Packar
Packar och gör mig redo för en vecka i strandhuset. Är optimist och packar nästan bara sommarkläder, och tycker själv att jag har varit riktigt duktig och bara packat det nödvändigaste--ändå svämmar väskan över. Hatar att packa. Alla miljoner smågrejer som annars finns på logiska platser här i källaren måste ner i plastpåsar och sedan släpas tvärsgenom Queens. Man kan inte tro att jag bara ska vara borta till torsdag kväll eller fredag morgon. Då är det förresten dags att packa om och åka till Washington DC!
Snabb fråga bara. Är det jag som är stor eller de som är små?
Snabb fråga bara. Är det jag som är stor eller de som är små?
Mjukstart
Fick ledigt imorgon. Blir upphämtad någon gång på kvällen, och ska sedan bo ute vid strandhuset till torsdag kväll eller fredag morgon--känner jag Stravalles rätt så blir det nog tidigast fredag eftermiddag. Men ändå. Det känns som lagom mjukstart att börja med en tre-dagars arbetsvecka ute i ödemarken. Packar med mig fem böcker och håller tummarna för att där finns internet. Ja, och att det blir fint väder så att vi inte är fast inne i ett tomt hus. Ja, jag är fördomsfull, sist jag var där satt vi i flera timmar på en madrass och stirrade in i väggen, och det enda jag hade att roa barnen med var min kamera. Vid närmare eftertanke... får inte glömma att packa kameran. Och kortleken. Det är nu jag ska tacka min lyckliga stjärna att jag redan lärt barnen spela kort!
Söndagskväll
Tvingade med Eva på bio idag. My Sister's Keeper såg vi, den var väldigt bra men slutet var helt annorlunda än boken, tror faktiskt filmen hade blivit bättre med det andra slutet... oh well. Sen tvingade jag med Eva till McDonalds också. Jag är trött på att försöka vara artig och kompromissa med henne, då slutar det alltid med att vi äter kinamat. Så idag åt vi amerikanskt. Mycket godare med cheeseburgare.
Och nu är klockan 21:16, och jag har ingen aning om hur (eller var!) jag jobbar imorgon. Eller var jag ska bo resten av veckan/resten av sommaren. Ringde Dorothy för en stund sedan och hon skulle ringa tillbaka. Vad gulligt av dem att de inte har försökt kontakta mig tidigare och berätta för mig var jag ska sova inatt...
Och nu är klockan 21:16, och jag har ingen aning om hur (eller var!) jag jobbar imorgon. Eller var jag ska bo resten av veckan/resten av sommaren. Ringde Dorothy för en stund sedan och hon skulle ringa tillbaka. Vad gulligt av dem att de inte har försökt kontakta mig tidigare och berätta för mig var jag ska sova inatt...
Inventering
I fredags gick jag igenom kylen, frysen, och alla skåp här i köket. Resultatet var ganska typiskt, det är ungefär så här det brukar se ut. Fotade och lägger upp bilderna här i bloggen så att alla ska förstå att jag inte överdriver när jag säger att här inte finns något att äta. Här finns verkligen ingenting att äta.
Här är allt bröd som fanns i huset. Fyra korvbröd och två munkar. På bilden syns även all frukt i huset.
Ovanligt mycket frukt, faktiskt.
I det här skåpet finns en massa suspekta konserver. Detta skåp är vanligtvis blockerat av en miljon plastpåsar, och öppnas sällan. Därför är det aldrig någon som rör någonting i det här skåpet. Det är möjligt att konserverna fanns här när de köpte huset.
Här inne finns månadsgamla chips, ett paket med Cookie Crisp-flingor som barnen vägrar äta upp, och ett paket cornflakes. Och spagetti. Väldigt, väldigt mycket spagetti.
I skåpet bredvid finns alla snacks. Detta skåpet är alltid välfyllt--kakor, godis, kex, ja, allt möjligt trängs här inne.
Frysen. Ovanligt tom. Den brukar alltid svämma över av glass. Här inne finns en fryst paj, frysta kakor, frysta munkar, en fryst pizza, våfflor, glass, och en väldigt suspekt cheeseburgare som ser otroligt äcklig ut. Här finns också två frysta färdigmåltider--ett Kid's Cuisine med pizza och en med smaklös friterad kyckling.
Kylen. Ägg som gått ut i datum, chokladpudding, diverse grillsåser, smör, yoghurt, sirap, vispgrädde, mjölk, ketchup... och färdiggjord potatismos som legat där i säkert en månad nu. Jag undrar fortfarande vad de ska ha den till? I fredags var där ovanligt lite mjölk. Brukar åtminstone finnas en liter. Här syns förresten även köttavdelningen, med allt kött som fanns här i fredags. Ganska genomsnittlig mängd kött. På andra hyllan, in till vänster, ligger en plastpåse med några skivor salami. Och på samma hylla, till höger, precis vid smöret--där, där ligger det en korv.
I utdragslådorna finns iste. Väldigt mycket iste. Och Pepsi. En förpackning chokladmjölk, en förpackning äppeljuice, och så grönsaksförrådet--en påse minimorötter.
Sista bilden. Kylskåpsdörren. Färdigskivad ost. Chokladpudding. Senap. Grillsåser och dressing (till vad?) och en flaska vin.
Det är allt. Så, om någon kan komma på en god, näringsrik måltid som jag kan laga av dessa ingredienser så säg till. Snälla.
Här är allt bröd som fanns i huset. Fyra korvbröd och två munkar. På bilden syns även all frukt i huset.
Ovanligt mycket frukt, faktiskt.
I det här skåpet finns en massa suspekta konserver. Detta skåp är vanligtvis blockerat av en miljon plastpåsar, och öppnas sällan. Därför är det aldrig någon som rör någonting i det här skåpet. Det är möjligt att konserverna fanns här när de köpte huset.
Här inne finns månadsgamla chips, ett paket med Cookie Crisp-flingor som barnen vägrar äta upp, och ett paket cornflakes. Och spagetti. Väldigt, väldigt mycket spagetti.
I skåpet bredvid finns alla snacks. Detta skåpet är alltid välfyllt--kakor, godis, kex, ja, allt möjligt trängs här inne.
Frysen. Ovanligt tom. Den brukar alltid svämma över av glass. Här inne finns en fryst paj, frysta kakor, frysta munkar, en fryst pizza, våfflor, glass, och en väldigt suspekt cheeseburgare som ser otroligt äcklig ut. Här finns också två frysta färdigmåltider--ett Kid's Cuisine med pizza och en med smaklös friterad kyckling.
