Strandhuset vi bor i är ett nybyggt hus. Det är fortfarande bara delvis möblerat, och många saker är fortfarande inte helt fixade. Till exempel så sitter det fortfarande plast på insidan av flera fönster. Ni vet, sån där plast med en papperslapp i, där det står vem som byggt huset och vilket nummer man kan ringa. Tydligen så är den där plasten otroligt viktig! Om någon vet varför så berätta gärna. Jag fattar inte.

Annamarie hade sin hemhjälp här idag. Lorna heter hon, och hon är väldigt snäll. Hon var här i fyra timmar i förmiddags, och hade väldigt lite att göra. Annamarie skulle inte duscha, och maten var redan färdig (sonen och svärdottern lämnade resterna från gårdagens kinamat till henne). I brist på vettiga saker att göra (och i brist på ordentliga rengöringsmedel) tvättade Lorna därför badrumsgolvet med tvål. Vid något tillfälle under dagen tog hon även ner den där plasten från ett av fönsterna. Vet inte riktigt varför, men det var antingen på Annamaries order eller med hennes godkännande, för hon var precis bredvid när plasten långsamt skalades av.

Som sagt. Detta var tydligen en extremt viktig plast. För min värdpappa har skrikit om den i 1,5 timme nu. Jag skojar inte. I 90 minuter har han skrikt och svurit åt sin mamma, för att hon varit delaktig i att plasten nu är borta från fönstret. I början skrek han så högt och så snabbt att jag inte kunde urskilja särskilt många ord--förutom en hel del svärord. Han skickade upp barnen på övervåningen och skrek på dem så fort de försökte säga något eller gå tillbaka på nedervåningen. Efter en halvtimme eller så lugnade han ner sig så pass att jag kunde förstå att det var plasten det handlade om.

Citat? Okej, varför inte:
"Don't fucking touch anything ever again!"
"Shut up, you scumbag!"
"Fucking BITCH!"
"The aide is here to wipe your fucking ass, not to TOUCH THE FUCKING WINDOWS!"

Charmigt, inte sant? Nu har han lugnat ner sig ännu mer--nu kan det gå flera minuter av tystnad innan han sätter igång igen.

Är faktiskt lite imponerad över hur han orkar skrika så länge. Och över hans totala brist på respekt och medmänsklighet. Det här är för övrigt mannen som igår berättade för mig att han trots doktorns order vägrar att ta sin mammas blodsocker mer än två gånger om dagen--det tar ju så lång tid.

Jag trodde att jag hade lätt för att bli arg, men just nu känner jag mig som Gandhi upphöjd till tusen, i jämförelse med vissa andra här. Och så räknar jag till hundra medan han skriker och tänker "snart åker jag hem, snart åker jag hem, snart åker jag hem".