Söndag
Igår träffade jag Eva, som jobbar som au pair i Rego Park alldeles i närheten av Middle Village. Vi sågs vid tunnelbanan i Forest Hills, och åkte in till Chinatown där hon skulle uträtta ett ärende. Hon var väldigt trevlig och pratade mycket bättre engelska än de Colombianer jag tidigare har träffat här, men så har hon å andra sidan varit här i över två månader nu.
Vi åt lunch i Chinatown (på en kinesisk restaurang såklart, var annars?) och gick sen några varv runt Manhattan. Självklart hade jag glömt min karta hemma så vi var lite vilse ibland--att ta sig till ett visst ställe är så mycket lättare om man vet A) var man befinner sig, eller åtminstone B) vart man ska.
Jag fick köpt en ny nyckelring, och efter en fika på Starbucks (igen, var annars?) åkte vi tillbaka till Forest Hills och tittade lite i affärerna där. Eva köpte smycken i födelsedagspresent till sin värdmamma, och sen försökte vi hinna hem innan det började regna på allvar--vi lyckades väl sådär, men vi missade haglet åtminstone.
Eftersom Eva var med gick vi inte samma väg hem som jag har gått till Forest Hills alla två gånger jag varit där, så naturligtvis gick jag vilse. Till mitt försvar så var det mörkt och regnigt och vi var inte ens på rätt gata! Men okej, det var ändå ganska korkat att säga hejdå till Eva och gå iväg åt helt fel håll. När jag väl hittat rätt insåg jag att jag antagligen gick förbi hennes hus på vägen hem, tror nämligen att vi bor närmare varandra än vad vi trodde.
Nåja. Fick tagit lite bilder under dagen åtminstone:
(Nej, jag åt inte med skeden)
Eva
Varför ser alla mina bilder från Manhattan ut såhär?
Vi åt lunch i Chinatown (på en kinesisk restaurang såklart, var annars?) och gick sen några varv runt Manhattan. Självklart hade jag glömt min karta hemma så vi var lite vilse ibland--att ta sig till ett visst ställe är så mycket lättare om man vet A) var man befinner sig, eller åtminstone B) vart man ska.
Jag fick köpt en ny nyckelring, och efter en fika på Starbucks (igen, var annars?) åkte vi tillbaka till Forest Hills och tittade lite i affärerna där. Eva köpte smycken i födelsedagspresent till sin värdmamma, och sen försökte vi hinna hem innan det började regna på allvar--vi lyckades väl sådär, men vi missade haglet åtminstone.
Eftersom Eva var med gick vi inte samma väg hem som jag har gått till Forest Hills alla två gånger jag varit där, så naturligtvis gick jag vilse. Till mitt försvar så var det mörkt och regnigt och vi var inte ens på rätt gata! Men okej, det var ändå ganska korkat att säga hejdå till Eva och gå iväg åt helt fel håll. När jag väl hittat rätt insåg jag att jag antagligen gick förbi hennes hus på vägen hem, tror nämligen att vi bor närmare varandra än vad vi trodde.
Nåja. Fick tagit lite bilder under dagen åtminstone:
(Nej, jag åt inte med skeden)
Eva
Varför ser alla mina bilder från Manhattan ut såhär?
Amerikaniserad?
Idag var det en vilt främmande kvinna som nös precis när jag gick förbi henne. "Bless you", säger jag automatiskt. Frågan är: Är jag amerikaniserad eller bara artig?
Världens smartaste au pair?
I fredags hade jag en massa tvätt att tvätta, och då jag inte ville att Johnny skulle springa runt benen på mig, men ändå vara i närheten så att jag kunde ha koll på honom, kom jag på världens smartaste idé--att helt enkelt placera ungen framför datorn i källaren. Insåg att msn och liknande antagligen var för avancerat för en fyraåring, så jag hookade honom på ett av världens mest beroendeframkallande spel istället:
Bubbelspelet!
(Och ja, han är garanterat beroende. När jag hade tvättat färdigt tyckte jag det var färdigspelat, men John tjatade i evigheter om "bara en gång till!")
Lillasyster var lugnare, henne kan man utan problem släpa med sig. Hon tycker bara det är roligt att sortera strumpor, och blir inte otålig och börjar springa omkring. Förutom när jag tar fram kameran då. Då börjar hon direkt med sitt: "I want it! Let me see!"
Bubbelspelet!
Lillasyster var lugnare, henne kan man utan problem släpa med sig. Hon tycker bara det är roligt att sortera strumpor, och blir inte otålig och börjar springa omkring. Förutom när jag tar fram kameran då. Då börjar hon direkt med sitt: "I want it! Let me see!"
Veckan som gått
På något sätt har jag klarat mig nästan en hel vecka utan dator. Det är tur att jag har tre barn att se efter, de är nämligen ganska bra på att lägga beslag på varenda liten sekund av min tid ;) Här är lite bilder från veckan som gått:
Parken är utmärkt att rasta en sprallig fyraåring i
Fika i solskenet--tror det uppskattades mer än vad bilden visar. Jag hade åtminstone väldigt mysigt.
Gungorna är roligast
När lillasyster är med kan de rasta varandra...
...och när storebror också är med blir det ännu mer spring!
Ibland är det väldigt praktiskt när Charlie är med--då behöver jag bara putta på en gunga!
Veckans höjdpunkt enligt pojkarna?
Fredag eftermiddag. Då hittade vi shamrocks i gräsmattan.
Parken är utmärkt att rasta en sprallig fyraåring i
Fika i solskenet--tror det uppskattades mer än vad bilden visar. Jag hade åtminstone väldigt mysigt.
Gungorna är roligast
När lillasyster är med kan de rasta varandra...
...och när storebror också är med blir det ännu mer spring!
Ibland är det väldigt praktiskt när Charlie är med--då behöver jag bara putta på en gunga!
Veckans höjdpunkt enligt pojkarna?
Fredag eftermiddag. Då hittade vi shamrocks i gräsmattan.
Hur man uträttar enkla ärenden tillsammans med familjen Stravalle
Mina värdföräldrar är väldigt trevliga. De tar bra hand om sina barn, och de verkar uppriktigt vilja att jag ska trivas bra här. När min laptop lade av i måndags tittade Charles på den och försökte (förgäves) att starta den. Han lade också ner tid på att kolla upp priser på en ny dator åt mig. De lovade att köra mig till en billig affär nu i helgen, eftersom man måste vara medlem för att få handla där.
Igår morse lovade Dorothy att ta med mig till affären dagen därpå (läs: idag), och sa att hon skulle låta mig veta på kvällen hur dags vi kunde åka, men på kvällen stack hon ut med en väninna innan hon hann planera något med mig, och hon kom inte hem förrän efter jag gått och lagt mig. Så imorse gick jag upp när jag hörde att barnen var uppe och sprang (i normala fall brukar jag lyckas somna om) och gick upp i köket och frågade om de fortfarande hade möjlighet att ta med mig till affären. Jodå, det kunde de visst göra. De skulle bara lämna in Annamaries deklarationspapper, så om jag ville kunde jag följa med dem dit, och så kunde vi åka och köpa dator sen.
Vi åkte hemifrån cirka 10.15. Deklarationspapperna skulle tydligen lämnas in ute på Long Island någonstans. Jag tittade inte så mycket på klockan, men det tog väl runt en timme att komma dit. Sedan satt vi (Dorothy, barnen och jag) i säkert en timme i bilen och väntade medan Charles och Annamarie bara lämnade in papperna lite snabbt. En timme! Jag trodde seriöst jag skulle bli galen. Barnen klagade inte. De hade visserligen filmer och Nintendo DS att roa sig med, men ändå. De är förmodligen vana--det här scenariot upprepar sig varje helg.
Vid 13-tiden åkte vi till BJ's, där de sålde allt. De hade dock inte överdrivet många datorer--bara några få laptops, däribland laptopen från Toshiba som vi hade tittat på på hemsidan. 469 dollar kostade den, men det fanns bara en pyttelapp med information, där det inte ens stod vilket operativsystem som ingick. Charles och jag gick alltså för att hitta någon som kunde informera oss lite grann. Det var verkligen lättare sagt än gjort. Mannen i "fråga mig"-västen visste knappt att de hade datorer, och hänvisade oss till informationsdisken. De i informationsdisken visste knappt vad de själva hette, men de skickade en liten Gandhi-liknande man till oss, som knappt visste vad en dator var. Jag vet inte hur länge han höll på vimsade runt. När jag frågade om datorn hade Windows Vista eller XP öppnade han seriöst startmenyn och läste i listan över program: "Windows Photo Gallery... Windows Update... no, no Windows Vista." Och det där skulle föreställa deras datorexpert!
Till slut gav vi upp, och efter att ha strosat runt i affären i ytterligare en timme (och handlat typ fem grejer--som blöjor, tvättmedel och kakor, sådant som kräver tuffa beslut och noggrannt övervägande) åkte vi äntligen därifrån. Vi tog oss till Best Buy, där bara Charles och jag gick in. Tjoff tjoff. Två laptopar som verkade bra, samma Toshiba som innan, och en Compaq, båda för 399 dollar. Vi frågade en av säljarna, och fick utmärkt och snabb hjälp. Jag, eller egentligen säljaren, plockade också på mig ett headset (*host*), och på max 15 minuter var vi ute i bilen igen. Plötsligt var jag på strålande humör.
Humöret sjönk inte direkt av att vi (äntligen) åkte och åt. Efter middagen behövde vi bara sitta och vänta i bilen utanför Home Depot i sådär en timme, medan Charles bara sprang in och köpte någonting. 18.00 var jag hemma. På sex timmar hade vi alltså varit inne i tre affärer och en restaurang! Hur, jag bara undrar, hur orkar de med detta varje helg? Okej, jag vet att det var mitt fel idag. Men det är alltid något som ska fixas varje helg, om det så bara är att handla några liter mjölk, och allting tar en evighet.
Tydligt exempel på detta? 18.00 släppte de av mig vid huset. De skulle till CVS och köpa lite mjölk och grejer, och frågade om jag ville följa med och köpa hårspray, vilket jag sagt att jag behövde. Jag tackade artigt men bestämt nej, orkade inte en sekund till i den bilen, även om CVS ligger i närheten och handla mjölk inte borde ta mer än 10 minuter.
De kom hem 19.20.
Igår morse lovade Dorothy att ta med mig till affären dagen därpå (läs: idag), och sa att hon skulle låta mig veta på kvällen hur dags vi kunde åka, men på kvällen stack hon ut med en väninna innan hon hann planera något med mig, och hon kom inte hem förrän efter jag gått och lagt mig. Så imorse gick jag upp när jag hörde att barnen var uppe och sprang (i normala fall brukar jag lyckas somna om) och gick upp i köket och frågade om de fortfarande hade möjlighet att ta med mig till affären. Jodå, det kunde de visst göra. De skulle bara lämna in Annamaries deklarationspapper, så om jag ville kunde jag följa med dem dit, och så kunde vi åka och köpa dator sen.
Vi åkte hemifrån cirka 10.15. Deklarationspapperna skulle tydligen lämnas in ute på Long Island någonstans. Jag tittade inte så mycket på klockan, men det tog väl runt en timme att komma dit. Sedan satt vi (Dorothy, barnen och jag) i säkert en timme i bilen och väntade medan Charles och Annamarie bara lämnade in papperna lite snabbt. En timme! Jag trodde seriöst jag skulle bli galen. Barnen klagade inte. De hade visserligen filmer och Nintendo DS att roa sig med, men ändå. De är förmodligen vana--det här scenariot upprepar sig varje helg.
Vid 13-tiden åkte vi till BJ's, där de sålde allt. De hade dock inte överdrivet många datorer--bara några få laptops, däribland laptopen från Toshiba som vi hade tittat på på hemsidan. 469 dollar kostade den, men det fanns bara en pyttelapp med information, där det inte ens stod vilket operativsystem som ingick. Charles och jag gick alltså för att hitta någon som kunde informera oss lite grann. Det var verkligen lättare sagt än gjort. Mannen i "fråga mig"-västen visste knappt att de hade datorer, och hänvisade oss till informationsdisken. De i informationsdisken visste knappt vad de själva hette, men de skickade en liten Gandhi-liknande man till oss, som knappt visste vad en dator var. Jag vet inte hur länge han höll på vimsade runt. När jag frågade om datorn hade Windows Vista eller XP öppnade han seriöst startmenyn och läste i listan över program: "Windows Photo Gallery... Windows Update... no, no Windows Vista." Och det där skulle föreställa deras datorexpert!