Kylen. Ägg som gått ut i datum, chokladpudding, diverse grillsåser, smör, yoghurt, sirap, vispgrädde, mjölk, ketchup... och färdiggjord potatismos som legat där i säkert en månad nu. Jag undrar fortfarande vad de ska ha den till? I fredags var där ovanligt lite mjölk. Brukar åtminstone finnas en liter. Här syns förresten även köttavdelningen, med allt kött som fanns här i fredags. Ganska genomsnittlig mängd kött. På andra hyllan, in till vänster, ligger en plastpåse med några skivor salami. Och på samma hylla, till höger, precis vid smöret--där, där ligger det en korv.
I utdragslådorna finns iste. Väldigt mycket iste. Och Pepsi. En förpackning chokladmjölk, en förpackning äppeljuice, och så grönsaksförrådet--en påse minimorötter.
Sista bilden. Kylskåpsdörren. Färdigskivad ost. Chokladpudding. Senap. Grillsåser och dressing (till vad?) och en flaska vin.
Bortskämda?
Barnen Stravalle har alla tänkbara leksaker. I en miljon upplagor. Hela huset är fullt av backar, lådor och högar med leksaker. Vissa av lådorna har de inte ens öppnat sedan jag kom hit. De bara står där. (Gunghästen, keyboarden, trumsetet, bilbanan, dockvagnen och gungfåret som står här nere i mitt rum ska vi inte ens tala om.)
Och så går man ut i garaget. Och tänk, där finns ännu mer!
De har t.ex. en sådan här bil. Som dock inte fungerar just nu. Men ändå!
Ja, och så har de den här också, förstås:
Och så går man ut i garaget. Och tänk, där finns ännu mer!
De har t.ex. en sådan här bil. Som dock inte fungerar just nu. Men ändå!
Ja, och så har de den här också, förstås:
Börjar återfå hoppet
Pratade med Dorothy nu ikväll när hon kom hem från jobb, och nu känns det mycket bättre. Framförallt eftersom hon inte heller vill flytta ut till strandhuset. Hon hade snarare tänkt sig att ta ut sin sommarsemester i fredagar eller måndagar, och tillbringa långhelgerna på stranden, men för att undvika ett tredje världskrig (hennes ord) så har hon gått med på att testa att bo där en vecka och se hur det fungerar att pendla till jobb därifrån.
Bara det fick mig att må bättre. Hon försäkrade mig också om att de skulle försöka lösa det så att det blev smidigt för mig också, särskilt när min familj kommer och hälsar på (de säger hela tiden "dina föräldrar", men de utgör faktiskt bara 50% av besöksskaran). Sedan fortsatte hon med att påpeka att om hon tar ledigt och får långhelger så får ju också jag det. Hon hintade till och med om att jag kanske kunde få bo här huset ensam över helgerna, om jag hellre ville det. Eh, jatack!
Visst, detta är hennes sida av saken, och även om hennes version låter mycket, mycket bättre så förstår jag ju att även Charles måste få bestämma lite. Men åh. Jag tycker bara så mycket bättre om henne, idag mer än någonsin.
Bara det fick mig att må bättre. Hon försäkrade mig också om att de skulle försöka lösa det så att det blev smidigt för mig också, särskilt när min familj kommer och hälsar på (de säger hela tiden "dina föräldrar", men de utgör faktiskt bara 50% av besöksskaran). Sedan fortsatte hon med att påpeka att om hon tar ledigt och får långhelger så får ju också jag det. Hon hintade till och med om att jag kanske kunde få bo här huset ensam över helgerna, om jag hellre ville det. Eh, jatack!
Visst, detta är hennes sida av saken, och även om hennes version låter mycket, mycket bättre så förstår jag ju att även Charles måste få bestämma lite. Men åh. Jag tycker bara så mycket bättre om henne, idag mer än någonsin.
Ingen bra start på dagen
Var på toa för en stund sedan (som tur var inte vid datorn) när jag plötsligt hörde väldigt tunga steg på övervåningen. Alldeles för tunga för att vara Charles. Och de gick--alltså var det inte John, som alltid springer överallt. Tog mig snabbt upp till vardagsrummet och satte mig och tittade på pojkarnas wrestling-match, tills Charles (Big Charles) dök upp från ovanvåningen. Han hade varit hemma och hämtat något viktigt papper, och han verkade inte ha reflekterat över att jag inte satt på helspänn precis bredvid barnen. Antagligen beror detta på att de själva aldrig passar barnen, de placerar dem framför teven eller i baksätet på bilen i flera timmar i sträck. En kort stund kände jag mig väldigt lättad.
Sedan började han prata. "Vi ska flytta ut till sommarhuset nästa vecka", sa han. Och jag som hade börjat hoppas att det bara skulle bli nån enstaka helg eller kanske några dagar med fint väder som vi skulle behöva tillbringa där ute, men neeejdå. Nej, vi ska bo där hela sommaren!
Panik!
Det finns inte jättemycket folk att umgås med här i Queens. Men ute vid sommarhuset känner jag ingen alls. Och det ligger på långt (och bökigt) avstånd till Manhattan. Alltså är jag mer eller mindre fast där ute, även på min fritid. Vet inte om det kommer vara så över helgerna också, men tror knappast att de skulle låta mig bo här i Middle Village varje helg i ett tomt hus.
Visst, jättemysigt att bo precis vid stranden (förutom att det regnar hela tiden). Men vem ska jag umgås med? Jag vet inte ens om det finns tillgång till internet där! Så vad ska jag göra på fritiden? Dessutom, eftersom pendlingsavståndet till Manhattan ökar, hur långa kommer då mina arbetstider att bli?
Som om inte detta vore nog så frågade han mig dessutom om jag kunde köra bil. Tja, jo, det kan jag ju. Har aldrig kört automatare (definitivt aldrig så stora bilar som de har!) och har inte kört bil alls på snart fyra månader. Definitivt inte i New York. Tror dock bara att han har tänkt sig att jag ska kunna köra och handla kanske, eller köra i nödsituationer. Tror inte han har tänkt sig att jag ska kunna ta bilen och köra hit.
Suck.
Det kommer bli en lång, ensam, och extremt tråkig sommar.
Sedan började han prata. "Vi ska flytta ut till sommarhuset nästa vecka", sa han. Och jag som hade börjat hoppas att det bara skulle bli nån enstaka helg eller kanske några dagar med fint väder som vi skulle behöva tillbringa där ute, men neeejdå. Nej, vi ska bo där hela sommaren!
Panik!
Det finns inte jättemycket folk att umgås med här i Queens. Men ute vid sommarhuset känner jag ingen alls. Och det ligger på långt (och bökigt) avstånd till Manhattan. Alltså är jag mer eller mindre fast där ute, även på min fritid. Vet inte om det kommer vara så över helgerna också, men tror knappast att de skulle låta mig bo här i Middle Village varje helg i ett tomt hus.
Visst, jättemysigt att bo precis vid stranden (förutom att det regnar hela tiden). Men vem ska jag umgås med? Jag vet inte ens om det finns tillgång till internet där! Så vad ska jag göra på fritiden? Dessutom, eftersom pendlingsavståndet till Manhattan ökar, hur långa kommer då mina arbetstider att bli?
