Bild


Bild


Bild

Det löste sig till slut. Jag blev ledig imorgon istället för på fredag, och Dorothy ska till och med köra mig till stadshuset så att jag kan vara där under dagen, och packa och annat skoj. Ikväll är jag inte bitter, men imorse var jag fortfarande inte på solskenshumör... särskilt inte som det var tidigt och jag aldrig får sova här, åtminstone inte förrän barnen somnar, strax innan midnatt.

Imorse gick min bitterhet ut över Annamarie, barnens farmor.

Annamarie är för det mesta väldigt snäll. Det har inte alls varit så jobbigt att bo med henne som jag trodde att det skulle vara. Förmodligen mest för att hon är rullstolsbunden, halvblind, och sover hela dagarna. Men även när hon är vaken är hon snäll för det mesta. Vi är nog lika ensamma båda två.

Enda nackdelen med henne är att hon ska lägga sig i precis allting som händer. När barnen för en gångs skull leker något roligt tillsammans, något som inte involverar TV-spel, TV, eller DS, så avbryter hon och bestämmer att de ska titta på TV istället.

Och varannan minut frågar hon mig var något av barnen är. Det är hon som har problem med synen just nu, inte jag. "Var är Johnny?" kan hon fråga, anklagande. "Han sitter bredvid mig", svarar jag lugnt. "Jaha. Var är Dorothy?" anklagar hon då, istället. Hon låter alltid lika förvånat besviken när jag vet exakt var de är.

För att inte tala om min personliga favorit: "I don't want the baby to run around on the street without supervision!" (Det var synd att hon förbjöd det. Det var så skönt när jag bara kunde skicka ut tvååringen på gatan några timmar när jag kände för en paus.)

De senaste dagarna har hon börjat fråga stup i kvarten om barnen har ätit. Väldigt förståeligt, i och för sig, men det gör det inte mindre irriterande. Särskilt inte när hon inte litar på mig, utan ska dubbelkolla med barnen också. Imorse hade vi följande samtal:

Annamarie: "Did the children have breakfast yet?"
Jag: "The boys had breakfast already, and Dorothy is going to eat in a couple of minutes."
Annarmarie: "Charles? Did you have breakfast?"
Charlie: "Yes."
Annamarie: "What did you eat?"
Charlie: "I had Cheerios before Mommy left."
Annamarie: "Oh. That's good. John, did you have breakfast?"
John: "Yes."
Annamarie: "What did you eat?"
John: "I had a bagel."
Annamarie: "Oh. That's good. Dorothy, did you have breakfast?"
Jag: "She just woke up. She's practically still sleeping, and she's drinking her baba right now. I'll make her breakfast in a couple of minutes."
Annamarie: "But she's got to have breakfast, you know!"
Jag: "I know. She is going to eat soon."
Annamarie: "She's going to be really hungry if she doesn't eat breakfast."
Jag: "I know. That's why I'm making her breakfast as soon as she finishes her baba."
Annamarie: "She has to eat breakfast, you know. You have to make her something to eat."
Jag: "Oh, I do? I figured I would just starve her. Much easier."

Hon blev tyst, iallafall.

Väldigt bitter.

Jobbade 13 timmar igår (de var tre timmar försenade...) och var helt slutkörd efteråt. "Bara" 10,5 timmar idag. 10,5 ganska lugna timmar faktiskt. Var väldigt nöjd med dagen när jag drog mig undan upp på rummet. Duschade. Letade upp ett avsnitt av Grey´s Anatomy att titta på. Sen knackade det på dörren. Det var Johnny som frågade om jag ville ha pizza. Äcklig pizza med köttbullar på, men jag åt ändå, bara för att visa att det inte är jag som inte äter, det är de som inte bjuder.

Under måltiden passade jag på att fråga om morgondagens schema. Det blev något slags samtal. Mitt i det där samtalet avslöjade min värdmamma plötsligt att jag måste jobba på fredag. Hela dagen.

Så från att ha haft 2 arbetsdagar kvar har jag helt plötsligt 3. Det kanske inte är en jättestor skillnad, men när jag nu var inställd på en ledig fredag så är det faktiskt väldigt irriterande. Trodde veckan var halvvägs över men den hade visst bara börjat.

Avslutade samtalet och gick upp på rummet, väldigt bitter. Men det är intressant, det här. För hittills har jag alltså jobbat 23,5 timmar denna veckan. Får bara lov att jobba 21,5 till. På tre dagar. Hur tänkte de lösa det?

En annan intressant fråga. När ska jag hinna packa?

Men det där löste sig direkt. Hade trots allt ganska mycket inplanerat på fredag. En klipptid, t.ex. Förutom det så hade jag också tänkt packa, tvätta, städa, dammsuga och skura golven. Nu när de tvingar mig att prioritera så är det självklart vad jag väljer att strunta i. De kan städa sin jävla svinstia till hus själv.