Till slut gav vi upp, och efter att ha strosat runt i affären i ytterligare en timme (och handlat typ fem grejer--som blöjor, tvättmedel och kakor, sådant som kräver tuffa beslut och noggrannt övervägande) åkte vi äntligen därifrån. Vi tog oss till Best Buy, där bara Charles och jag gick in. Tjoff tjoff. Två laptopar som verkade bra, samma Toshiba som innan, och en Compaq, båda för 399 dollar. Vi frågade en av säljarna, och fick utmärkt och snabb hjälp. Jag, eller egentligen säljaren, plockade också på mig ett headset (*host*), och på max 15 minuter var vi ute i bilen igen. Plötsligt var jag på strålande humör.
Humöret sjönk inte direkt av att vi (äntligen) åkte och åt. Efter middagen behövde vi bara sitta och vänta i bilen utanför Home Depot i sådär en timme, medan Charles bara sprang in och köpte någonting. 18.00 var jag hemma. På sex timmar hade vi alltså varit inne i tre affärer och en restaurang! Hur, jag bara undrar, hur orkar de med detta varje helg? Okej, jag vet att det var mitt fel idag. Men det är alltid något som ska fixas varje helg, om det så bara är att handla några liter mjölk, och allting tar en evighet.
Tydligt exempel på detta? 18.00 släppte de av mig vid huset. De skulle till CVS och köpa lite mjölk och grejer, och frågade om jag ville följa med och köpa hårspray, vilket jag sagt att jag behövde. Jag tackade artigt men bestämt nej, orkade inte en sekund till i den bilen, även om CVS ligger i närheten och handla mjölk inte borde ta mer än 10 minuter.
De kom hem 19.20.
Välkommen!
Äntligen en ny laptop!
Välkommen hit, söta lilla Compaq. (Snälla, fungera som du ska?)
(Vänligen ignorera fingeravtryck samt ful matta)
Dagens citat
Dorothy: "I want my baba! I want my baba! I want my baba! I want my baba! I want my baba! Look! Doggy! Hehe! Doggy! Doggy! ... Baba?"
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhhh
Sjalvklart ar min dator sonder igen. Sen igar ar den helt sonder, vagrar starta ibland och hanger sig halvvags ibland. Uppenbarligen hatar den mig. Jag blir sa trott. Sa nu ska jag se till att kopa en billig laptop, och skicka hem skitdatorn till Sverige for service (igen...)
Forresten sa fick jag mer djungelvral (och choklad och lite grejer jag glomt hemma) dagen efter att den gamla pasen tagit slut. Tack! Tur att man iallafall har varldens basta familj nar man har varldens samsta laptop...
Forresten sa fick jag mer djungelvral (och choklad och lite grejer jag glomt hemma) dagen efter att den gamla pasen tagit slut. Tack! Tur att man iallafall har varldens basta familj nar man har varldens samsta laptop...
Överdos
Jag åt precis upp mina sista djungelvrål + allt salt i botten av påsen. Det var ingen lysande idé. Dels mår jag inte jättebra nu, och dels har jag inga djungelvrål kvar! Tur att det finns chips. Nåt ska man ju leva på.
Au pair-möte
Idag fick jag äntligen träffa min LCC, Jessica. Det var au pair-möte i Forest Hills, som inte ligger särskilt långt härifrån. Blev en promenad på 20-25 minuter, och det var soligt och hyfsat varmt så jag klagar inte. Känns som om jag har sett hela Queens den här helgen! Finns flera fina bostadsområden här, och några områden som känns mer som man kanske skulle föreställa sig att här ser ut. Efter tio minuters promenad började till exempel de söta små husen ersättas av sådant här:
När jag väl kommit till Forest Hills hann jag precis kila in om Radio Shack och köpa en adapter. Hade visserligen redan en, men det ska bli rätt skönt att kunna göra två saker samtidigt. Sen hittade jag den nedsläckta baren med biljardborden där vi skulle träffas. Bara tre au pairer dök upp, inklusive mig. Eller, där var visserligen en annan tjej där ett tag också (läs: i över en timme) som satt och snackade tyska med Jessica och totalt ignorerade oss andra. Fick aldrig riktigt klart för mig vem hon var.
Det var ett helt okej "möte", fick knappt pratat något med Jessica men jag fick lärt mig att spela biljard iallafall. Tror att jag fick i minst fem bollar totalt, på tre rundor. Är väldigt stolt över mig själv. Fick också träffat två trevliga tjejer--Vanja från Bosnien och Felicitas från Tyskland. Ingen av dem bor direkt i närheten av Middle Village, tyvärr.
När jag väl kommit till Forest Hills hann jag precis kila in om Radio Shack och köpa en adapter. Hade visserligen redan en, men det ska bli rätt skönt att kunna göra två saker samtidigt. Sen hittade jag den nedsläckta baren med biljardborden där vi skulle träffas. Bara tre au pairer dök upp, inklusive mig. Eller, där var visserligen en annan tjej där ett tag också (läs: i över en timme) som satt och snackade tyska med Jessica och totalt ignorerade oss andra. Fick aldrig riktigt klart för mig vem hon var.
Det var ett helt okej "möte", fick knappt pratat något med Jessica men jag fick lärt mig att spela biljard iallafall. Tror att jag fick i minst fem bollar totalt, på tre rundor. Är väldigt stolt över mig själv. Fick också träffat två trevliga tjejer--Vanja från Bosnien och Felicitas från Tyskland. Ingen av dem bor direkt i närheten av Middle Village, tyvärr.
Vill jag veta?
Charlie's favoritmugg
och
min nyckelring.
Dagens fråga är alltså: Vill jag veta?
(Ja, jag ska skaffa ny nyckelring)
Lördag
(Skrev och försökte posta detta igårkväll, men blogg.se ville inte som jag ville...)
Idag tog jag mig in till Manhattan och träffade Hanna och hennes kompis Jonas. (Jag tänker inte gå in på hur klyddigt det var att ta sig dit, men det involverar en gångväg som var dubbelt så lång som Dorothy sa att den skulle vara, tåg som inte hade rätt bokstäver på sig, och gatskyltar som inte fanns vid utgången.) Iallafall. Vi åt kinamat och jag fick se Central Park. Väldigt trevligt.
När jag tagit tunnelbanan hem tänkte jag snabbt gå in om Queens köpcentrum och köpa mig en klocka. Det tog över två timmar, för där fanns helt enkelt för många affärer! Trots att jag inte köpte något mer än klockan och en kaffe så hann jag inte in och vända i mer än max en femtedel av affärerna, om det räcker... Återbesök snart? Med mer pengar i fickan? Oh yes. Men en (hutlöst dyr) klocka blev det iallafall.
Idag tog jag mig in till Manhattan och träffade Hanna och hennes kompis Jonas. (Jag tänker inte gå in på hur klyddigt det var att ta sig dit, men det involverar en gångväg som var dubbelt så lång som Dorothy sa att den skulle vara, tåg som inte hade rätt bokstäver på sig, och gatskyltar som inte fanns vid utgången.) Iallafall. Vi åt kinamat och jag fick se Central Park. Väldigt trevligt.
(Jag tog inga bilder idag, men denna från sommaren -07 funkar väl ganska bra?)
När jag tagit tunnelbanan hem tänkte jag snabbt gå in om Queens köpcentrum och köpa mig en klocka. Det tog över två timmar, för där fanns helt enkelt för många affärer! Trots att jag inte köpte något mer än klockan och en kaffe så hann jag inte in och vända i mer än max en femtedel av affärerna, om det räcker... Återbesök snart? Med mer pengar i fickan? Oh yes. Men en (hutlöst dyr) klocka blev det iallafall.
Upplösningen
Vid 23.20 ringde jag igen, och denna gången lämnade jag meddelande till både Dorothy och Charles. Självklart hade jag inte gett dem mitt amerikanska mobilnummer än, så jag uppgav det också. Det tog inte mer än 10 minuter, sedan ringde Charles tillbaka. De är tydligen ute på Long Island och hälsar på någon, och han fixar deras dator. De skulle vara hemma om 1-1,5 timme, vilket betyder att de kommer att komma hem om kanske en 2-3 timmar. Men det spelar faktiskt ingen roll för min del, för jag ska strax sova. Jag ville bara vara säker på att ingenting hade hänt.
Nojig?
Jag satte alarmet på 10.00 imorse, men jag vaknade redan innan det (första gången runt 7 tror jag) av att någon gick omkring. Nån timme senare vaknade jag igen av att folk gick omkring däruppe (jag hör allting som händer i huset extremt bra här nerifrån, det låter som om de river huset bara de drar ut en stol). När jag sedan vaknade vid 10 var det ingen hemma. Jag tänkte inte mer på det, de visste ju att jag hade planer idag, och jag visste att de hade en bokad tid hos barnläkaren idag, och jag vet hur upptagna de alltid är.
19.00 kom jag hem, till ett nedsläckt hus. Posten låg kvar innanför dörren, och den smutsiga disken från imorse stod kvar i diskhon. Lite allmänbildad är man ju, jag menar, nån detektivroman har man väl läst, så jag drog slutsatsen att de inte hade varit hemma. Inte konstigt alls, de är alltid väldigt upptagna på helgerna och allt de gör tar evigheter, om det så bara är att sticka inom affären och handla några liter mjölk--vi snackar minst en halvtimme i det fallet.
Iallafall. Nu är klockan 22.41, och jag är fortfarande ensam här hemma. För tio minuter sedan gick jag en runda för att vara säker på att ingen var hemma och låg och sov eller bara var väldigt tyst. Nope. Nada. Så jag ringde både Dorothy och Charles, bara för att kolla om allt var okej. Ingen av dem svarade.
Är jag onödigt nojig eller är det väldigt konstigt att de inte är hemma? Jag menar, självklart kan de vara bortbjudna, vara på bio, vara i affären för att köpa några liter mjölk, eller vad som helst. Men klockan är ändå snart 23.00 och de har små barn. Borde inte de vara hemma, även om det är lördag?
19.00 kom jag hem, till ett nedsläckt hus. Posten låg kvar innanför dörren, och den smutsiga disken från imorse stod kvar i diskhon. Lite allmänbildad är man ju, jag menar, nån detektivroman har man väl läst, så jag drog slutsatsen att de inte hade varit hemma. Inte konstigt alls, de är alltid väldigt upptagna på helgerna och allt de gör tar evigheter, om det så bara är att sticka inom affären och handla några liter mjölk--vi snackar minst en halvtimme i det fallet.
Iallafall. Nu är klockan 22.41, och jag är fortfarande ensam här hemma. För tio minuter sedan gick jag en runda för att vara säker på att ingen var hemma och låg och sov eller bara var väldigt tyst. Nope. Nada. Så jag ringde både Dorothy och Charles, bara för att kolla om allt var okej. Ingen av dem svarade.
Är jag onödigt nojig eller är det väldigt konstigt att de inte är hemma? Jag menar, självklart kan de vara bortbjudna, vara på bio, vara i affären för att köpa några liter mjölk, eller vad som helst. Men klockan är ändå snart 23.00 och de har små barn. Borde inte de vara hemma, även om det är lördag?
Läggdags
Nu måste jag verkligen sluta sitta och göra meningslösa saker, och faktiskt ta och lägga mig och sova. Jag hoppas och tror att jag kommer sova bättre inatt än vad jag har gjort de senaste nätterna. Efter att ha vaknat minst en gång per natt, i snart två veckor, av att kudden ramlat ner på golvet och jag har ont i reservkudden (=armbågen), har jag idag kommit på en revolutionerande idé! Jag insåg för några timmar sedan att anledningen till att min kudde ramlar ner är för att sängen är så kort--jag har nämligen kudden så nära kanten som möjligt för att utnyttja varje centimeter. Idag har jag därför flyttat in sängen så att det inte längre är en 40 centimeters glipa mellan väggen och huvdändan.
Jag funderade på att ta en bild och visa hur fiffig jag var, men det ser faktiskt ut precis som innan. Förutom att sängen står 40 centimeter närmare garderoben.
Jag funderade på att ta en bild och visa hur fiffig jag var, men det ser faktiskt ut precis som innan. Förutom att sängen står 40 centimeter närmare garderoben.
Förvånad?
Laptopen hängde sig för sådär en 20 minuter sedan (surprise, surprise), så jag satte på TV:n istället. abc visade ett inslag om barn vars familjer förlorat sina hem nu under finanskrisen. Tydligen är det mycket vanligare än vad jag trodde--hemmet TV-teamet besökte hade fått in så många nya hemlösa att de fått fylla alla tillgängliga utrymmen med pyttetält, bara för att familjerna skulle ha någonstans att sova. Det var väldigt deprimerande, och inslaget avslutades med att uppskatta att runt 1 000 000 amerikanska barn skulle bli hemlösa under 2009. (Detta låter som en väldigt, väldigt hög siffra, och jag hoppas att jag hörde fel.)