Som om inte detta vore nog så frågade han mig dessutom om jag kunde köra bil. Tja, jo, det kan jag ju. Har aldrig kört automatare (definitivt aldrig så stora bilar som de har!) och har inte kört bil alls på snart fyra månader. Definitivt inte i New York. Tror dock bara att han har tänkt sig att jag ska kunna köra och handla kanske, eller köra i nödsituationer. Tror inte han har tänkt sig att jag ska kunna ta bilen och köra hit.
Suck.
Det kommer bli en lång, ensam, och extremt tråkig sommar.
Ledighet
Fick ledigt idag, men det är ganska värdelöst när ingen annan är ledig. Var och åt glass med Mariane igår, det var gott, men jag var hemma redan vid nio, eftersom hennes värdfamilj kräver att hon är hemma då... Idag har jag inte gjort något särskilt. Är så fruktansvärt uttråkad. Försöker planera upp helgen så att jag slipper vara uttråkad då också.
Las Vegas, here we come!
Månadens modefluga är att spela kort. Har lärt barnen att spela "Seven" med tre färger och "secret pile", och de är riktigt duktiga.
Och bilden är inte bara iscensatt, utan väldigt iscensatt. Ifall någon undrar.
Gratis barnpassning
Idag fick jag en stunds avlösning i parken--ett helt gäng människor var där och gjorde reklam för ett sommarläger, så de samlade ihop alla barnen och underhöll dem. Helt klart bästa sortens reklam!
De gick ut löst med lite lekar, och när de hade fått en tillräckligt stor publik samlade de alla barnen på en blå matta och sjöng sånger om Jesus. Eller, okej, jag ska inte vara orättvis. Det var inte det enda de gjorde. De hade också pedagogiska frågesporter om Jesus, och så fick barnen träffa en tjej i hundkostym som inte lurade någon av dem. På slutet fick barnen reklam, och ett armband med pärlor i olika färger som representerade Guds kärlek och förlåtelse och liknande.
Under tiden som några av dem underhöll barnen gick några andra omkring i publiken och tjatade på oss om att skicka barnen till deras sommarläger. Jag fick tre identiska flygblad, "för säkerhets skull". Tittade på dem. "Glendale Baptist Church" stod det på dem. "Barnen är katoliker", sa jag. Det var en perfekt ursäkt. Gratis underhållning är gratis underhållning, eller hur?
Från det att de började gå omkring och ragga upp folk tog det säkert 20 minuter innan jag, med hjälp av tre reklam-människor, lyckats övertyga pojkarna om att vara med och leka. Men sen hade de skoj. Tror jag.
53 sidor matte
Idag har Charlie och jag räknat väldigt mycket matte. 53 sidor, närmare bestämt. Som tur är var det inte jag som behövde räkna, jag behövde bara sitta bredvid och komma med uppmuntrande kommentarer, och rycka in och förklara en massa saker. Jag måste säga det igen: Ungen är sju år gammal och räknar mycket svårare saker än vad jag kan minnas att jag gjorde i slutet av ettan.
Idag har han t.ex. tolkat diagram, lärt sig om sannolikhet, hittat mönster, gått igenom grundläggande geometri och naturligtvis räknat plus och minus på alla håll och kanter. Dessutom har jag lärt honom hur man ställer upp och räknar ut addition av flersiffriga tal.
Jag vet inte om det bara är hans skola, Our Lady of Hope, som är väldigt krävande, eller om alla amerikanska barn sitter och håller på med sådant här redan. Det kanske bara är jag som har dåligt minne, också?
Men vet ni vad det värsta av allt är? Att han hade roligt!
Idag har han t.ex. tolkat diagram, lärt sig om sannolikhet, hittat mönster, gått igenom grundläggande geometri och naturligtvis räknat plus och minus på alla håll och kanter. Dessutom har jag lärt honom hur man ställer upp och räknar ut addition av flersiffriga tal.
Jag vet inte om det bara är hans skola, Our Lady of Hope, som är väldigt krävande, eller om alla amerikanska barn sitter och håller på med sådant här redan. Det kanske bara är jag som har dåligt minne, också?
Men vet ni vad det värsta av allt är? Att han hade roligt!
Dagens citat
Min mobil ringer, i en halv sekund sådär, eftersom jag har den bredvid mig och svarar direkt. Men så fort hon hör ljudet släpper Dorothy allt hon håller på mig, och springer så fort hennes pyttesmå fötter orkar, tvärs igenom vardagsrum, matsal och kök, samtidigt som hon ivrigt ropar "cell phone! Cell phone! Cell phone!" Och så kommer hon fram till mig, där jag sitter vid köksbordet och redan pratar, och då börjar hon viska istället, samtidigt som hon pekar på telefonen (som jag håller mot örat) för att riktigt göra mig uppmärksam på att min telefon ringer. Och så ler hon med hela ansiktet. Väldigt stolt över sig själv som hjälper till.
Åsnor
Det är tre väldigt envisa barn jag passar. Särskilt Charles är envis som en åsna och vägrar ge upp, oavsett vad vi diskuterar. Visst, jag är envis jag också, men jag ger med mig om jag inte är 100% säker eller inte orkar tjafsa längre. Problemet är bara att när jag diskuterar med Charlie så har jag alltid rätt. Ledsen, men det bara är så. Han vägrar bara att inse det.
Idag diskuterade vi längd. Han berättade för mig att någon wrestling-stjärna är 6'6" lång. Visst, det kunde jag gå med på. Har ingen aning om vem människan är. Sedan påstod han att hans mamma är 6'4". Det var då det började bli intressant. Jag hade ingen aning om hur långt det var i centimeter, men eftersom jag vet att jag själv är 5'10" så var jag helt säker på att inte Dorothy är så lång.
"Men det sa hon att hon var", envisades sjuåringen.
"Hon kanske är 5'4"?" föreslog jag.
"Men nej! Hon sa att hon var 6'4"! Jag vet att hon är det!"
Det hjälpte inte att vara logisk och förklara att eftersom jag är längre än Dorothy, och jag "bara" är 5'10", så är det helt omöjligt att hon är 6'4". (Räknade ut det nu ikväll och då skulle alltså människan vara 1,93 m lång. Det är hon inte.) Vi tjafsade om detta hela vägen till parken, och enda anledningen till att vi inte fortfarande tjafsar om det är att Charlie gav upp till slut, när han insåg att jag var envisare än honom. Det kan också ha varit så att min logik till slut vann över hans förvirrade minnesbild. Eller så är jag bara en större åsna än vad han är.
Älskar denna bilden. "Le och se glada ut", sa jag. Det gick väl sådär?