Hello,

I'm not sure if I need to notify anybody concerning the date of my departure, but just in case this is common procedure, I am letting you know that I will be leaving this country on [nästnästa vecka.]

I realize that you are disappointed in me for leaving my host family after six months rather than the required twelve, but frankly, I am disappointed in you too. Being my LCC, I would have expected you to have just a little compassion. I am no longer expecting you to support my decision, nor to understand it, but I am hoping that you can accept it. As immature as I may be, I cannot be the first au pair not to last the whole year. To be honest, I am suprised that I lasted almost a full six months--and yes, I am a little proud of myself for doing that, too.

I am not asking you to understand. I have given you my reasons and I do not want to waste your time. I wish you good luck in the future with the hope that the next time an au pair tells you that s/he is unhappy (whether it be with the Stravalles or any other host family) you will find it in your heart to try to listen, understand, and be a little supportive.

All the best,

Alexandra Rosqvist

Allting har varit så fruktansvärt segt idag. Tyckte resten av veckan gick ganska fort, ändå, men idag gick tiden så sakta att det kändes som ytterligare en hel vecka, inte "bara" 11 timmar. Det var mulet och tråkigt idag, och regnet hängde i luften, så det blev inga bollsporter i morse och det blev inget strandbesök. Istället har det blivit väldigt mycket Wii. Finns inte så mycket annat att göra när man inte kan vara ute.

Fotar barnen väldigt mycket. Börjar inse hur mycket jag kommer att sakna dem. Inte att behöva passa dem 11-12 timmar om dagen, men själva barnen. Tycker så synd om dem. Undrar vem som ska mata dem, lära dem att säga "please" och "thank you", lära dem att det inte funkar att skrika till man får som man vill, och visa dem hur normala vuxna människor agerar. Jag hoppas--för barnens skull och inte för deras föräldrars--att deras nästa au pair är vettig.

Lite i senaste laget, kanske. Men i lördags var jag på Coney Island med Nicole. Även om alla mina strandsaker låg i strandhuset på andra sidan vattnet var det väldigt skönt att vara på stranden utan att behöva hålla koll på tre vilda ungar samtidigt. Och även om jag var tvungen att åka tunnelbana i 1,5 timme (genom Queens till Manhattan, och tillbaka genom Brooklyn--nästan ändhållplats till ändhållplats) eftersom jag varit dum nog att flytta tillbaka till Middle Village dagen innan, så var det klart värt det. Orkar inte sitta inne och ruttna nu när jag nästan är hemma!

(Kvinnan till vänster hoppade in i bilden precis när jag fotade. Hon får skylla sig själv.)

Strandhuset vi bor i är ett nybyggt hus. Det är fortfarande bara delvis möblerat, och många saker är fortfarande inte helt fixade. Till exempel så sitter det fortfarande plast på insidan av flera fönster. Ni vet, sån där plast med en papperslapp i, där det står vem som byggt huset och vilket nummer man kan ringa. Tydligen så är den där plasten otroligt viktig! Om någon vet varför så berätta gärna. Jag fattar inte.

Annamarie hade sin hemhjälp här idag. Lorna heter hon, och hon är väldigt snäll. Hon var här i fyra timmar i förmiddags, och hade väldigt lite att göra. Annamarie skulle inte duscha, och maten var redan färdig (sonen och svärdottern lämnade resterna från gårdagens kinamat till henne). I brist på vettiga saker att göra (och i brist på ordentliga rengöringsmedel) tvättade Lorna därför badrumsgolvet med tvål. Vid något tillfälle under dagen tog hon även ner den där plasten från ett av fönsterna. Vet inte riktigt varför, men det var antingen på Annamaries order eller med hennes godkännande, för hon var precis bredvid när plasten långsamt skalades av.

Som sagt. Detta var tydligen en extremt viktig plast. För min värdpappa har skrikit om den i 1,5 timme nu. Jag skojar inte. I 90 minuter har han skrikt och svurit åt sin mamma, för att hon varit delaktig i att plasten nu är borta från fönstret. I början skrek han så högt och så snabbt att jag inte kunde urskilja särskilt många ord--förutom en hel del svärord. Han skickade upp barnen på övervåningen och skrek på dem så fort de försökte säga något eller gå tillbaka på nedervåningen. Efter en halvtimme eller så lugnade han ner sig så pass att jag kunde förstå att det var plasten det handlade om.

Citat? Okej, varför inte:
"Don't fucking touch anything ever again!"
"Shut up, you scumbag!"
"Fucking BITCH!"
"The aide is here to wipe your fucking ass, not to TOUCH THE FUCKING WINDOWS!"