Inslag som det får mig att undra hur det bara är möjligt att så många familjer kan förlora allt. Inslag som det inslaget som visades direkt efteråt får mig att åtminstone förstå varför vissa kan förlora allt. Inslag nummer två handlade nämligen om ett företag med en väldigt lockande affärsidé:
Såhär i kristider är det många amerikaner som inte kan betala av lånen på sina hus. Många av de som blev intervjuade berättade att de hade försökt prata med banken och förhandla fram bättre avtal, utan framgång. Som tur är hade de hittat ett företag som erbjöd sig att sköta förhandlingen! Just det, det här företaget skröt med att de i många fall lyckats halvera kostnaden för de månatliga avbetalningarna. De intervjuade personerna tyckte självklart att detta lät helt perfekt, så de betalade villigt över 3000 dollar (!) i förskott till företaget. Men hoppsan. Företaget höll inte alls vad det lovade. Istället blev det mycket värre för de stackars godtrogna personerna som nappat på erbjudandet. Vissa av dem blev rekommenderade av företaget att sluta betala av på lånen, så nu har de definitivt förlorat sina hem. Hur kunde detta hända? Företaget verkade ju så trovärdigt! Dess säljare hade ju ringt upp och berättat om sitt fantastiska erbjudande. Varför skulle de ljuga? De hade ju sagt att massvis med folk fått hjälp via dem. Varför skulle de behöva verifiera det på något sätt? Och, i vissa fall påstod företaget att det var sponsrat av regeringen. Varför i hela världen skulle de ljuga om något sådant? Så varför skulle de behöva verifiera det på något sätt? Nej, just det.
Jag tänkte egentligen skriva mer om hur förfärligt det är att företag lurar vanligt, hederligt folk på allt de äger och har, men jag fick mail för någon dag sedan från en advokat i Kenya, och tydligen har en avlägsen släkting till mig dött, så nu måste jag skynda mig att överföra 20 000 kronor så att advokaten och jag kan dela 50-50 på släktingens förmögenhet. Måste skynda mig att ta sms-lån så att jag kan överföra pengarna innan Kenyanska staten lägger beslag på dem!
Välkommen till USA!
Igårkväll såg jag att jag hade fått ett sms på min svenska mobil, för ovanlighetens skull. Det var inte så spännande som det låter. Det var bara ett sms från Telenor, som önskade mig välkommen till USA. Skickat den 19 mars, klockan 20:29 svensk tid. Och jag som för några veckor sedan undrade varför Telenor önskade mig välkommen till Österrike, men inte till Tyskland eller Danmark--nu har jag fått svaret. Telenor dissar mig inte. Telenor ligger bara 17 dagar efter.
Kvällens skratt
Babiantuttar länkade idag till en väldigt rolig artikel med klagomål från semesterresenärer. Min personliga favorit är "På semestern till Goa upptäckte jag till min förfäran att nästan varje restaurang serverade curry. Jag gillar inte alls kryddstark mat." Artikeln hittas här.
Our Lady of Hope
Charles och John går på samma skola, en katolsk skola vid namn Our Lady of Hope, som ligger på cirka 20 minuters gångavstånd. Jag har visserligen bara sett utsidan, men jag tror den är ganska fancy--terminspriserna verkar höga, och skolbarnen måste ha skoluniform, inklusive slips. Att det är en katolsk skola märktes ganska tydligt imorse, när jag upptäckte att de hade dekorerat några klassrumsfönster med olikfärgade bokstäver som stavade "SPRING IS NEW LIFE." Gulligt, tyckte jag, tills jag såg fortsättningen på fönstret bredvid: "THANK YOU GOD". Åh. Och skulle man missa det sublima budskapet i fönstret så finns alltid det stora korset på väggen, de två (?) helgonstatyerna, och, just det, det faktum att skolan ligger precis bredvid den katolska kyrkan.
Men nu var det inte så mycket religionen jag skulle inrikta mig på som själva skolan i allmänhet. John går alltså i pre-K, steget innan kindergarten, vilket bara är två halvdagar i veckan. De behöver inte bära skoluniform än, och de verkar mest leka och pyssla. Förutom att de håller på att jobba sig igenom alfabetet, alltså.
Charles, däremot, som precis har fyllt 7, går i skolan till 14.20 varje dag. Visst verkar det som att de också hittar på roliga saker i skolan, men det är inga lätta grejer de håller på med på lektionerna. Nu var det visserligen ett tag sedan jag gick i första klass, men var undervisningen verkligen så avancerad?
Varje fredag har Charlie rättstavningsprov på 10 ord. Förra veckan var det ord som "flute" och "clean", och denna veckan var två av de svåraste orden "little" och "light". Nu är jag inte amerikan, men är inte "light" ett ganska avancerat ord för en sjuåring? Borde inte de lära sig att stava typ "mom" och "dad"?
Dessutom håller de på och lär sig enkel grammatik, som skillnaden mellan see och saw. Visst, för en amerikansk unge hörs det ju säkert om man skulle råka använda fel verbform (som i en av uppgifterna, "Johnny saw/sees/see a pretty butterfly", och Charles valde "sees" framför "see" med motiveringen att annars lät det knasigt) men instruktionerna är ganska avancerade. "Underline the verb in the sentence that talks about the present, and circle the verb that talks about the past". Jag vet inte. Verb? Nutid/dåtid? Borde inte det komma, ja, liksom, senare?
Han läser också små sagor, och kan stava sig igenom lättare ord. Det jag har reagerat mest på är matten. Idag hade han matteläxa som såg ut såhär:
6+5=___
___-___=5
___-___=6
Jag minns inte när vi började med sånt, men inte redan i slutet av ettan väl?
När jag känner att jag börjar förlora tålamodet för att Charles precis har fått 7+5 till 12 genom att räkna på fingrarna, och sedan sitter och räknar på fingrarna igen för att räkna ut 5+7, eller när han håller upp sju fingrar och ska ta bort fem, och gör detta genom att långsamt fälla ner ett finger i taget och räkna dem högt, då tänker jag "hanärbarasju, hanärbarasju, hanärbarasju", och då tycker jag att han är ganska smart igen.
Men nu var det inte så mycket religionen jag skulle inrikta mig på som själva skolan i allmänhet. John går alltså i pre-K, steget innan kindergarten, vilket bara är två halvdagar i veckan. De behöver inte bära skoluniform än, och de verkar mest leka och pyssla. Förutom att de håller på att jobba sig igenom alfabetet, alltså.
Charles, däremot, som precis har fyllt 7, går i skolan till 14.20 varje dag. Visst verkar det som att de också hittar på roliga saker i skolan, men det är inga lätta grejer de håller på med på lektionerna. Nu var det visserligen ett tag sedan jag gick i första klass, men var undervisningen verkligen så avancerad?
Varje fredag har Charlie rättstavningsprov på 10 ord. Förra veckan var det ord som "flute" och "clean", och denna veckan var två av de svåraste orden "little" och "light". Nu är jag inte amerikan, men är inte "light" ett ganska avancerat ord för en sjuåring? Borde inte de lära sig att stava typ "mom" och "dad"?
Dessutom håller de på och lär sig enkel grammatik, som skillnaden mellan see och saw. Visst, för en amerikansk unge hörs det ju säkert om man skulle råka använda fel verbform (som i en av uppgifterna, "Johnny saw/sees/see a pretty butterfly", och Charles valde "sees" framför "see" med motiveringen att annars lät det knasigt) men instruktionerna är ganska avancerade. "Underline the verb in the sentence that talks about the present, and circle the verb that talks about the past". Jag vet inte. Verb? Nutid/dåtid? Borde inte det komma, ja, liksom, senare?
Han läser också små sagor, och kan stava sig igenom lättare ord. Det jag har reagerat mest på är matten. Idag hade han matteläxa som såg ut såhär:
6+5=___
___-___=5
___-___=6
Jag minns inte när vi började med sånt, men inte redan i slutet av ettan väl?
När jag känner att jag börjar förlora tålamodet för att Charles precis har fått 7+5 till 12 genom att räkna på fingrarna, och sedan sitter och räknar på fingrarna igen för att räkna ut 5+7, eller när han håller upp sju fingrar och ska ta bort fem, och gör detta genom att långsamt fälla ner ett finger i taget och räkna dem högt, då tänker jag "hanärbarasju, hanärbarasju, hanärbarasju", och då tycker jag att han är ganska smart igen.
Min LCC
Min underbara LCC har fortfarande inte kontaktat mig. Jag bara undrar, är inte det liksom hennes jobb? "I will definitely call you tonight", var det sista beskedet jag fick. Det var någon gång i förmiddags. Hon har fortfarande inte ringt. Välkommen till USA, Alexandra.
Separationsångest?
Tittade precis på American Idol med Dorothy + barn. Väldigt lugnt och fridfullt om man bortser från alla bråk, gråtattacker, "mommymommymommymommyMOMMY"-kommentarer, åh, och just det, alla grejer jag fick i huvudet. När programmet tog slut tänkte jag att jag skulle dra mig tillbaka. Cirka 10 minuter tar det att säga godnatt till Johnny, eller rättare sagt, cirka 10 minuter tar det för honom att säga godnatt till mig. Först måste han deppa lite över att jag inte vill bygga rymdskepp mitt i natten (oh yes, det är sönder igen), och sen måste han tala om för mig hur mycket han älskar mig och hur mycket han kommer att sakna mig. Sen måste han såklart krama mig och pussa mig massvis med gånger, för att kompensera för alla kramar och pussar han inte kan ge mig under natten. Denna ritual avslutas med ett klagande "but I want to sleep with you tonight!" Från hans sida, inte från min.
Slutkörd
Det är inte bara laptopen som kör slut på mig, barnen är ganska duktiga på det, de också. Dagen började lugnt, trots att Dorothy grät och hade sig när mamma Dorothy försökte göra henne iordning imorse. Men hey, det är onsdag, hon är inte mitt problem... ;) John sov riktigt länge, för ovanlighetens skull, och kom upp precis innan Dorothy stack, vid 8.10-tiden. Vi åt frukost, spelade Star Wars, och hade det allmänt lugnt.
Eftersom det var riktigt härligt väder gick vi till parken framåt förmiddagen. John ville ta med sig sitt DS till parken, såklart. Jag fattar mig inte riktigt på deras behov av att ha med sig sina DS överallt. Både föräldrar och tidigare au pairer kanske har tyckt det var en bra metod att få tyst på dem ett slag, oavsett om det är på vägen hem från skolan, i parken, eller på väg till farmodern (vilket för övrigt är en promenad på max fem minuter)? Den uppblåsbara bollen fick han ta med sig, dock.
Dagens första ljusa idé stod jag för. Jag tyckte att vi kunde spela volleyboll i parken. Det fungerade jättebra, förutom att vi inte hade någon kontroll över bollens riktning--det blåste ganska mycket. Dagens andra ljusa idé kläckte jag bara fem minuter senare. Bollen blåste, såklart, iväg, och jag lät John springa efter den, eftersom han så gärna ville. Det var bara det att en uppblåsbar boll färdas ganska snabbt i kraftig vind--bra mycket snabbare än till och med den ivrigaste fyraåring. Det slutade med att jag fick springa genom halva parken, över två cykelbanor, runt en massa parkbesökare, och ut på gatan för att få tag på den jävla bollen. Sedan blev det ingen mer volleyboll.
När John hade klättrar runt på motionsredskapen ett tag och jag började bli kall och uttråkad bestämde jag mig för att testa om jag också kunde göra situps på de där lutande metallgrejerna. Jodå, det kunde jag, och det visade sig vara dagens ljusa idé nummer tre. För om jag gjorde det, vem ville också testa? Johnny såklart. Och vem kunde inte riktigt klara av övningen, och bröt ihop eftersom han "insåg" hur svag och allmänt kass han var? Johnny igen, såklart. (Note to self: Det räcker liksom inte att vara kass i alla tävlingar, jag måste vara kass på allt jag gör när barnen ser på.)
Efter fika i parken, dagens politiskt inkorrekta citat (John: "Some people are white and some are black. If you were black, I would be so scared of you!"), ytterligare en hemfärd där Johnny deppade över att det är så långt till påsk och påskägg, lunch, upphämtning av storebror, och läxor, ville pojkarna leka ute på "gatan" bakom huset. Charlie ville först åka sparkcykel, men ändrade sig när den benhårda au pairen inte ville låta honom åka utan hjälm. Det blev freeze-tag och tjuv och polis istället. Det måste vara hundra år sedan jag sist sprang så mycket som jag har sprungit idag! Lovar att jag kommer ha världens träningsvärk imorgon.
Vid fem var jag helt slutkörd, men det var två mycket livliga pojkar jag lämnade över till farmor Annamarie. Jag hoppas hon hade en trevlig eftermiddag!
Eftersom det var riktigt härligt väder gick vi till parken framåt förmiddagen. John ville ta med sig sitt DS till parken, såklart. Jag fattar mig inte riktigt på deras behov av att ha med sig sina DS överallt. Både föräldrar och tidigare au pairer kanske har tyckt det var en bra metod att få tyst på dem ett slag, oavsett om det är på vägen hem från skolan, i parken, eller på väg till farmodern (vilket för övrigt är en promenad på max fem minuter)? Den uppblåsbara bollen fick han ta med sig, dock.