Idag diskuterade vi längd. Han berättade för mig att någon wrestling-stjärna är 6'6" lång. Visst, det kunde jag gå med på. Har ingen aning om vem människan är. Sedan påstod han att hans mamma är 6'4". Det var då det började bli intressant. Jag hade ingen aning om hur långt det var i centimeter, men eftersom jag vet att jag själv är 5'10" så var jag helt säker på att inte Dorothy är så lång.
"Men det sa hon att hon var", envisades sjuåringen.
"Hon kanske är 5'4"?" föreslog jag.
"Men nej! Hon sa att hon var 6'4"! Jag vet att hon är det!"
Det hjälpte inte att vara logisk och förklara att eftersom jag är längre än Dorothy, och jag "bara" är 5'10", så är det helt omöjligt att hon är 6'4". (Räknade ut det nu ikväll och då skulle alltså människan vara 1,93 m lång. Det är hon inte.) Vi tjafsade om detta hela vägen till parken, och enda anledningen till att vi inte fortfarande tjafsar om det är att Charlie gav upp till slut, när han insåg att jag var envisare än honom. Det kan också ha varit så att min logik till slut vann över hans förvirrade minnesbild. Eller så är jag bara en större åsna än vad han är.
Älskar denna bilden. "Le och se glada ut", sa jag. Det gick väl sådär?
Hur mycket ska vi sätta på att det är 100% avsiktligt?
I onsdags kväll var jag på salsa-klubb med Nina (i sådär 20 minuter, men det är alltid bra att vidga sin kulturella medvetenhet, inte sant?) och i dörren fick vi den obligatoriska stämpeln. Tjejen i dörren envisades dock med att stämpla oss på handleden, något som jag inte reflekterade så mycket över förrän jag kom hem, klädde av mig, och såg stämpeln i bättre ljus.
Så nu undrar jag bara: Bestämde de att alla gäster skulle stämplas på handleden efter att de insett hur stämpeln ser ut, eller valde de just den stämpeln för att gästerna stämplas på handleden?
Johnny Jailbird
(Rubriken är egentligen bara rolig om man vet att Johnny går runt och kallar sig själv för Johnny-bird och av någon anledning brukade kalla mig för mommy-bird--tills jag började besvara alla "mommy-bird" med "what's the matter, Lucia-pig?" Anyway. Min blogg. Min humor. Johnny-Jailbird it is.)
För runt en månad sedan försökte John stjäla en anka. Han var väldigt, väldigt ångerfull efteråt och jag tror inte han hade insett att det faktiskt räknas som stöld om man ser något man vill ha och plockar det med sig utan att betala. En månad senare kan jag däremot tycka att budskapet borde ha sjunkit in. Trots allt har jag bara behövt hålla på och ignorera honom tills han säger "please" i några veckor nu, och han har redan ersatt alla sina "put this on the table!" och "I wanna go on the swings NOW!" med enbart "please!" så att man måste gissa sig till vad han vill.
Ska inte sväva för långt bort från historien nu. Idag satt jag i parken och höll koll på pojkarna medan de sprang omkring och lekte med mycket äldre barn. Charles stod vid vattenfontänen och tittade imponerat på medan de stora pojkarna drack vatten. John stod vid några människor som sålde hemmagjorda leksaker, och jag förberedde mig mentalt på att tala om för honom varför vi inte kunde köpa en massa skräp. Helt plötsligt ser jag en kvinna vid en vagn vända sig mot honom, och två sekunder senare kommer ungen springande med en glassbägare, med ett stort leende på läpparna.
"Var fick du glassen ifrån?" undrar jag. "Vem gav dig glassen?"
"Hon där!" säger han och pekar, och börjar kanske så smått inse att något är fel. Jag drar honom med mig till kvinnan vid glassvagnen, och det är väldigt uppenbart att hon inte har gett honom en gratisglass av medmänsklig godhet. Nej, ungen har helt fräckt gått fram till henne och pekat ut vilken smak han ville ha på glassen, tagit emot glassen och sprungit därifrån. $1,50 betalar jag för glassen, och på vägen tillbaka till bänken inser Johnny definitivt att jag inte är så glad över hans smarthet.
"I'm very sorry that you had to waste your money", säger han ynkligt och tittar ner på sin redan halvsmälta glass. Så jag pratar med honom om varför man måste betala för saker man vill ha, och får honom att lova att nästa gång han vill ha glass så måste han fråga mig först.
Sen går jag naturligtvis och köper en glass till Charlie också, och hostar upp $1,50 till. Tur att det inte var Ben&Jerry's Johnny sprang och stal... På vägen hem, tre minuter senare, är Johnny glad och kvittrande igen och skuttar fram där han går och håller mig i handen, och är ganska stolt över sin gratisglass. Så då får vi ha ett samtal till, tills han uppvisar mer ånger, och resten av vägen hem pratar han om hur han ska ge mig jättemycket pengar så fort han hittar pengar på gatan, blir stor och blir rik, eller hittar guldet vid regnbågens slut.
"Du behöver inte ge mig några pengar", säger jag förstås, trots att jag nog hade krävt 50% av det där guldet, då det var jag som berättade om det från början.
"Jo, men jag ska ge dig jättemycket pengar så att du kan köpa en klänning!" lovar han och pussar mig på handen.
Jag vet inte riktigt. Det är bara så mycket svårare att vara arg på honom när han stjäl glass än när han sparkas och slåss.
För runt en månad sedan försökte John stjäla en anka. Han var väldigt, väldigt ångerfull efteråt och jag tror inte han hade insett att det faktiskt räknas som stöld om man ser något man vill ha och plockar det med sig utan att betala. En månad senare kan jag däremot tycka att budskapet borde ha sjunkit in. Trots allt har jag bara behövt hålla på och ignorera honom tills han säger "please" i några veckor nu, och han har redan ersatt alla sina "put this on the table!" och "I wanna go on the swings NOW!" med enbart "please!" så att man måste gissa sig till vad han vill.
Ska inte sväva för långt bort från historien nu. Idag satt jag i parken och höll koll på pojkarna medan de sprang omkring och lekte med mycket äldre barn. Charles stod vid vattenfontänen och tittade imponerat på medan de stora pojkarna drack vatten. John stod vid några människor som sålde hemmagjorda leksaker, och jag förberedde mig mentalt på att tala om för honom varför vi inte kunde köpa en massa skräp. Helt plötsligt ser jag en kvinna vid en vagn vända sig mot honom, och två sekunder senare kommer ungen springande med en glassbägare, med ett stort leende på läpparna.
"Var fick du glassen ifrån?" undrar jag. "Vem gav dig glassen?"
