Av någon anledning har familjen Stravalle 3 ytterdörrar. Vid ena ingången. Totalt är det fem lås man måste låsa/låsa upp, och självklart är det med olika nycklar allihop.

När Johnny och jag gick för att hämta Charlie pillade han på ett av låsen från insidan, så att det skulle låsas automatiskt när vi stängde dörren. Just det låset brukar jag aldrig låsa, för jag har fortfarande inte lärt mig vilken nyckel som går till det. Vi hade lite bråttom, så jag tänkte inte så mycket på det.

Självklart kunde jag inte låsa upp dörren när vi kom tillbaka igen. I säkert 10 minuter stod jag och fifflade med låsen till den bruna dörren--låste upp det övre, låste upp det nedre, provade med andra nycklar, hängde mig på handtaget, låste om låsen, testade med bara det ena upplåst, testade att låsa upp dem i annan ordning, att dra ut nyckeln, att inte dra ut nyckeln, tills jag till slut fick upp dörren.

Efter att jag tvingat Charlie att träna på sina rättstavningsord ("jag har inte mer läxa, jag lovar, jag har inget mer!") gick vi till parken, och när vi kom tillbaka igen gick inte den bruna dörren att öppna. Jag provade allt. Allt. I 15 minuter stod jag där, ivrigt påhejad av Charlie och Johnny som kom med hjälpsamma tips som "are you sure you have the right key?", "let me try!", "you're doing it wrong!" och "are you sure you have the right key?" Sedan kom jag på den ljusa idén att prova bakdörren. Vi lämnade sparkcyklarna vid ingången och sprang runt kvarteret till bakdörren. Grinden gick att få upp, med lite våld, med bakdörren hade jag såklart ingen nyckel till. Den hänger på insidan av dörren...

Tillbaka till framsidan igen. Prova prova prova. Till slut var klockan över fem, och jag var så frustrerad att jag nästan funderade på att överväga att använda ett svärord. På svenska såklart. Man vill ju inte lära barnen fula ord de redan kan. Jag bestämde mig för att lämna barnen hos deras farmor, så att de åtminstone kunde få komma in i värmen. Dessutom borde hon ha numret till Charles eller Dorothy--kanske var det något enkelt litet trick jag hade missat, som att vrida sjutton varv till höger innan jag tryckte ner handtaget med stortån och öppnade översta låset med ett skosnöre. Jag har naturligtvis fått alla tänkbara nummer till dem, och naturligtvis hade jag mobilen med mig, men hade jag deras nummer inlagda? Nej, naturligtvis inte. I au pair-boken på matsalsbordet gjorde de inte så stor nytta direkt. Vi traskade bort till farmoderns hus (en väldigt rar och söt och positiv gammal gumma, har jag nämnt det?), och jag frågade artigt efter ett mobilnummer till någon av paret Stravalle. "Jadå, jag har dem, men jag får inte lov att ge ut dem", svarar satkärringen. Det krävdes mycket övertalning och en hel massa tålamod innan jag fick Charles telefonnummer till jobb. Provade att ringa, och självklart svarade han inte.

Jag bestämde mig för att gå tillbaka och prova igen. Trots allt hade jag fått det att fungera till slut förra gången dörren bråkat med mig. Vad säger satkärringen när jag går? "Kom tillbaka om det inte fungerar så kan du vänta här"? "Lycka till"? Nejnej. Jag säger "tack för hjälpen!" och hon säger "allright".

Som tur är tog det bara fem minuter innan jag lyckats trixa mig in. (Hade det inte lyckats hade jag förresten satt mig ute på trappan och väntat. Hade aaaaldrig gått tillbaka till hennes hus!) In med sparkcyklar och annat skit, och så ringde jag farmodern för att tala om att jag kommit in. Hon brydde sig inte direkt.