Dagens första ljusa idé stod jag för. Jag tyckte att vi kunde spela volleyboll i parken. Det fungerade jättebra, förutom att vi inte hade någon kontroll över bollens riktning--det blåste ganska mycket. Dagens andra ljusa idé kläckte jag bara fem minuter senare. Bollen blåste, såklart, iväg, och jag lät John springa efter den, eftersom han så gärna ville. Det var bara det att en uppblåsbar boll färdas ganska snabbt i kraftig vind--bra mycket snabbare än till och med den ivrigaste fyraåring. Det slutade med att jag fick springa genom halva parken, över två cykelbanor, runt en massa parkbesökare, och ut på gatan för att få tag på den jävla bollen. Sedan blev det ingen mer volleyboll.
När John hade klättrar runt på motionsredskapen ett tag och jag började bli kall och uttråkad bestämde jag mig för att testa om jag också kunde göra situps på de där lutande metallgrejerna. Jodå, det kunde jag, och det visade sig vara dagens ljusa idé nummer tre. För om jag gjorde det, vem ville också testa? Johnny såklart. Och vem kunde inte riktigt klara av övningen, och bröt ihop eftersom han "insåg" hur svag och allmänt kass han var? Johnny igen, såklart. (Note to self: Det räcker liksom inte att vara kass i alla tävlingar, jag måste vara kass på allt jag gör när barnen ser på.)
Efter fika i parken, dagens politiskt inkorrekta citat (John: "Some people are white and some are black. If you were black, I would be so scared of you!"), ytterligare en hemfärd där Johnny deppade över att det är så långt till påsk och påskägg, lunch, upphämtning av storebror, och läxor, ville pojkarna leka ute på "gatan" bakom huset. Charlie ville först åka sparkcykel, men ändrade sig när den benhårda au pairen inte ville låta honom åka utan hjälm. Det blev freeze-tag och tjuv och polis istället. Det måste vara hundra år sedan jag sist sprang så mycket som jag har sprungit idag! Lovar att jag kommer ha världens träningsvärk imorgon.
Vid fem var jag helt slutkörd, men det var två mycket livliga pojkar jag lämnade över till farmor Annamarie. Jag hoppas hon hade en trevlig eftermiddag!
Datorkrångel
Suck. De två veckorna jag har varit här känns inte som så lång tid egentligen--men när datorn krånglar känns det som om den har hållt på att bråka med mig i en evighet. Gång på gång hänger sig hela skiten, och eftersom det är en laptop så hjälper det inte att dra ut sladden, nej, jag måste vända upp och ner på skiten och lossa batteriet. Nu tror jag snart att jag har gjort allt för att försöka få den att fungera igen. Jag har avinstallerat eller försökt reparera allt jag installerat eller pillat på de senaste två veckorna. Jag har inaktiverat program, avslutat program, ominstallerat program... och startat om datorn en miljon gånger. Det enda jag inte har gjort är att slå på den med en fisk. Det kanske får bli sista utvägen?
Nu håller jag tummarna att något av det jag pysslat med de senaste timmarna faktiskt hjälper. Det hade väl varit trevligt för oss alla? Se det som en win-win situation, lilla dator. Du slipper åka till Sverige, och jag slipper bli galen. Åh, och du slipper lukta fisk. Väldigt mycket win för din del.
Nu håller jag tummarna att något av det jag pysslat med de senaste timmarna faktiskt hjälper. Det hade väl varit trevligt för oss alla? Se det som en win-win situation, lilla dator. Du slipper åka till Sverige, och jag slipper bli galen. Åh, och du slipper lukta fisk. Väldigt mycket win för din del.
Skvallerbyttan
Vi lekte kurragömma, alla tre barnen och jag, och pojkarna turades om att gömma sig. Det blir ganska tråkigt efter ett tag, för det finns väldigt begränsat antal gömställen om man håller sig på nedervåningen (det ligger ju grejer överallt!), men jag höll entusiasmen uppe och letade på massvis med ställen innan jag hittade dem.
Dorothy däremot hade inte lust att spela med i mina charader, hon gjorde väldigt tydligt att hon visste exakt var hennes bröder var, från första sekund. Smart tjej? Nja, dels så blundade hon inte när de gömde sig, och dels så kan deras "OK, I'm done!" ha varit en ganska bra ledtråd om var de befann sig.
När Johnny gick på toa gömde sig Charlie bakom fåtöljen, och Dorothy hittade såklart honom direkt. "Stanna där", föreslog jag, "så låter vi Johnny leta också när han kommer tillbaka." Jättebra idé tyckte jag, inte minst för att den innebar att det bara var lilltjejen och jag ett tag. Så Johnny kommer tillbaka, och jag säger till honom att leta efter sin bror.
"Charlie's there!" säger Dorothy och pekar in bakom fåtöljen. "There there there!" Hon klättrar i princip in bakom fåtöljen för att visa var han är. Johnny ignorerar henne och fortsätter leta efter storebror, under matbordet, i köket, bakom soffan... "Where is he?" frågar han och letar under soffkuddarna. "There! There! Charlie's there!" envisas lilltjejen. Vid det här laget har jag slutat försöka hyssja ner henne, försöker låta bli att skratta istället. Till slut hittar Johnny honom själv, på det enda stället han inte har letat tre gånger på. Dorothy fattar ingenting alls av jublet. Hon har minsann vetat precis var storebror var hela tiden.
Dorothy däremot hade inte lust att spela med i mina charader, hon gjorde väldigt tydligt att hon visste exakt var hennes bröder var, från första sekund. Smart tjej? Nja, dels så blundade hon inte när de gömde sig, och dels så kan deras "OK, I'm done!" ha varit en ganska bra ledtråd om var de befann sig.
När Johnny gick på toa gömde sig Charlie bakom fåtöljen, och Dorothy hittade såklart honom direkt. "Stanna där", föreslog jag, "så låter vi Johnny leta också när han kommer tillbaka." Jättebra idé tyckte jag, inte minst för att den innebar att det bara var lilltjejen och jag ett tag. Så Johnny kommer tillbaka, och jag säger till honom att leta efter sin bror.
"Charlie's there!" säger Dorothy och pekar in bakom fåtöljen. "There there there!" Hon klättrar i princip in bakom fåtöljen för att visa var han är. Johnny ignorerar henne och fortsätter leta efter storebror, under matbordet, i köket, bakom soffan... "Where is he?" frågar han och letar under soffkuddarna. "There! There! Charlie's there!" envisas lilltjejen. Vid det här laget har jag slutat försöka hyssja ner henne, försöker låta bli att skratta istället. Till slut hittar Johnny honom själv, på det enda stället han inte har letat tre gånger på. Dorothy fattar ingenting alls av jublet. Hon har minsann vetat precis var storebror var hela tiden.
(Går)dagens citat
"Mina" pojkar är riktigt roliga ibland, utan att de inser det själva.
Charles: "I'm gonna spell my name. O-O..."
John: "That's not your name!"
Charles: "You don't know how to spell my name."
John: "Yes I do!"
Charles: "Don't help him Alexandra."
Alex: "I won't."
John: "C-H-A-R-L-E-S!"
Alex: "That's right, very good."
Charles: "No, that's not how I spell my name. I have a different one."
John: "Oh. Let me guess. O-O..."
Charles: "I'm gonna spell my name. O-O..."
John: "That's not your name!"
Charles: "You don't know how to spell my name."
John: "Yes I do!"
Charles: "Don't help him Alexandra."
Alex: "I won't."
John: "C-H-A-R-L-E-S!"
Alex: "That's right, very good."
Charles: "No, that's not how I spell my name. I have a different one."
John: "Oh. Let me guess. O-O..."
"Give me your gold, mr Leprechaun!"
Happy Saint Patrick's Day!
Gårdagen gick jättefort, men tisdagen har såklart segat sig fram. Det känns på något sätt som om arbetspassen är mycket kortare när jag jobbar 8.00-17.00 än 10.30-18.30, jag vet inte varför. Den största anledningen till att gårdagen kändes så kort var nog dock att Johnny tillbringade största delen av förmiddagen hopkrupen i mitt knä med sitt Nintendo DS--för då kunde jag passa på att se något annat än SpongeBob på TV för en gångs skull. När vi sedan hade hämtat Charlie, ätit, gjort läxa och byggt ihop lego-skeppet (självklart gick det sönder första kvällen) var det redan dags att gå och lämna pojkarna hos Annamarie, a.k.a. surkärringen.
Idag känns det som om vi har hunnit med så mycket mer. Jag börjar varje tisdag och torsdag med en 25-minuters powerwalk (inte så imponerande som det låter, det är enda sättet att ta sig till Johnnys skola). För en liten fyraåring tar det längre tid att gå, och dessutom brukar vi passa på att stanna i parken på vägen. Johnny ville leka i "den andra parken" idag, så han klättrade runt på diverse träningsredskap och tittade imponerat på alla pensionärer och yngre muskelknuttar som svepte förbi för att göra några hundra armhävningar eller volt-saker.
När vi kom hem hann vi äta, titta på TV, måla, skriva ord, spela spel och spela lite Nintendo DS innan vi gick och hämtade Charlie. Pojkarna jagar såklart upp varandra, och det blev en rätt så vild eftermiddag, fram till sådär kvart i sex när Charlie helt självmant föreslog att vi skulle rita lite. Så vi satte oss och ritade i diverse målarböcker, riktigt lugnt och mysigt var det. Sedan kom Dorothy hem från jobb, och då blev det kaos igen. Det hade varit trevligt om Dorothy och Charles någon gång hade fått se att jag faktiskt kan få dem att vara lugna och stillsamma.
Till middag åt vi corn beef, som jag hållit på att koka i tre timmar. Nåja, den skötte sig ganska bra själv, men jag är ändå lite stolt över mina irländska matlagningskunskaper ;)
Sweet Land of Liberty--Not Equality
"My country,' tis of thee,
sweet land of liberty..."
Charlie börjar varje skoldag med att sjunga en patriotisk sång. De har en repertoar på en fem-sex låtar, däribland naturligtvis Star Spangled Banner och God Bless America. Ovanstående sång finns också med, och det är den enda av sångerna som Johnny lärt sig, så därför får jag höra den gång på gång på gång...
Man skulle kunna tro att jag skulle bli hjärntvättad och övertygad om att USA verkligen är världens bästa land, men då och då händer småsaker som får mig att inse att vissa saker helt klart kan förbättras.
Imorse stod TV:n på när jag kom upp för att börja jobba. Jag lyssnade bara med ett halvt öra, men plötsligt startade en intervju som jag bara var tvungen att titta på. Kom ihåg att detta var en av morgonens huvudnyheter. Ungefär såhär lät det:
"Berättare: Familjen X kunde inte få det att gå livet att gå ihop med två heltidsarbetande föräldrar, så en av dem var tvungen att stanna hemma. Eftersom mrs X tjänade mer pengar än mr X tog familjen ett radikalt beslut: han stannade hemma, hon behöll sitt jobb! Berätta, mrs X, hur känns detta?
Mrs X *ledsen min*: Det känns jättejobbigt. Att komma hem och se honom i mitt förkläde. (*bild på mannen i förkläde*)
Berättare: Och hur känns det för dig, mr X?
Mr X *generad min*: Det känns jättejobbigt. Att vara hemma här och ta hand om barnen hela dagarna. Det var ett jättejobbigt beslut att ta.
Berättare: Jaa, jag förstår verkligen det. Denna familjen tog alltså ett väldigt svårt och radikalt beslut, blablabla..."
(ungefär här bytte John kanal för att titta på SpongeBob istället)
Detta nyhetsinslag får mig att ställa två frågor:
1. Vad hände med jämställdheten?
2. Hände det verkligen ingenting annat i världen igår?
sweet land of liberty..."
Charlie börjar varje skoldag med att sjunga en patriotisk sång. De har en repertoar på en fem-sex låtar, däribland naturligtvis Star Spangled Banner och God Bless America. Ovanstående sång finns också med, och det är den enda av sångerna som Johnny lärt sig, så därför får jag höra den gång på gång på gång...
Man skulle kunna tro att jag skulle bli hjärntvättad och övertygad om att USA verkligen är världens bästa land, men då och då händer småsaker som får mig att inse att vissa saker helt klart kan förbättras.
Imorse stod TV:n på när jag kom upp för att börja jobba. Jag lyssnade bara med ett halvt öra, men plötsligt startade en intervju som jag bara var tvungen att titta på. Kom ihåg att detta var en av morgonens huvudnyheter. Ungefär såhär lät det:
"Berättare: Familjen X kunde inte få det att gå livet att gå ihop med två heltidsarbetande föräldrar, så en av dem var tvungen att stanna hemma. Eftersom mrs X tjänade mer pengar än mr X tog familjen ett radikalt beslut: han stannade hemma, hon behöll sitt jobb! Berätta, mrs X, hur känns detta?