"Hon där!" säger han och pekar, och börjar kanske så smått inse att något är fel. Jag drar honom med mig till kvinnan vid glassvagnen, och det är väldigt uppenbart att hon inte har gett honom en gratisglass av medmänsklig godhet. Nej, ungen har helt fräckt gått fram till henne och pekat ut vilken smak han ville ha på glassen, tagit emot glassen och sprungit därifrån. $1,50 betalar jag för glassen, och på vägen tillbaka till bänken inser Johnny definitivt att jag inte är så glad över hans smarthet.
"I'm very sorry that you had to waste your money", säger han ynkligt och tittar ner på sin redan halvsmälta glass. Så jag pratar med honom om varför man måste betala för saker man vill ha, och får honom att lova att nästa gång han vill ha glass så måste han fråga mig först.
Sen går jag naturligtvis och köper en glass till Charlie också, och hostar upp $1,50 till. Tur att det inte var Ben&Jerry's Johnny sprang och stal... På vägen hem, tre minuter senare, är Johnny glad och kvittrande igen och skuttar fram där han går och håller mig i handen, och är ganska stolt över sin gratisglass. Så då får vi ha ett samtal till, tills han uppvisar mer ånger, och resten av vägen hem pratar han om hur han ska ge mig jättemycket pengar så fort han hittar pengar på gatan, blir stor och blir rik, eller hittar guldet vid regnbågens slut.
"Du behöver inte ge mig några pengar", säger jag förstås, trots att jag nog hade krävt 50% av det där guldet, då det var jag som berättade om det från början.
"Jo, men jag ska ge dig jättemycket pengar så att du kan köpa en klänning!" lovar han och pussar mig på handen.
Jag vet inte riktigt. Det är bara så mycket svårare att vara arg på honom när han stjäl glass än när han sparkas och slåss.
Hoppsan!
Jag försöker, i största möjliga mån, att undvika att ljuga för barnen. Vill ju inte att de ska få för sig att det är okej. Så ibland när de frågar saker är jag alldeles för ärlig. Oftast beror dock min ärlighet på att jag inte tänker mig för, utan svarar impulsivt på deras frågor, utan att först fundera på vad deras föräldrar eller lärare hade svarat på samma frågor.
Sedan jag kom hit har jag därför bland annat förklarat evolutionsteorin, talat om för Johnny att han borde sluta gå runt och längta tills han fyller 100 (på ett väldigt finkänsligt sätt!), upplyst Charlie om att man inte måste vara gift för alltid även om man en gång gift sig, samt delat med mig av andra livsviktiga kunskaper.
Och igår, när jag för en gångs skull försökte mig på en vit lögn lyckades jag sabba alltihop ändå! Vi satt och ritade, och inspirerad av julsångerna Charles satt och sjöng på ritade jag en sned, något missbildad jultomte med oproportionellt korta ben och svarta prickar till ögon (det bästa med att passa barn är att de blir så imponerade över allt jag gör bättre än dem, oavsett hur kasst det är). Vi diskuterade färgval och färglade honom tillsammans, och när jag höll med Charles om att mössan alltid är röd frågade han mig plötsligt om jag någonsin träffat jultomten.
"Klart jag har", svarade jag utan att tänka.
"Vadå, har du pratat med honom? Känner du honom?" ville barnen veta. Till mitt försvar så var jag upptagen med att hålla mig innanför linjerna av tomteluvan.
"Jaa, jag har träffat honom flera gånger. Jag pratar alltid med honom när han kommer till jul och ger mig julklappar", fortsatte jag innan jag insåg hur tallriksstora ögon barnen hade fått, och kom ihåg att jag är i USA och att tomten kommer på natten när barnen sover här. Hoppsan. Så jag fick förklara att i Sverige så kommer tomten redan på julafton till barnen, och att de faktiskt får träffa honom. Pojkarna tyckte att detta var väldigt orättvist.
Tur att det är ett halvår till jul. Med lite tur hinner de glömma bort alltihop. Och med lite tur så tar jag lärdom av detta och börjar tänka efter innan jag pratar. Snart sabbar jag väl Jesus också...
Sedan jag kom hit har jag därför bland annat förklarat evolutionsteorin, talat om för Johnny att han borde sluta gå runt och längta tills han fyller 100 (på ett väldigt finkänsligt sätt!), upplyst Charlie om att man inte måste vara gift för alltid även om man en gång gift sig, samt delat med mig av andra livsviktiga kunskaper.
Och igår, när jag för en gångs skull försökte mig på en vit lögn lyckades jag sabba alltihop ändå! Vi satt och ritade, och inspirerad av julsångerna Charles satt och sjöng på ritade jag en sned, något missbildad jultomte med oproportionellt korta ben och svarta prickar till ögon (det bästa med att passa barn är att de blir så imponerade över allt jag gör bättre än dem, oavsett hur kasst det är). Vi diskuterade färgval och färglade honom tillsammans, och när jag höll med Charles om att mössan alltid är röd frågade han mig plötsligt om jag någonsin träffat jultomten.
"Klart jag har", svarade jag utan att tänka.
"Vadå, har du pratat med honom? Känner du honom?" ville barnen veta. Till mitt försvar så var jag upptagen med att hålla mig innanför linjerna av tomteluvan.
"Jaa, jag har träffat honom flera gånger. Jag pratar alltid med honom när han kommer till jul och ger mig julklappar", fortsatte jag innan jag insåg hur tallriksstora ögon barnen hade fått, och kom ihåg att jag är i USA och att tomten kommer på natten när barnen sover här. Hoppsan. Så jag fick förklara att i Sverige så kommer tomten redan på julafton till barnen, och att de faktiskt får träffa honom. Pojkarna tyckte att detta var väldigt orättvist.
Tur att det är ett halvår till jul. Med lite tur hinner de glömma bort alltihop. Och med lite tur så tar jag lärdom av detta och börjar tänka efter innan jag pratar. Snart sabbar jag väl Jesus också...
Regn och rusk
Det har regnat och varit mulet och hemskt i evigheter nu. Suck. Det är mitten av juni, när ska vädergudarna fatta att det är dags för solsken och värme? Det är dubbelt så frustrerande nu när Johnny inte har skola längre, och Charlie kommer hem redan vid 12. Att leka inomhus hela dagarna blir väldigt tråkigt, väldigt snabbt. Och i vanliga fall när Charlie har varit hemma i två-tre timmar och jag känner för att gå och lägga mig så är klockan redan över fem--idag när jag uppgivet kollade klockan så var den tjugo över två. Fyra timmar kvar till avlösning. Inte roligt.
Men jag ska inte klaga. Barnen har varit väldigt lugna och gulliga idag, trots att vi stannat inomhus. Fick John att be om ursäkt för sitt beteende igår, och sen hade vi en lugn och mysig morgon. Tror att han ville försäkra sig om att jag fortfarande tycker om honom, för han var gosigare än vanligt och ville kittlas och kramas och pussas. Mysigt, jovisst, men inte när ungen envisas med att pussas på munnen och dessutom håller fast mig så att jag inte kan dra mig undan. Räknas det som pedofili när det är han som anfaller mig?