Charmigt, inte sant? Nu har han lugnat ner sig ännu mer--nu kan det gå flera minuter av tystnad innan han sätter igång igen.

Är faktiskt lite imponerad över hur han orkar skrika så länge. Och över hans totala brist på respekt och medmänsklighet. Det här är för övrigt mannen som igår berättade för mig att han trots doktorns order vägrar att ta sin mammas blodsocker mer än två gånger om dagen--det tar ju så lång tid.

Jag trodde att jag hade lätt för att bli arg, men just nu känner jag mig som Gandhi upphöjd till tusen, i jämförelse med vissa andra här. Och så räknar jag till hundra medan han skriker och tänker "snart åker jag hem, snart åker jag hem, snart åker jag hem".

Barnen hade en massa tävlingar och aktiviteter på stranden i eftermiddags. Var skönt med lite omväxling. Precis när allt var klart, och de stod där och åt sina hot dogs, dök Charles upp på sin cykel. Första reaktionen var glädje och lättnad över att han redan var hemma--klockan var inte ens 18.00.

Men så började det regna, och vi packade snabbt ihop våra saker och begav oss av hemåt. Charles, som hade cykel, erbjöd sig naturligtvis inte att hjälpa till att frakta hem någonting, trots att vi hade två tunga strandväskor, handdukar, en stol, och en stor plastväska med spannar och spadar. Däremot lät han Dorothy åka på styret. Först höll han sig bredvid oss, men sen blev Johnny akut kissnödig, och då orkade han inte vänta, utan cyklade iväg. Charlie sprang bredvid och de tyckte bägge att det var jätteroligt att tävla. I 200 meter eller så. Sen drog Charles iväg, och sjuåringen sprang förstås efter och kämpade för att hinna ikapp. Ropade på honom, men vid det laget var de redan runt hörnan och utom hörhåll. Femåringen och jag skyndade oss för att komma ikapp med våra tunga väskor, men när vi kom runt hörnan fanns inte en skymt av varken pappan eller sonen.

Cirka 200 meter längre fram skulle vi svänga in till vänster, och jag började bli orolig för att Charlie skulle gå vilse. Eftersom han bara varit på den stranden två-tre gånger tidigare, och det dessutom är ganska rörigt där med en massa mer eller mindre dolda småvägar, var jag helt övertygad om att han inte hittade. Och naturligtvis stannade han inte och väntade på oss heller. Där vägen svängde in till vänster var det helt tomt. Spanade åt alla håll. Inte en skymt av ungen. Eller, jo, rakt fram där vägen fortsatte fanns en liten, liten prick, flera hundra meter bort. Ingen aning om det var Charlie eller inte. Kunde inte ens se om det var en människa eller en hund.

Så vad gör man? Släpar Johnny och alla väskor flera hundra meter bort för att kolla om Charlie har gått rakt fram? När han kanske har svängt till vänster och hinner gå vilse bland alla smågatorna under tiden? Eller chansa på att ungen svängt rätt, men han kanske bara fortsätter rakt fram och svänger vänster någon helt annan stans?

Sprang in på strandbaren bredvid och fick låna en cykel av en hjälpsam kvinna. Samma hjälpsamma kvinna höll koll på John och väskorna medan jag cyklade bort och kollade om Charlie fortsatt rakt fram. Och som tur är var det verkligen han som var den lilla pricken vid horisonten.

Svor ganska rejält inombords över min oansvariga idiot till värdpappa hela vägen hem. Planerade ord för ord hur jag skulle skälla ut honom, inklusive alla sarkastiska kommentarer.

Men så kom vi hem, till slut. Dorothy var hysteriskt ledsen och alla barnen var sandiga och blöta, och alla saker skulle tillbaka på rätt plats... och inne i köket satt Charles, obekymrad, och hade ett allvarligt samtal med sin mamma och hennes sjuksköterska.

Så jag sköt upp utskällningen till senare tillfälle.

Någon som vill veta vad de pratade om där vid köksbordet, förresten? Jo, de pratade om den nya au pairen Stravalles blivit matchade med (tyska tjejen hade tydligen tackat nej, undrar varför...). Den nya au pairen är från Sydkorea, och är alltså en så kallad "damn Korean"--deras ord, inte mina. Gänget vid köksbordet pratade också i viskande toner om hur annorlunda det är nu mot hur det var för tjugo år sedan, och när sjuksöterskan sa att hon inte fattade hur de vågade ha utlänningar i sitt hus hmm:ade både Charles och Annamarie medhållande.

Och under tiden stod jag, en sån där utlänning--eller "damn Swede", kanske--fem meter där ifrån och hörde alltihop.

Har aldrig varit så glad att jag snart ska åka hem. Önskar att jag kunde åka hem nu. Kan ju nästan se JFK härifrån. Tror det tar åtminstone 12 timmar innan de märker att jag är borta.