Mrs X *ledsen min*: Det känns jättejobbigt. Att komma hem och se honom i mitt förkläde. (*bild på mannen i förkläde*)
Berättare: Och hur känns det för dig, mr X?
Mr X *generad min*: Det känns jättejobbigt. Att vara hemma här och ta hand om barnen hela dagarna. Det var ett jättejobbigt beslut att ta.
Berättare: Jaa, jag förstår verkligen det. Denna familjen tog alltså ett väldigt svårt och radikalt beslut, blablabla..."
(ungefär här bytte John kanal för att titta på SpongeBob istället)
Detta nyhetsinslag får mig att ställa två frågor:
1. Vad hände med jämställdheten?
2. Hände det verkligen ingenting annat i världen igår?
Dagens citat
(Bakgrundsinfo: John brukar alltid illustrera hur mätt han är, eller hur mycket mjölk han druckit, genom att dra upp tröjan och visa hur tjock hans mage blivit.)
John: Wow, your tummy is so fat! *klappar mig på brösten*
John: Wow, your tummy is so fat! *klappar mig på brösten*
Snälla snälla?
Ååh, datorn har bråkat med mig hela kvällen. Jag fattar inte vad jag gör för fel, varför det alltid måste vara något som krånglar. Tre gånger har jag lämnat in den på reparation, och nu senaste gången behöll IT-folket den i 5-6 veckor utan att ens fixa den--jag fick lösa problemet själv. Och nu verkar det som om den tänker börja bråka igen. Suck. Just nu är jag inte överdrivet förtjust i min laptop.
Men allt är glömt och förlåtet om du fungerar som du ska imorgon igen, okej?
Men allt är glömt och förlåtet om du fungerar som du ska imorgon igen, okej?
Yoda
Appropå det här att jag måste titta hela tiden när Charlie och Johnny spelar. Framförallt så måste jag titta varje gång Yoda, eller en bild på Yoda, eller någonting som ser ut som Yoda dyker upp på skärmen. Och varför? Jo, för andra dagen här så började de prata om Star Wars, och de frågade mig vem som var min favoritkaraktär. Det stod helt still i hjärnan på mig. Star Wars? Joo, visst hade jag hört talas om Star Wars. Någon gång. Till slut kläckte jag ur mig att Yoda var min favorit. Såhär i efterhand önskar jag att det första namnet jag kommit på hade varit en karaktär som inte var med i spelen riktigt lika ofta.
Saturday Night
Ikväll skulle Dorothy och Charles äta ute, tillsammans med grannarna, Stephanie och Steve. Enligt Dorothy försöker de göra detta så ofta som möjligt, men det brukar ändå inte bli mer än två gånger om året... Båda grannarna kom in och väntade en stund, och hade med sig presenter till barnen--och till mig! Tre olika tvålar fick jag, och ett fint kort med texten "Welcome to the block!"
När alla fyra hade gett sig av satte vi igång med att försöka bygga ihop Charlies nya Star Wars-legorymdskepp. Trots tydliga instruktioner var det inte helt lätt att få ihop alla miljoner små bitar rätt, dessutom fattades det två bitar så ena vingen sitter lite löst. Vi är ändå väldigt stolta över oss själva, och rymdskeppet var fortfarande helt sist jag såg det, under över alla under. Charlie och jag listade också ut varför Anakin Skywalker egentligen blev Darth Vader--för att han behövde en cool mask att dölja sitt huvud med, när Dorothy hade dragit håret av honom.
När rymdskeppet väl var färdigt blev resten av kvällen väldigt lugn. Dorothy och jag åt lite kyckling, och sedan kastade vi lite boll och läste Glamour medan pojkarna spelade på sina Nintendo DS. Vi blev förstås avbrutna varannan sekund av "Alexandra! Look at this! Look!" men jag hann ändå lära Dorothy att säga både Katie Holmes, Halle Berry och Victoria Beckham.
Strax innan 22.00 kom Dorothy och Charles hem igen, så de var bara borta i ungefär tre timmar, vilket blev ett väldigt lagom arbetspass. 40 dollar fick jag, för arbete jag precis lika gärna kunde ha gjort gratis...
När alla fyra hade gett sig av satte vi igång med att försöka bygga ihop Charlies nya Star Wars-legorymdskepp. Trots tydliga instruktioner var det inte helt lätt att få ihop alla miljoner små bitar rätt, dessutom fattades det två bitar så ena vingen sitter lite löst. Vi är ändå väldigt stolta över oss själva, och rymdskeppet var fortfarande helt sist jag såg det, under över alla under. Charlie och jag listade också ut varför Anakin Skywalker egentligen blev Darth Vader--för att han behövde en cool mask att dölja sitt huvud med, när Dorothy hade dragit håret av honom.
Stolta byggare
Närbild på mästerverket
Vissa av oss ville inte bygga, utan satt hellre under bordet
Närbild på mästerverket
Vissa av oss ville inte bygga, utan satt hellre under bordet
När rymdskeppet väl var färdigt blev resten av kvällen väldigt lugn. Dorothy och jag åt lite kyckling, och sedan kastade vi lite boll och läste Glamour medan pojkarna spelade på sina Nintendo DS. Vi blev förstås avbrutna varannan sekund av "Alexandra! Look at this! Look!" men jag hann ändå lära Dorothy att säga både Katie Holmes, Halle Berry och Victoria Beckham.
Strax innan 22.00 kom Dorothy och Charles hem igen, så de var bara borta i ungefär tre timmar, vilket blev ett väldigt lagom arbetspass. 40 dollar fick jag, för arbete jag precis lika gärna kunde ha gjort gratis...
Melodifestivalen 2009
Det blev iallafall inte ugglan...
(Tack för ugglan Carolina, hoppas du inte har något emot att jag förbättrade den lite... ^^)
(Tack för ugglan Carolina, hoppas du inte har något emot att jag förbättrade den lite... ^^)
Happy Birthday Charlie!
Idag fyller den här killen 7 år!
(Jaa, jag sa åt honom att tvätta sig runt munnen)
Den lille komikern
Johnny: "Knock knock!"
Alex: "Who's there?"
Johnny: "Banana"
Alex: "Banana who?"
Johnny: "Knock knock!"
Alex: "Who's there?"
Johnny: "Banana"
Alex: "Banana who?"
Johnny: "Knock knock!"
Alex: "Who's there?"
Johnny: "Banana"
Alex: "Banana who?"
Johnny: "Knock knock!"
Alex: "Who's there?"
Johnny: "Banana"
Alex: "Banana who?"
Johnny: "Knock knock!"
Alex: "Who's there?"
Johnny: "Orange"
Alex: "Orange who?"
Johnny: "Orange you glad I didn't say banana?"
The Grand Finale
Idag var första dagen jag hade fullt ansvar för alla tre barnen samtidigt. Tack och lov var det "bara" de sista 3,5 timmarna de var hemma alla tre--innan dess var det bara John, Dorothy och jag.
Dagen började lugnt, åtminstone för min del. För Dorothy började den med 15 minuters tyst gråtande vid köksdörren, för mamma hade ju gått hemifrån! Trots att mamma gör detta varje morgon kom det tydligen som en chock för Dorothy imorse igen när mamma tog på sig jackan och gick mot dörren. Traumatiska barndomsminnen det där! Efter 15 minuter hade hon iallafall lugnat ner sig och ville kasta boll med mig. En stund senare åt vi frukost alla tre, sen ritade vi lite, och vid 11-tiden gick vi iväg till parken, vilket tog säkert dubbelt så lång tid som vanligt. Inte bara för att tvååringen har till och med ännu kortare ben än fyraåringen, utan också för att hon stannade eller trillade varje gång hon inte kunde se var hon gick--egentligen har Dorothy en rosa liten mössa som matchar jackan, men eftersom vi inte kunde hitta den imorse lånade hon Charlies mössa, och då den är flera nummer för stor gled den ner över ögonen på henne hela tiden...
Det var riktigt mysigt i parken, med strålande solsken och ovanligt många andra barn. "Mina" barn var överlägset sötare än alla de andra barnen tillsammans. Jag kunde känna mammornas avundsjuka blickar! Vi stannade i parken i flera timmar, och hann i princip bara äta lite lunch innan det var dags att hämta Charles. Naturligtvis däckade Dorothy i soffan bara tio minuter innan vi skulle gå, hon som har varit ett sådant energiknippe resten av dagen. Jag tror hon kände på sig att det var en dum tid att somna, för hon kämpade verkligen för att hålla sig vaken, men till slut blev bara ögonlocken för tunga...
Vid 14.50-tiden var plötsligt alla barnen hemma, och det var då kaoset satte igång. Även om hela huset är fullt med leksaker vill alla leka med just det som syskonet leker med just nu, även om leksaken ratats bara tre minuter tidigare. De är hyfsat duktiga på att jaga upp varandra också, alla tre. Och jag? Jag är någonstans i mitten, och kastar boll med ett barn, spelar game boy med ett barn, spelar xbox med ett barn och målar med ytterligare ett barn... eller var det bara tre stycken de var?
Någon gång under eftermiddagen tänkte jag att det kunde vara en kul idé att försöka få en bild på alla tre syskonen samtidigt. Så här bra gick det...
Dagen började lugnt, åtminstone för min del. För Dorothy började den med 15 minuters tyst gråtande vid köksdörren, för mamma hade ju gått hemifrån! Trots att mamma gör detta varje morgon kom det tydligen som en chock för Dorothy imorse igen när mamma tog på sig jackan och gick mot dörren. Traumatiska barndomsminnen det där! Efter 15 minuter hade hon iallafall lugnat ner sig och ville kasta boll med mig. En stund senare åt vi frukost alla tre, sen ritade vi lite, och vid 11-tiden gick vi iväg till parken, vilket tog säkert dubbelt så lång tid som vanligt. Inte bara för att tvååringen har till och med ännu kortare ben än fyraåringen, utan också för att hon stannade eller trillade varje gång hon inte kunde se var hon gick--egentligen har Dorothy en rosa liten mössa som matchar jackan, men eftersom vi inte kunde hitta den imorse lånade hon Charlies mössa, och då den är flera nummer för stor gled den ner över ögonen på henne hela tiden...
Det var riktigt mysigt i parken, med strålande solsken och ovanligt många andra barn. "Mina" barn var överlägset sötare än alla de andra barnen tillsammans. Jag kunde känna mammornas avundsjuka blickar! Vi stannade i parken i flera timmar, och hann i princip bara äta lite lunch innan det var dags att hämta Charles. Naturligtvis däckade Dorothy i soffan bara tio minuter innan vi skulle gå, hon som har varit ett sådant energiknippe resten av dagen. Jag tror hon kände på sig att det var en dum tid att somna, för hon kämpade verkligen för att hålla sig vaken, men till slut blev bara ögonlocken för tunga...
Vid 14.50-tiden var plötsligt alla barnen hemma, och det var då kaoset satte igång. Även om hela huset är fullt med leksaker vill alla leka med just det som syskonet leker med just nu, även om leksaken ratats bara tre minuter tidigare. De är hyfsat duktiga på att jaga upp varandra också, alla tre. Och jag? Jag är någonstans i mitten, och kastar boll med ett barn, spelar game boy med ett barn, spelar xbox med ett barn och målar med ytterligare ett barn... eller var det bara tre stycken de var?
Någon gång under eftermiddagen tänkte jag att det kunde vara en kul idé att försöka få en bild på alla tre syskonen samtidigt. Så här bra gick det...
Huset
Tja, vad kan man säga? Såhär ser det ut, huset jag bor i för tillfället. Området är jättemysigt, ska försöka lägga upp lite bilder på bilddagboken imorgon.
Fint besök
Mitt när jag satt och skrev blogginlägg så stängdes min dörr mycket, mycket långsamt. Jag sa "hello?" men fick inget svar. Misstänkte att det kanske var Charles som tyckte jag spelade för hög musik eller något--såvitt jag visste var han den enda som var hemma. Onödigt otrevligt att inte svara, tänkte jag.
Några minuter senare öppnades dörren mycket, mycket långsamt. Denna gången såg jag att det var den här lilla tjejen som tittade in:
Helt ensam på nedervåningen var hon, sötnosen, medan pappan var i duschen. Det tyckte jag inte hon skulle behöva vara, så självklart fick hon komma in och kasta lite boll med mig. Alltid roligt med oväntat besök.
Några minuter senare öppnades dörren mycket, mycket långsamt. Denna gången såg jag att det var den här lilla tjejen som tittade in:
Helt ensam på nedervåningen var hon, sötnosen, medan pappan var i duschen. Det tyckte jag inte hon skulle behöva vara, så självklart fick hon komma in och kasta lite boll med mig. Alltid roligt med oväntat besök.