Resten av dagen har vi mest spelat kort. Innan jag kom hit hade de aldrig sett en riktig kortlek--nu spelar de Finns i sjön, Svälta räv och Sjua, har full koll på vad alla korten heter, vilken ordning de kommer i, och att det ska finnas 52 stycken totalt. Japp, lite stolt är jag.
Jag och den ickefotogeniska killen jag antar ser sig själv som min pojkvän.
Men jag ska inte klaga. Barnen har varit väldigt lugna och gulliga idag, trots att vi stannat inomhus. Fick John att be om ursäkt för sitt beteende igår, och sen hade vi en lugn och mysig morgon. Tror att han ville försäkra sig om att jag fortfarande tycker om honom, för han var gosigare än vanligt och ville kittlas och kramas och pussas. Mysigt, jovisst, men inte när ungen envisas med att pussas på munnen och dessutom håller fast mig så att jag inte kan dra mig undan. Räknas det som pedofili när det är han som anfaller mig?
Resten av dagen har vi mest spelat kort. Innan jag kom hit hade de aldrig sett en riktig kortlek--nu spelar de Finns i sjön, Svälta räv och Sjua, har full koll på vad alla korten heter, vilken ordning de kommer i, och att det ska finnas 52 stycken totalt. Japp, lite stolt är jag.
Jag och den ickefotogeniska killen jag antar ser sig själv som min pojkvän.
Shopping
Varsågoda, här är de--mina shoppingfynd från helgen. Inte säker på om jag ska behålla maxiklänningen, men annars är jag väldigt nöjd. Särskilt eftersom jag satsade på sommarkläder och det har varit så underbart väder nu hela ve... eller vänta lite.
Tack så mycket för alla födelsedagspengar! Ni kan ju själva välja vad ni vill känna att ni gav mig :) Jag köpte också ett par örhängen och ett halsband, om ni hellre vill ge mig smycken. Tusen tack igen!
Tack så mycket för alla födelsedagspengar! Ni kan ju själva välja vad ni vill känna att ni gav mig :) Jag köpte också ett par örhängen och ett halsband, om ni hellre vill ge mig smycken. Tusen tack igen!
Sömngångare
Var inte jättetrött imorse, men tröttheten har smugit sig på mig under dagen. Trots att det har varit en smidig dag med snälla och söta barn så var jag seg, förvirrad och klumpig. Spillde ner hela bordsduken med dressing och vatten (lyckades välta båda flaskorna samtidigt, åt varsitt håll... smidigt va?), glömde alldeles bort att läsa läxor med Charlie, glömde bort att mata fisken, och så vidare. Och fick kommentaren "Why are your eyes closed?" två gånger av Johnny i förmiddags. Eftermiddagen ägnades åt att läsa ut två hela kapitelböcker för Charlie. Så nu är jag inte bara seg, jag har ont i halsen också.
Finn ett fel
Söndagens citat #2
Sen kväll. Medan jag är på toa har Malin lagt fram sina shoppingfynd på min säng. Jag kommer tillbaka in i rummet och möts av det här:
Och så kommentaren: "Alexandra? När vet man att man har ett beroende?"
Och så kommentaren: "Alexandra? När vet man att man har ett beroende?"
Söndagens citat #1
Scenario: En övertrött Alex halvligger i en fåtölj i salongen där Mamma Mia visas. Hon har ont i fötterna och hela kroppen, är äckligt mätt, allmänt yr och väldigt trött. Hon funderar på att knäppa upp jeansen så att hon ska kunna andas, och hon fasar redan för när showen är över och hon måste resa på sig igen. Hon sitter och diskuterar Mamma Mia med sin kompis Malin som sitter bredvid, och som logiskt sett borde vara lika trött.
Då säger Malin plötsligt, mitt i samtalet, helt seriöst: "Åååh jag känner för att jogga i tre timmar!"
Jag antar att det är skillnaden på att vara vältränad och på att vara obeskrivligt lat.
Då säger Malin plötsligt, mitt i samtalet, helt seriöst: "Åååh jag känner för att jogga i tre timmar!"
Jag antar att det är skillnaden på att vara vältränad och på att vara obeskrivligt lat.
Helg med Malin.
I helgen kom Malin äntligen och hälsade på mig i New York! Vi har gått tusentals mil, ätit tusentals kalorier, och shoppat för tusentals kronor. Väldigt lyckat, med andra ord. I vanlig ordning har jag dock varit alldeles för dålig på att komma ihåg att fota...
Mötte upp Malin på Penn Station strax innan tre i lördags. Fick träffa hennes värdföräldrar igen (de är alltid lika trevliga mot mig) och hennes värdmormor. I ungefär två minuter. Sen slösade vi inte mer tid på att stå på en tågstation, utan gav oss ut på Manhattan och shoppade. Vi gick i affärer i några timmar, sen tog vi oss till hotel Marriott och åt middag i The View Lounge. För 32 dollar fick vi mat- och efterrättsbuffé--maten var helt okej och efterrättsbuffén var, uhum, kalorispäckad, men det häftigaste var helt klart utsikten. Under middagen snurrade hela restaurangen nämligen ett helt varv, så att vi fick en 360 graders vy av Manhattan by night.
Restaurangen en våning ner, men samma princip.
Bild
Efterrättsbuffé--man måste ju få valuta för pengarna, inte sant?
Vi avverkade de närmsta affärerna först, sen gick vi ner till Chinatown genom SoHo och Little Italy. Det är långt. Som i, väldigt långt. Särskilt när man har en massa tunga shoppingkassar att släpa på. Och de blev av någon anledningn fler och fler (och tyngre!) ju längre vi gick. Skumt.
Sötaste Malin i Little Italy
Och så en mycket större bild på mig. Varför inte, liksom?
Klockan är 18.40, och vi sitter på kanten av en fontän vid Rockefeller Center, äter glass, vilar fötterna, och funderar på vad vi ska hitta på resten av kvällen. Då säger Malin att det hade varit skoj att se en Broadway show, så vi går till Times Square och ställer oss i biljettkön på vinst och förlust. Vid det laget är klockan 18.45. 18.55 kommer vi fram till luckan, frågar vad de har biljetter till (det mesta börjar 19.00), köper två rabatterade biljetter, springer några kvarter, och kommer till teatern precis efter 19.00. Och sen ser vi Mamma Mia på Broadway. Lite spontant sådär.
Bild
Bildförbud, därför dålig kvalitet (och brist på action på scenen...)
Men vi hade bra platser, och det var en jättebra show. Helt klart värt 94 dollar!
Efter showen fikade vi på Times Square, innan vi åkte hem till Queens efter ännu en lång dag...
