skinka", klämde Charles ur sig då. "Du kanske... eh... kan... eh... göra en macka?"

Eftersom han bara satt och slappade framför teven frågade jag när jag skulle få sluta. Klockan fem, sa han. Så då var jag inställd på fem. Bara det är när klockan blev halv fem försvann han spårlöst, och Annamarie gick och la sig. Så jag jobbade till 19.30, när Dorothy kom hem. Detta var igår.

Idag var han ännu jobbigare. När jag försökte fixa lunch till barnen kallade han till sig Charlie och ville spela Wii. Så jag gav de andra barnen lunch. "Charlie, du måste också äta!" säger han då. Jag fixar mat till Charlie och ställer den framför honom på bordet. "Kom hit Charlie, det är din tur!" säger puckot då. Engagerar honom i en bowlingmatch. Bara för att han kan.

Frågade när jag skulle sluta. 18.30, sa han idag. Tittade på Harry Potter med barnen, och förklarade varenda sekund i filmen, eftersom alla deras frågor dränkte all dialog, vilket ledde till--just det--mer frågor. Klockan blev 18.30. Charles var spårlöst försvunnen. 19.45 kom Dorothy hem.

Skjut mig honom!