Utelåsta
Av någon anledning har familjen Stravalle 3 ytterdörrar. Vid ena ingången. Totalt är det fem lås man måste låsa/låsa upp, och självklart är det med olika nycklar allihop.
När Johnny och jag gick för att hämta Charlie pillade han på ett av låsen från insidan, så att det skulle låsas automatiskt när vi stängde dörren. Just det låset brukar jag aldrig låsa, för jag har fortfarande inte lärt mig vilken nyckel som går till det. Vi hade lite bråttom, så jag tänkte inte så mycket på det.
Självklart kunde jag inte låsa upp dörren när vi kom tillbaka igen. I säkert 10 minuter stod jag och fifflade med låsen till den bruna dörren--låste upp det övre, låste upp det nedre, provade med andra nycklar, hängde mig på handtaget, låste om låsen, testade med bara det ena upplåst, testade att låsa upp dem i annan ordning, att dra ut nyckeln, att inte dra ut nyckeln, tills jag till slut fick upp dörren.
Efter att jag tvingat Charlie att träna på sina rättstavningsord ("jag har inte mer läxa, jag lovar, jag har inget mer!") gick vi till parken, och när vi kom tillbaka igen gick inte den bruna dörren att öppna. Jag provade allt. Allt. I 15 minuter stod jag där, ivrigt påhejad av Charlie och Johnny som kom med hjälpsamma tips som "are you sure you have the right key?", "let me try!", "you're doing it wrong!" och "are you sure you have the right key?" Sedan kom jag på den ljusa idén att prova bakdörren. Vi lämnade sparkcyklarna vid ingången och sprang runt kvarteret till bakdörren. Grinden gick att få upp, med lite våld, med bakdörren hade jag såklart ingen nyckel till. Den hänger på insidan av dörren...
Tillbaka till framsidan igen. Prova prova prova. Till slut var klockan över fem, och jag var så frustrerad att jag nästan funderade på att överväga att använda ett svärord. På svenska såklart. Man vill ju inte lära barnen fula ord de redan kan. Jag bestämde mig för att lämna barnen hos deras farmor, så att de åtminstone kunde få komma in i värmen. Dessutom borde hon ha numret till Charles eller Dorothy--kanske var det något enkelt litet trick jag hade missat, som att vrida sjutton varv till höger innan jag tryckte ner handtaget med stortån och öppnade översta låset med ett skosnöre. Jag har naturligtvis fått alla tänkbara nummer till dem, och naturligtvis hade jag mobilen med mig, men hade jag deras nummer inlagda? Nej, naturligtvis inte. I au pair-boken på matsalsbordet gjorde de inte så stor nytta direkt. Vi traskade bort till farmoderns hus (en väldigt rar och söt och positiv gammal gumma, har jag nämnt det?), och jag frågade artigt efter ett mobilnummer till någon av paret Stravalle. "Jadå, jag har dem, men jag får inte lov att ge ut dem", svarar satkärringen. Det krävdes mycket övertalning och en hel massa tålamod innan jag fick Charles telefonnummer till jobb. Provade att ringa, och självklart svarade han inte.
Jag bestämde mig för att gå tillbaka och prova igen. Trots allt hade jag fått det att fungera till slut förra gången dörren bråkat med mig. Vad säger satkärringen när jag går? "Kom tillbaka om det inte fungerar så kan du vänta här"? "Lycka till"? Nejnej. Jag säger "tack för hjälpen!" och hon säger "allright".
Som tur är tog det bara fem minuter innan jag lyckats trixa mig in. (Hade det inte lyckats hade jag förresten satt mig ute på trappan och väntat. Hade aaaaldrig gått tillbaka till hennes hus!) In med sparkcyklar och annat skit, och så ringde jag farmodern för att tala om att jag kommit in. Hon brydde sig inte direkt.
När Johnny och jag gick för att hämta Charlie pillade han på ett av låsen från insidan, så att det skulle låsas automatiskt när vi stängde dörren. Just det låset brukar jag aldrig låsa, för jag har fortfarande inte lärt mig vilken nyckel som går till det. Vi hade lite bråttom, så jag tänkte inte så mycket på det.
Självklart kunde jag inte låsa upp dörren när vi kom tillbaka igen. I säkert 10 minuter stod jag och fifflade med låsen till den bruna dörren--låste upp det övre, låste upp det nedre, provade med andra nycklar, hängde mig på handtaget, låste om låsen, testade med bara det ena upplåst, testade att låsa upp dem i annan ordning, att dra ut nyckeln, att inte dra ut nyckeln, tills jag till slut fick upp dörren.
Efter att jag tvingat Charlie att träna på sina rättstavningsord ("jag har inte mer läxa, jag lovar, jag har inget mer!") gick vi till parken, och när vi kom tillbaka igen gick inte den bruna dörren att öppna. Jag provade allt. Allt. I 15 minuter stod jag där, ivrigt påhejad av Charlie och Johnny som kom med hjälpsamma tips som "are you sure you have the right key?", "let me try!", "you're doing it wrong!" och "are you sure you have the right key?" Sedan kom jag på den ljusa idén att prova bakdörren. Vi lämnade sparkcyklarna vid ingången och sprang runt kvarteret till bakdörren. Grinden gick att få upp, med lite våld, med bakdörren hade jag såklart ingen nyckel till. Den hänger på insidan av dörren...
Tillbaka till framsidan igen. Prova prova prova. Till slut var klockan över fem, och jag var så frustrerad att jag nästan funderade på att överväga att använda ett svärord. På svenska såklart. Man vill ju inte lära barnen fula ord de redan kan. Jag bestämde mig för att lämna barnen hos deras farmor, så att de åtminstone kunde få komma in i värmen. Dessutom borde hon ha numret till Charles eller Dorothy--kanske var det något enkelt litet trick jag hade missat, som att vrida sjutton varv till höger innan jag tryckte ner handtaget med stortån och öppnade översta låset med ett skosnöre. Jag har naturligtvis fått alla tänkbara nummer till dem, och naturligtvis hade jag mobilen med mig, men hade jag deras nummer inlagda? Nej, naturligtvis inte. I au pair-boken på matsalsbordet gjorde de inte så stor nytta direkt. Vi traskade bort till farmoderns hus (en väldigt rar och söt och positiv gammal gumma, har jag nämnt det?), och jag frågade artigt efter ett mobilnummer till någon av paret Stravalle. "Jadå, jag har dem, men jag får inte lov att ge ut dem", svarar satkärringen. Det krävdes mycket övertalning och en hel massa tålamod innan jag fick Charles telefonnummer till jobb. Provade att ringa, och självklart svarade han inte.
Jag bestämde mig för att gå tillbaka och prova igen. Trots allt hade jag fått det att fungera till slut förra gången dörren bråkat med mig. Vad säger satkärringen när jag går? "Kom tillbaka om det inte fungerar så kan du vänta här"? "Lycka till"? Nejnej. Jag säger "tack för hjälpen!" och hon säger "allright".
Som tur är tog det bara fem minuter innan jag lyckats trixa mig in. (Hade det inte lyckats hade jag förresten satt mig ute på trappan och väntat. Hade aaaaldrig gått tillbaka till hennes hus!) In med sparkcyklar och annat skit, och så ringde jag farmodern för att tala om att jag kommit in. Hon brydde sig inte direkt.
"Is that why we have to wear helmets? Because you are a different lady?"
Sovmorgon imorse igen, alltid lika trevligt. Det tog cirka 20 minuter att gå till skolan, men jag gick redan 10.30 för att vara på den säkra sidan. Kände mig väldigt mammig när förskolebarnen leddes ut på led, hand i hand med fröknarna, och släpptes ut till sin respektive välkomstkommitté en i taget.
På vägen hem besökte vi den offentliga toaletten i parken, och sedan stannade vi i parken en stund eftersom det äntligen var soligt. Riktigt kallt i och för sig, men det regnade inte åtminstone. Johnny gungade lite och lurade upp mig i djungelgymmet. Parken känns ganska overklig, för man går förbi massvis med små söta hus på lugna små gator för att komma dit, och sen plötsligt är man mitt i parken, och hey, där är Manhattan vid horisonten!
När vi var tillräckligt genomfrusna gick vi hem, det tar bara cirka 10 minuter från parken (åtminstone när man har en fyraåring med sig...) Johnny åt lunch och sen hjälptes vi åt med hans läxor--denna veckan lär han sig R. Precis som sist fick han ett mindre utbrott när jag krävde att han skulle försöka göra åtminstone två R alldeles själv, utan att jag ritade prickar han kunde följa. Är inte poängen med att lära sig att skriva R att de faktiskt ska kunna skriva R? Precis som förra gången blev han jätteglad när han insåg att han faktiskt kunde göra fina R alldeles själv, efter lite övning. Men jag är förberedd på att ta samma strid nästa vecka, när vi kommer till S...
Efter att vi fyllt två sidor med R och ritat en regnbåge började John skriva andra bokstäver och egna ord på ett annat papper. Han tycker det är riktigt roligt att skriva även om han inte vet hur alla bokstäver ser ut än, och precis som förra gången vi satt och skrev ville han skriva mitt namn. Vi bokstaverade oss igenom både mitt förnamn och mitt efternamn, och sen skrev han några andra ord tills pappret var fullt. Plötsligt vänder 4,5-åringen på bladet, säger "nu ska jag skriva nåt annat, helt själv" och skriver ALEX, helt på egen hand, mitt på ett tomt papper utan fuskbokstäver att skriva av. Det tyckte jag var hur gulligt som helst, för förutom sitt eget förnamn kan han inte skriva några ord alls utan hjälp. Eftersom jag blev så glad och imponerad slutade det med att han fyllde hela pappret med mitt namn. Jag är fortfarande imponerad.
Vid halv tre-tiden gick vi för att hämta Charlie vid busshållplatsen, och för tredje dagen av fyra var han osocial och tystlåten när vi hämtade honom. Första dagen mådde han dåligt, andra dagen var han precis som vanligt, och igår var han ledsen för att han hade tagit isönder sina glasögon. Men idag? Jag har ingen aning. Han kanske inte har roligt i skolan? Han brukar alltid tina upp efter ett tag, och när vi väl hade kommit in i huset idag var han pratsam och trevlig igen. Åtminstone tills jag fick för mig att han skulle göra läxan. Varje fredag har de tydligen rättstavningsprov på ett antal ord, och i mina instruktioner för dagen stod det tydligt att jag skulle se till att han kunde skriva alla orden. Problemet var bara att Charles inte var det minsta intresserad av att göra läxa. 40 minuter tog det innan han var klar, och då hade han sprungit ifrån bordet flera gånger, suddat sönder jag vet inte hur många papper, och fuskat ännu fler gånger... Men till slut lyckades han äntligen stava till clean, som var veckans svåraste ord.
Det var bara 1,5 timme kvar tills jag skulle lämna barnen hos deras farmor, så vi bestämde oss för att gå till parken en stund--Charles hade inte varit där på hela veckan. Naturligtvis skulle de nödvändigtvis ha sina sparkcyklar med sig, och när jag frågade om de brukade ha hjälm på sig när de använde dem så påstod de att jo, det skulle de egentligen ha, men Eliane brukade aldrig tvinga dem att ha hjälm, och inte Eva heller. Tja, jag tyckte inte att "vecka 1--2 st. spräckta skallar" skulle se så bra ut i protokollet, så vi letade upp en hjälm och jag sa att de fick turas om att ha den. Elaka tanten (= jag) ville inte heller låta dem åka förrän vi kom till parken, vilket antagligen var ett bra beslut, eftersom Charlie lyckades ramla redan 25 meter från huset, även om han bara ledde sparkcykeln. Som tur är var det bara höften han slog i--hjälmen tog stöten från trottoaren och skyddade huvudet. Efter den vurpan var det ingen mer som ifrågasatte mitt beslut om hjälmar. Det är så skönt att alltid veta bäst för en gångs skull.
På vägen hem besökte vi den offentliga toaletten i parken, och sedan stannade vi i parken en stund eftersom det äntligen var soligt. Riktigt kallt i och för sig, men det regnade inte åtminstone. Johnny gungade lite och lurade upp mig i djungelgymmet. Parken känns ganska overklig, för man går förbi massvis med små söta hus på lugna små gator för att komma dit, och sen plötsligt är man mitt i parken, och hey, där är Manhattan vid horisonten!
När vi var tillräckligt genomfrusna gick vi hem, det tar bara cirka 10 minuter från parken (åtminstone när man har en fyraåring med sig...) Johnny åt lunch och sen hjälptes vi åt med hans läxor--denna veckan lär han sig R. Precis som sist fick han ett mindre utbrott när jag krävde att han skulle försöka göra åtminstone två R alldeles själv, utan att jag ritade prickar han kunde följa. Är inte poängen med att lära sig att skriva R att de faktiskt ska kunna skriva R? Precis som förra gången blev han jätteglad när han insåg att han faktiskt kunde göra fina R alldeles själv, efter lite övning. Men jag är förberedd på att ta samma strid nästa vecka, när vi kommer till S...