Vi började tidigt på måndagsmorgonen också--åkte hemifrån strax efter sju, och åt frukost på Manhattan. Efter frukost blev det lite mer shopping (är någon förvånad?) innan vi gick till Penn Station, tog en sista fika på Starbucks, och skiljdes åt. Väldigt intensiv helg men helt klart den bästa på länge! Tack för att du kom hit Malin, saknar dig redan!
Bara en tanke...
Dammsög igår. Inte första gången det hände, men sådär tredje, sen jag kom hit. Kände mig ganska sluskig ett tag när jag insåg det. Sen tittade jag närmare på hur sladden var upphängd, och insåg att ingen hade rört dammsugaren sen jag använde den sist. Känner mig genast väldigt pedantisk och duktig. Allt beror på vad man jämför med, eller hur?
Sommarlov
I onsdags hade John sin första skolavslutning. Alla Pre-K klasser samlades och hade någon slags fest, som enligt Johnny själv var "so lame".
Kom till Our Lady of Hope strax innan 10.30, och insåg snabbt att det här med att gå ut klassen innan Kindergarten är en ganska stor deal för vissa. Vissa föräldrar hade ballonger och presenter med sig, andra var uppklädda och högtidliga. Lucias mamma hade väldigt mycket smink och en väldigt urringad topp. Nicoles farmor kom ängsligt fram till mig och frågade om hon såg okej ut, och berättade att hon hade haft vissa magproblem på morgonen och inte hunnit kolla sig i spegeln. (Och naturligtvis svarade jag att hon såg jättebra ut, med sin tvåcentimeters gråa utväxt i det ljusbruna, permanentade håret, sina gulbruna, sneda tänder, och sminkning ungefär som Lucias mamma...)
Alla föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon och jag fick därefter gå in i världens skabbigaste cafeteria och vänta medan barnen fick en massa papper och djurliknande kepsar. Det hela var väldigt kaotiskt och icke-högtidligt. Vilket var väldigt skönt, för ett tag där tyckte jag väldigt synd om Johnny som inte hade några föräldrar på plats.
Sen ställde Madisons mamma upp barnen i Johnnys klass och tog några bilder. Jag var snabbt framme med min kamera också, ifall Charles och Dorothy vill veta vad de missade.
Från vänster: Neil, Madison, Morgan, Nicole, Lucia, Madisons lillasyster Ava, och Johnny.
Kom till Our Lady of Hope strax innan 10.30, och insåg snabbt att det här med att gå ut klassen innan Kindergarten är en ganska stor deal för vissa. Vissa föräldrar hade ballonger och presenter med sig, andra var uppklädda och högtidliga. Lucias mamma hade väldigt mycket smink och en väldigt urringad topp. Nicoles farmor kom ängsligt fram till mig och frågade om hon såg okej ut, och berättade att hon hade haft vissa magproblem på morgonen och inte hunnit kolla sig i spegeln. (Och naturligtvis svarade jag att hon såg jättebra ut, med sin tvåcentimeters gråa utväxt i det ljusbruna, permanentade håret, sina gulbruna, sneda tänder, och sminkning ungefär som Lucias mamma...)
Alla föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon och jag fick därefter gå in i världens skabbigaste cafeteria och vänta medan barnen fick en massa papper och djurliknande kepsar. Det hela var väldigt kaotiskt och icke-högtidligt. Vilket var väldigt skönt, för ett tag där tyckte jag väldigt synd om Johnny som inte hade några föräldrar på plats.
Sen ställde Madisons mamma upp barnen i Johnnys klass och tog några bilder. Jag var snabbt framme med min kamera också, ifall Charles och Dorothy vill veta vad de missade.
Från vänster: Neil, Madison, Morgan, Nicole, Lucia, Madisons lillasyster Ava, och Johnny.
Pengar
Bara ifall någon undrar hur 300 dollar i quarters ser ut. Tungt är det, också.
Musiksmak
Första veckorna jag var här tyckte jag det var lite jobbigt att jag bara kunde texten till två engelska barnsånger (plus några ord här och där från ett antal andra). Nu har jag varit här i över tre månader, och jag kan fortfarande bara texten till två engelska barnsånger (plus några ord här och där från ett antal andra). Men jag har insett att det inte spelar någon roll. Barnen gillar inte sån musik ändå. De lyssnar på Rihanna, Pink, Katy Perry, Leona Lewis... Just nu är det denna låten de går runt och sjunger på hela tiden.
Torsdag
Dagen började jättebra. Johnny sov fortfarande när Dorothy och Charles gick till jobb 8.00, så jag lät honom få lite sovmorgon till 9.00, eftersom han inte kan klockan och därför inte kan skvallra. Charles vill nämligen alltid att jag ska väcka honom direkt om han fortfarande sover, så att det inte händer en olycka i sängen. Men med tanke på att jag hörde dem springa omkring däruppe till 23.00 igårkväll så var jag beredd på att tvätta lite sängkläder för att ungen skulle få lite sömn.
Så uppstigning 9.00, sedan frukost och mys i soffan. Med untantag från ett meningsutbyte om tandborstning (där jag var tvungen att berätta fler skräckhistorier om alldeles svarta tänder som gör ont, ramlar ut och aldrig kommer tillbaka) var det väldigt lugnt och mysigt. Efter det tittade vi på teve--vi såg Dr. House och Mr. Weasly jaga hundvalpar i 101 Dalmatians, och sen såg vi några avsnitt av iCarly, som Johnny av någon anledning tycker är jättekul. Inte mig emot. iCarly riktar sig mer till folk i 13-årsåldern, och är alltså mycket roligare än SpongeBob och Dora the Explorer.
Det har regnat i stort sett hela dagen, så vi höll oss inomhus. Vi lekte med tåg, tränade bokstäver, lyssnade på musik, mötte upp Charlie på busshållplatsen som vanligt 14.30 (och stod i regnet tills bussen dök upp 14.49...) och åt lunch. Sedan började Charlie, alldeles självmant, att göra sin matteläxa. Kan ha berott på att teven var avstängd. Eftersom jag inte behövde tjata på honom om den så trodde jag att det skulle vara SO EASY att få honom att göra resten... ibland är jag så naiv.
Vi satt i över en och en halv timme med resten av hans läxor. Först var det matteläxan som skulle kollas, och den extremt envisa sjuåringen blev sur när jag bad honom räkna om talen han hade räknat ut fel. 10-7 var visst det 5, 12-4 var visst det 9, osv. Det var jag som var korkad och irriterande som inte fattade det. Efter matteläxan var det en stencil han skulle göra, som gick riktigt smidigt och lätt. Och sen var det dags för hans spelling words... Boy, mouse, toy, should, town, father, women, horse, people... tror det var alla. Han skrev om och skrev om, och blev surare och surare (på mig!) för att han aldrig fick alla rätt. Efter ett tag slutade han prata, och satt bara, högröd i ansiktet, och surade över varenda bokstav. När han väl hade lyckats få in alla orden i huvudet försökte jag ge honom en kram, och då började han sparka och fäkta och gick och satte sig i fåtöljen under en filt. Charlie blir aldrig rasande och högljudd som Johnny blir, han blir bara tyst och sur. På många sätt är det mycket skönare, men å andra sidan märker man inte riktigt när det går över, heller.