Efter att vi fyllt två sidor med R och ritat en regnbåge började John skriva andra bokstäver och egna ord på ett annat papper. Han tycker det är riktigt roligt att skriva även om han inte vet hur alla bokstäver ser ut än, och precis som förra gången vi satt och skrev ville han skriva mitt namn. Vi bokstaverade oss igenom både mitt förnamn och mitt efternamn, och sen skrev han några andra ord tills pappret var fullt. Plötsligt vänder 4,5-åringen på bladet, säger "nu ska jag skriva nåt annat, helt själv" och skriver ALEX, helt på egen hand, mitt på ett tomt papper utan fuskbokstäver att skriva av. Det tyckte jag var hur gulligt som helst, för förutom sitt eget förnamn kan han inte skriva några ord alls utan hjälp. Eftersom jag blev så glad och imponerad slutade det med att han fyllde hela pappret med mitt namn. Jag är fortfarande imponerad.
Vid halv tre-tiden gick vi för att hämta Charlie vid busshållplatsen, och för tredje dagen av fyra var han osocial och tystlåten när vi hämtade honom. Första dagen mådde han dåligt, andra dagen var han precis som vanligt, och igår var han ledsen för att han hade tagit isönder sina glasögon. Men idag? Jag har ingen aning. Han kanske inte har roligt i skolan? Han brukar alltid tina upp efter ett tag, och när vi väl hade kommit in i huset idag var han pratsam och trevlig igen. Åtminstone tills jag fick för mig att han skulle göra läxan. Varje fredag har de tydligen rättstavningsprov på ett antal ord, och i mina instruktioner för dagen stod det tydligt att jag skulle se till att han kunde skriva alla orden. Problemet var bara att Charles inte var det minsta intresserad av att göra läxa. 40 minuter tog det innan han var klar, och då hade han sprungit ifrån bordet flera gånger, suddat sönder jag vet inte hur många papper, och fuskat ännu fler gånger... Men till slut lyckades han äntligen stava till clean, som var veckans svåraste ord.
Det var bara 1,5 timme kvar tills jag skulle lämna barnen hos deras farmor, så vi bestämde oss för att gå till parken en stund--Charles hade inte varit där på hela veckan. Naturligtvis skulle de nödvändigtvis ha sina sparkcyklar med sig, och när jag frågade om de brukade ha hjälm på sig när de använde dem så påstod de att jo, det skulle de egentligen ha, men Eliane brukade aldrig tvinga dem att ha hjälm, och inte Eva heller. Tja, jag tyckte inte att "vecka 1--2 st. spräckta skallar" skulle se så bra ut i protokollet, så vi letade upp en hjälm och jag sa att de fick turas om att ha den. Elaka tanten (= jag) ville inte heller låta dem åka förrän vi kom till parken, vilket antagligen var ett bra beslut, eftersom Charlie lyckades ramla redan 25 meter från huset, även om han bara ledde sparkcykeln. Som tur är var det bara höften han slog i--hjälmen tog stöten från trottoaren och skyddade huvudet. Efter den vurpan var det ingen mer som ifrågasatte mitt beslut om hjälmar. Det är så skönt att alltid veta bäst för en gångs skull.
Catwoman
Idag jobbade jag 8.00-16.40. Skulle egentligen lämnat barnen hos deras farmor 17.00, men Charles kom hem tidigare och körde iväg med dem 20 minuter tidigare. Väldigt skönt att sluta tidigt för en gångs skull!
Det har varit dåligt väder och regn i luften hela dagen, så det blev en inomhusdag idag igen. Det blir ganska stillsamma dagar med Nintendo DS om Johnny får välja, så när vi väntade på Charlies skolbuss fick han passa på att springa av sig lite. På eftermiddagen fick vi igång teve-spelet, och sen spelade vi Lego Batman ett tag. Det känns ganska lyxigt att få betalt för att spela teve-spel och titta på barnprogram...
Det har varit dåligt väder och regn i luften hela dagen, så det blev en inomhusdag idag igen. Det blir ganska stillsamma dagar med Nintendo DS om Johnny får välja, så när vi väntade på Charlies skolbuss fick han passa på att springa av sig lite. På eftermiddagen fick vi igång teve-spelet, och sen spelade vi Lego Batman ett tag. Det känns ganska lyxigt att få betalt för att spela teve-spel och titta på barnprogram...
Flashback: Tuesday.
Dorothy tog ledigt från jobb på förmiddagen, så runt 10.40 gick vi till skolan för att hämta John. Kommer jag bara ihåg vägen imorgon tror jag inte det ska ta så lång tid att gå dit. När vi väl hade fått hem honom var det bara Johnny och jag i några timmar, tills vi hämtade upp Charlie från skolbussen 14.30. Charlie var mycket piggare igår än i förrgår, och pladdrade sig igenom både lunch och läxa.
Det som är skönast med att ha Charlie hemma (förutom att de underhåller varandra så bra) är att han accepterar en förlust. Vi spelade massvis med spel, och jag slapp anstränga mig så mycket för att komma sist--mitt räkneknep hade antagligen inte fungerat på 7-åringen ändå.
Vid sjutiden kom föräldrarna hem, och efter en hämtmatsmiddag drog jag mig tillbaka och försökte få internet att funka. Man blir ganska så slutkörd efter en heldag med de här barnen!
Dagens citat
Dorothy kommer hem, och vad är det första John berättar för henne om vår 12-timmars-dag tillsammans?
Jo, han springer fram till henne, viftandes med Tetris-spelet, och ropar: "Mommy, guess what? Alexandroh won this game! Look! She won it!"
Jo, han springer fram till henne, viftandes med Tetris-spelet, och ropar: "Mommy, guess what? Alexandroh won this game! Look! She won it!"
Första arbetsdagen
Strax innan 8.00 tog jag mig till jobb, det vill säga upp till köket. Dorothy verkade vara helt frisk idag, mamman tog henne till barnvakten runt 8.15. Charles hade redan åkt till jobb, och Charles till skolan, så efter 8.15 var det bara John och jag. Vi åt frukost, tittade lite på TV och spelade Nintendo DS fram till halv tio-tiden, då vi gick ut till parken. Parken var ett ganska misslyckat val, för det dröjde inte så länge innan det började regna, och även om vi inte frös så var vi helt ensamma i parken. Det blev ett kort besök, och sedan gick vi hem och värmde oss. John fick varm choklad och en yoghurt som snacks (hittills har jag varit jätteduktig och matat barnen med frukt och yoghurt istället för kakor och liknande som snacks), och sedan jobbade vi med hans läxa--att skriva stora och små Q:n. Jag älskar att göra enkla läxor! Vi hade en liten pyttedisput när jag tyckte att han skulle försöka skriva åtminstone två Q alldeles själv, utan att jag gjorde prickar först han kunde följa. Tydligen är det bara så de gör i sina läxor, vilket jag tycker är ganska idiotiskt. Ska han alltid behöva ha prickar att följa när han ska skriva sina bokstäver? Jag fattar väl också att man måste börja någonstans, men om han ska skriva en 30-40 Q:n så kan han väl åtminstone försöka göra några stycken på egen hand. Pedagogisk som jag är har lilla Johnny sedan fyllt bägge sidorna i skrivboken samt insidan av hela målarboken med stora Q:n, alldeles på egen hand. Om han får skit från fröken för att han har gjort för många i skrivboken så tar jag det på mig!
Efter läxan spelade vi spel. Hungry Hippos är ett väldigt enkelt spel, som ändå inte är helt enkelt att vinna. Men vet ni vad som är svårare än att vinna? Att INTE vinna. Som tur är spelade jag med en fyraåring. 21 små kulor var där, och han misstänkte aldrig något de gånger han fick 8 stycken och jag sa att jag bara fick 7--han räknar inte så snabbt. Ett tag funderade jag på att faktiskt vinna en omgång, eftersom han var så söt och gav mig tips och tyckte synd om mig för att jag förlorade hela tiden. Men så råkade jag låta min flodhäst äta upp den första kulan, extrakulan, och han blev så besviken att jag lade alla vinstplaner på hyllan. Mot slutet envisades han med att jag skulle ha två flodhästar och han bara en. När han ändå vann insåg han att han är världens bästa, inte bara på Hungry Hippos utan på alla spel. Och det är ju så det ska vara.
Vi spelade oss igenom alla brädspel i huset, lyssnade på barnsånger, och spelade lite mer Nintendo. Det är väldigt enkelt att imponera på barn. Redan första dagen visade jag mina talanger med deras Tetris, och igår på Walmart's slog jag publiken med häpnad med min Guitar Hero-talang. Det är skönt att jag får ha några talanger, nu när jag har visat mig vara så usel på alla brädspel.
Halv tre gick vi ut till busshållplatsen för att hämta Charlie, och sen gick vi hem för lite mer mat. Charlie tappade sin lösa tand, och det tyckte han var roligt, men annars hängde han mest med huvudet hela eftermiddagen. Jag frågade såklart vad det var som var fel, men han bara nekade till allt jag föreslog. Först en timme eller så senare, mitt i läxorna, erkände han att han hade ont i magen och mådde dåligt. Jag stoppade honom i säng, och trots att jag egentligen skulle ha lämnat över barnen till deras farmor klockan fem var jag fast med båda pojkarna tills Dorothy kom hem 18.20--självklart var farmodern, a.k.a gnällkärringen, också sjuk. Så min första arbetsdag har jag redan brutit mot kontraktet jag skrev på att inte jobba mer än 10 timmar! Fast det var såklart inte Dorothys fel, farmodern ringde vid fyratiden och då satt Dorothy i möte, så när hon fick meddelandet vid fem var det inte mycket annat hon kunde göra än att börja ta sig hemåt.
På kvällen piggnade Charlie till lite när han fick medicin i sig, och nu när han hade duschat var han nästan lika livlig som vanligt. John blev helt galen när Dorothy kom hem, han som har varit så lugn och snäll hela dagen, men han hade väl saknat sin mamma såklart.
Jag drog mig tillbaka ner hit och gjorde min plikt och uppdaterade bloggen, laddade upp en massa bilder, osv. Jag hoppas det uppskattas efter förtjänst nu... tänk så många Lost-avsnitt jag missat ;)
Efter läxan spelade vi spel. Hungry Hippos är ett väldigt enkelt spel, som ändå inte är helt enkelt att vinna. Men vet ni vad som är svårare än att vinna? Att INTE vinna. Som tur är spelade jag med en fyraåring. 21 små kulor var där, och han misstänkte aldrig något de gånger han fick 8 stycken och jag sa att jag bara fick 7--han räknar inte så snabbt. Ett tag funderade jag på att faktiskt vinna en omgång, eftersom han var så söt och gav mig tips och tyckte synd om mig för att jag förlorade hela tiden. Men så råkade jag låta min flodhäst äta upp den första kulan, extrakulan, och han blev så besviken att jag lade alla vinstplaner på hyllan. Mot slutet envisades han med att jag skulle ha två flodhästar och han bara en. När han ändå vann insåg han att han är världens bästa, inte bara på Hungry Hippos utan på alla spel. Och det är ju så det ska vara.
Vi spelade oss igenom alla brädspel i huset, lyssnade på barnsånger, och spelade lite mer Nintendo. Det är väldigt enkelt att imponera på barn. Redan första dagen visade jag mina talanger med deras Tetris, och igår på Walmart's slog jag publiken med häpnad med min Guitar Hero-talang. Det är skönt att jag får ha några talanger, nu när jag har visat mig vara så usel på alla brädspel.
Halv tre gick vi ut till busshållplatsen för att hämta Charlie, och sen gick vi hem för lite mer mat. Charlie tappade sin lösa tand, och det tyckte han var roligt, men annars hängde han mest med huvudet hela eftermiddagen. Jag frågade såklart vad det var som var fel, men han bara nekade till allt jag föreslog. Först en timme eller så senare, mitt i läxorna, erkände han att han hade ont i magen och mådde dåligt. Jag stoppade honom i säng, och trots att jag egentligen skulle ha lämnat över barnen till deras farmor klockan fem var jag fast med båda pojkarna tills Dorothy kom hem 18.20--självklart var farmodern, a.k.a gnällkärringen, också sjuk. Så min första arbetsdag har jag redan brutit mot kontraktet jag skrev på att inte jobba mer än 10 timmar! Fast det var såklart inte Dorothys fel, farmodern ringde vid fyratiden och då satt Dorothy i möte, så när hon fick meddelandet vid fem var det inte mycket annat hon kunde göra än att börja ta sig hemåt.
På kvällen piggnade Charlie till lite när han fick medicin i sig, och nu när han hade duschat var han nästan lika livlig som vanligt. John blev helt galen när Dorothy kom hem, han som har varit så lugn och snäll hela dagen, men han hade väl saknat sin mamma såklart.
Jag drog mig tillbaka ner hit och gjorde min plikt och uppdaterade bloggen, laddade upp en massa bilder, osv. Jag hoppas det uppskattas efter förtjänst nu... tänk så många Lost-avsnitt jag missat ;)
Flashback: Andra dagen
Lördag förmiddag var det tänkt att de skulle skjutsa mig till valfritt ställe där jag kunde få tag på en amerikansk mobil, men baby Dorothy mådde inte alls bra på morgonen utan var jättekinkig, så Dorothy och jag åkte med barnen till doktorn istället. Alla bilresor här tar jättelång tid, jag glömmer alltid kolla på klockan, men det försvinner definitivt mer tid än man tror.
Dorothy fick örondroppar, och alla tre barnen fick ballonger. Vi åkte hem och hämtade upp Charles, som hade varit på verkstad och fått bytt två däck på familjens andra bil. Sedan åkte vi och hämtade upp barnens farmor, som är en riktigt gnällig surkärring (åtminstone ibland) och körde ut till stranden där deras nybyggda hus ligger. Huset är jättefint och riktigt stort, men det kanske är mest för att det, till skillnad från det här, inte är överfullt av grejer. De har inte köpt några möbler än, och jag hoppas att de håller igen lite när de väl sätter igång... men det är bara jag.
Efter ett långt besök i huset körde vi och hämtade upp Dorothys syster Edna, som bor på något slags gruppboende, och vi körde och åt middag på en Diner i närheten. Det blev ytterligare en lång dag, och ingen mobiltelefon.
Dagens citat:
John: *tar mig i handen och pussar på den* "Do you know why I kissed you? Because I LOVE YOU!"
Dorothy fick örondroppar, och alla tre barnen fick ballonger. Vi åkte hem och hämtade upp Charles, som hade varit på verkstad och fått bytt två däck på familjens andra bil. Sedan åkte vi och hämtade upp barnens farmor, som är en riktigt gnällig surkärring (åtminstone ibland) och körde ut till stranden där deras nybyggda hus ligger. Huset är jättefint och riktigt stort, men det kanske är mest för att det, till skillnad från det här, inte är överfullt av grejer. De har inte köpt några möbler än, och jag hoppas att de håller igen lite när de väl sätter igång... men det är bara jag.
Efter ett långt besök i huset körde vi och hämtade upp Dorothys syster Edna, som bor på något slags gruppboende, och vi körde och åt middag på en Diner i närheten. Det blev ytterligare en lång dag, och ingen mobiltelefon.
Dagens citat:
John: *tar mig i handen och pussar på den* "Do you know why I kissed you? Because I LOVE YOU!"
Home is where the computer is?
Flashback: Första dagen
I fredags var det dags! Cirka 9.30 skulle the Stravalles komma och hämta mig på skolan, så självklart började jag bli nervös flera dagar i förväg. Inte blev det bättre av att bussarna till flygplatserna och närområdet gick redan 9.15--vi var bara en 5-6 stycken som var tvungna att sitta och vänta på att bli hämtade. De hade varnat mig för att de antagligen skulle bli sena, och nu i efterskott är jag förvånad att de dök upp redan 10.15.
Dorothy var den enda som kom in och hämtade mig; Charles satt i bilen med John och Dorothy, och Charles var i skolan (det är inte mitt problem att de döpt barnen efter sig själva!) Så jag fick egentligen bara hälsat ordentligt på henne, vilket jag antar kan vara både bra och dåligt. Jag gled in i bilen, och barnen var mer eller mindre upptagna av Aristocats, så jag pratade mest med Dorothy under den låånga bilresan.
Det som kändes mest negativt under dagen var när de körde in om Aunt Ednas lägenhet för att hämta hennes post--Dorothy och Charles gick in, och tog John med sig eftersom han behövde gå på toa. Vad gjorde den lilla 2åringen som insåg att mamma lämnat henne ensam i bilen med en främling? Självklart började hon gråta. Ingen hysterisk gråt, tack och lov, men ett stillsamt litet snyftande som höll i sig i sådär 20 minuter, tills mamma kom tillbaka. Naturligtvis dög inte främlingen till att trösta henne, det kunde jag ha räknat ut på förhand.
När väl bilen var fullsatt igen kändes det bättre. Vi körde och åt lunch på en restaurang, jag åt en Ceasarsallad och de andra åt fisk, eftersom man inte får äta kött på fredagar under fastan. Jag kom bra överens med dem från början, men de kändes lite reserverade och överöste mig inte direkt med frågor.
Väl hemma visades jag runt, och när vi hade hämtat Charles på skolan packade jag upp mina väskor. Jag kom riktigt bra överens med både Charlie och Johnny från början. Båda barnen är väldigt väluppfostrade och hjälpsamma. John frågade mig flera gånger om det var absolut säkert att han inte skulle hjälpa mig att bära min resväska, och Charles var jättegullig mot mig från början, och frågade mig massvis med frågor om min familj.
På kvällen åt vi hämtpizza, och jag drog mig tillbaka ganska tidigt, vilket behövdes efter en lång och jobbig vecka.
Dagens citat:
(John kom och visade vad han håller på med i skolan just nu--alfabetet, att skriva bokstäver och komma på ord till varje bokstav. Han, Charles och jag började hitta på ord till olika bokstäver.)
Charles: "Can we do A? I've got a great one for A!"
Jag: "What?"
Charles: "Alexandra!"
Jag: "Oh, yes, that's a great one!"
John: "I've got a great one for A! Alexandroh!"
Jag: "Oh, yes, that's a great one. I've got a great one for J! John!"
John: "Hihi!"
Jag: "Let's do C. I've got a great one for C."
Charles: "What?"
Jag: "Charles!"
Charles: "Ooooh."
Dagens gulligaste var helt klart mina välkomstpresenter!
Dorothy var den enda som kom in och hämtade mig; Charles satt i bilen med John och Dorothy, och Charles var i skolan (det är inte mitt problem att de döpt barnen efter sig själva!) Så jag fick egentligen bara hälsat ordentligt på henne, vilket jag antar kan vara både bra och dåligt. Jag gled in i bilen, och barnen var mer eller mindre upptagna av Aristocats, så jag pratade mest med Dorothy under den låånga bilresan.
Det som kändes mest negativt under dagen var när de körde in om Aunt Ednas lägenhet för att hämta hennes post--Dorothy och Charles gick in, och tog John med sig eftersom han behövde gå på toa. Vad gjorde den lilla 2åringen som insåg att mamma lämnat henne ensam i bilen med en främling? Självklart började hon gråta. Ingen hysterisk gråt, tack och lov, men ett stillsamt litet snyftande som höll i sig i sådär 20 minuter, tills mamma kom tillbaka. Naturligtvis dög inte främlingen till att trösta henne, det kunde jag ha räknat ut på förhand.
När väl bilen var fullsatt igen kändes det bättre. Vi körde och åt lunch på en restaurang, jag åt en Ceasarsallad och de andra åt fisk, eftersom man inte får äta kött på fredagar under fastan. Jag kom bra överens med dem från början, men de kändes lite reserverade och överöste mig inte direkt med frågor.
Väl hemma visades jag runt, och när vi hade hämtat Charles på skolan packade jag upp mina väskor. Jag kom riktigt bra överens med både Charlie och Johnny från början. Båda barnen är väldigt väluppfostrade och hjälpsamma. John frågade mig flera gånger om det var absolut säkert att han inte skulle hjälpa mig att bära min resväska, och Charles var jättegullig mot mig från början, och frågade mig massvis med frågor om min familj.
På kvällen åt vi hämtpizza, och jag drog mig tillbaka ganska tidigt, vilket behövdes efter en lång och jobbig vecka.
Dagens citat:
(John kom och visade vad han håller på med i skolan just nu--alfabetet, att skriva bokstäver och komma på ord till varje bokstav. Han, Charles och jag började hitta på ord till olika bokstäver.)
Charles: "Can we do A? I've got a great one for A!"
Jag: "What?"
Charles: "Alexandra!"
Jag: "Oh, yes, that's a great one!"
John: "I've got a great one for A! Alexandroh!"
Jag: "Oh, yes, that's a great one. I've got a great one for J! John!"
John: "Hihi!"
Jag: "Let's do C. I've got a great one for C."
Charles: "What?"
Jag: "Charles!"
Charles: "Ooooh."
Dagens gulligaste var helt klart mina välkomstpresenter!
"You're not going home in a long time 'cause this is only your third day!"
Dagens dåliga uppdatering skyller jag helt och hållet på familjen Stravalle, som tar tio gånger så lång tid på sig som alla andra familjer varje gång de ska göra någonting. Vid tolv åkte vi iväg för att titta till huset, kolla på en öppen spis i ett grannhus, äta någonting, köpa en mobiltelefon och lite småsaker, och handla mat. Vi var hemma vid åtta! Efter det skulle vi gå igenom morgondagens schema, och sen lyckades jag hitta första avsnittet av Lost. Lycka.
Imorgon är the big day. 8.00-17.00 och fram till 14.30 är det bara John och jag. Önska oss lycka till?
Imorgon är the big day. 8.00-17.00 och fram till 14.30 är det bara John och jag. Önska oss lycka till?
Ändrade planer
Tänkte gå upp och äta frukost men hör gallskrik uppifrån. Hmm. Tror jag väntar 5 minuter och ser om det hinner lugna ner sig...
Sightseeing i New York
Torsdag eftermiddag åkte vi på guidad tur i NYC. Temat för turen var quickquickquick - och guiden blev inte direkt mindre stressad av att vi fastnade i trafiken eftersom det pågick en stor demonstration. Trots det hann vi se en hel del, vilket förmodligen berodde helt och hållet på att vi var så quickquickquick. Vi åkte buss genom Manhattan och fick höra information om varenda byggnad vi åkte förbi, allt i väldigt snabbt tempo. Jag gjorde så gott jag kunde och fotade än ut genom de vänstra fönsterna, än ut genom de högra, och självklart minns jag inte vad som var så speciellt med en enda av husen jag har suddiga fotografier av.
På Times Square fick vi hoppa av och ta några snabba foton, likadant vid Ground Zero, och sedan åkte vi båt så vi fick fina bilder av Manhattans skyline och av frihetsgudinnan (very small, of course). Till sist hoppade vi av vid Rockefeller Center, där min värdmamma arbetar, och eftersom vi hade betalat $15 extra åkte vi upp till toppen och fick en fantastisk utsikt över hela staden. Vi hade jättehärligt väder hela dagen, kallt men soligt, och precis när vi kom upp till Top of the Rock så gick solen ner. Även om det var väldigt vackert att se NYC by night så var det svårt att få fina bilder, så till slut gav jag upp och filmade istället:
Mot slutet av kvällen släpptes vi lösa, så vi fotade lite mer på Times Square och sen gick vi och åt middag innan vi stressade till 34th and 5th där bussen plockade upp oss för hemfärd. Helt klart en väldigt íntressant och lyckad tur!
L-Y-X
Vet ni vad det här är?
Det är en dörr.
Det är en dörr med ett guldfärgat handtag.
Det är en dörr med ett guldfärgat handtag, som går hela vägen ner till golvet.
Det är en dörr med ett guldfärgat handtag, som går hela vägen ner till golvet, och som leder till ett privat badrum.
Det är ren och skär lyx.
St. John's University
Jag är faktiskt lite stolt över mig själv som överlevde en hel vecka på au pair-skolan. Jag har stått ut med 12-timmars dagar, korkade Sydamerikaner, iskalla duschar, skumma måltider och långtråkiga lektioner. Om jag har lärt mig något? Tjaa, jag har lärt mig att man under inga som helst omständigheter får skaka en bebis. Att det bästa säkerhetstipset när det gäller barnpassning är prevention prevention prevention. Och hur man ritar perfekta cirklar i vilken storlek som helst utan andra hjälpmedel än en blyertspenna och ens egna fingrar - jag förstår seriöst inte hur jag har klarat mig i snart 21 år utan att veta det...
9 timmar kvar!
Nu är det riktigt, riktigt nära. Det känns som om jag inte gjort annat än stressat de sista dagarna, trots det har jag nästan inte hunnit med någonting alls. Hade avskedsfest i fredags, i lördags var jag på Melodifestivalen, och idag blev det fler hejdå. Och en massa packande. Det tar längre tid än man tror att packa för ett helt år... Men nu är det bara småsaker kvar, sådant som jag inte kan packa redan ikväll. Och så datorn såklart.
Flyger 8.35 från Kastrup imorgon. 14.55, dvs 20.55 svensk tid, är jag framme i New York. Det kommer bli en låång dag.
Flyger 8.35 från Kastrup imorgon. 14.55, dvs 20.55 svensk tid, är jag framme i New York. Det kommer bli en låång dag.