Så man kan väl säga att dagen gick från jättebra till kaos, ungefär. Skönt att det är fredag imorgon. Och sen på lördag kommer Malin! Kommer uppväga flera veckors barnbråk och tristess, känner jag.
Så uppstigning 9.00, sedan frukost och mys i soffan. Med untantag från ett meningsutbyte om tandborstning (där jag var tvungen att berätta fler skräckhistorier om alldeles svarta tänder som gör ont, ramlar ut och aldrig kommer tillbaka) var det väldigt lugnt och mysigt. Efter det tittade vi på teve--vi såg Dr. House och Mr. Weasly jaga hundvalpar i 101 Dalmatians, och sen såg vi några avsnitt av iCarly, som Johnny av någon anledning tycker är jättekul. Inte mig emot. iCarly riktar sig mer till folk i 13-årsåldern, och är alltså mycket roligare än SpongeBob och Dora the Explorer.
Det har regnat i stort sett hela dagen, så vi höll oss inomhus. Vi lekte med tåg, tränade bokstäver, lyssnade på musik, mötte upp Charlie på busshållplatsen som vanligt 14.30 (och stod i regnet tills bussen dök upp 14.49...) och åt lunch. Sedan började Charlie, alldeles självmant, att göra sin matteläxa. Kan ha berott på att teven var avstängd. Eftersom jag inte behövde tjata på honom om den så trodde jag att det skulle vara SO EASY att få honom att göra resten... ibland är jag så naiv.
Vi satt i över en och en halv timme med resten av hans läxor. Först var det matteläxan som skulle kollas, och den extremt envisa sjuåringen blev sur när jag bad honom räkna om talen han hade räknat ut fel. 10-7 var visst det 5, 12-4 var visst det 9, osv. Det var jag som var korkad och irriterande som inte fattade det. Efter matteläxan var det en stencil han skulle göra, som gick riktigt smidigt och lätt. Och sen var det dags för hans spelling words... Boy, mouse, toy, should, town, father, women, horse, people... tror det var alla. Han skrev om och skrev om, och blev surare och surare (på mig!) för att han aldrig fick alla rätt. Efter ett tag slutade han prata, och satt bara, högröd i ansiktet, och surade över varenda bokstav. När han väl hade lyckats få in alla orden i huvudet försökte jag ge honom en kram, och då började han sparka och fäkta och gick och satte sig i fåtöljen under en filt. Charlie blir aldrig rasande och högljudd som Johnny blir, han blir bara tyst och sur. På många sätt är det mycket skönare, men å andra sidan märker man inte riktigt när det går över, heller.
Så man kan väl säga att dagen gick från jättebra till kaos, ungefär. Skönt att det är fredag imorgon. Och sen på lördag kommer Malin! Kommer uppväga flera veckors barnbråk och tristess, känner jag.
Historisk dag!
Idag lärde sig Charlie Stravalle, 7, att gå armgång alldeles själv! Inte en dag för tidigt, tycker au pairen med trötta armar.
Maid
"I used to work as a maid too", sa Nicoles farmor till mig för några veckor sedan. Jag har gett upp det här med att försöka säga att jag är au pair. Babysitter kallar de mig, och det låter inte alls lika tjusigt. Låter mer som grannens tonåring får en dollar i timmen för att sitta och göra sina läxor medan barnen tittar på teve. Jag är 21, tjänar nästan fyra dollar i timmen, och läser böcker medan barnen tittar på teve. Skillnaden är uppenbar!
Just nu känner jag mig dock mer som en maid. Har, med hjälp av blekmedel och annat skoj jag hittade i köket, tvättat varenda millimeter av badrummet. Nu vilar jag ryggen några sekunder innan det är dags för dammsugning samt sanering av mig själv. Önskar att jag fick betalt för det här. Kanske borde ha gjort det på arbetstid...
Just nu känner jag mig dock mer som en maid. Har, med hjälp av blekmedel och annat skoj jag hittade i köket, tvättat varenda millimeter av badrummet. Nu vilar jag ryggen några sekunder innan det är dags för dammsugning samt sanering av mig själv. Önskar att jag fick betalt för det här. Kanske borde ha gjort det på arbetstid...
Go Israel!
Gamla nyheter nu, men förra söndagen hamnade Nicole och jag mitt i en israelisk parad. Tåget var ungefär en mil långt och de höll på i flera timmar. Jag har aldrig sett så många israeliska flaggor på en och samma gång förut. Brukar inte se skyltar där det står Israel utan att vara följt av "ut ur Palestina" så det var trevligt med omväxling.
Abstinens och återfall
Inget internet igår. Försökte miljoner gånger, både på Stravalles bredband och grannens, men ingenting funkade. Höll på att bli galen. Och på teven var det mest basket och reklam. Jag gick och la mig 22.00 när jag fick slut på saker att städa.
För fem minuter sedan skulle jag bara ner och kolla en sak, och upptäckte att internet fungerar igen. Är det sånt här som kallas ett halleluja-moment?
Hmm. Någonstans i teve-soffan sitter en fyraåring och tror att jag är på toa. Kanske borde ta mitt ansvar och gå upp och undvika honom på rätt våning.
För fem minuter sedan skulle jag bara ner och kolla en sak, och upptäckte att internet fungerar igen. Är det sånt här som kallas ett halleluja-moment?
Hmm. Någonstans i teve-soffan sitter en fyraåring och tror att jag är på toa. Kanske borde ta mitt ansvar och gå upp och undvika honom på rätt våning.
Teknisk?
Jag var så stolt över mig själv för några månader sedan, när jag lyckades fixa problemet på min gamla laptop alldeles själv--efter att jag lämnat in den till service och de inte hade gjort någonting för att lösa det. I några veckor nu har jag varit tvungen att sitta på grannens internet för att Stravalles nätverk plötsligt inte var lösenordsskyddat längre. Min laptop vägrade nämligen att logga in på nätverket nu när det inte var skyddat. Ologiskt, tyckte jag. Klarade mig halvbra på grannens internet, bestämde mig för att fråga Charles vid tillfälle om han visste vad problemet var, svor i tysthet. Och så igår, när jag kollade på det igen, så ändrade jag en inställning och plötsligt går det hur bra som helst. Det tog nog inte ens två minuter. Och nu har jag snabbt internet igen. Grattis till mig själv som inte kunde lösa det tre veckor tidigare...
Imorse när jag skulle starta datorn så gick det helt plötsligt inte att starta den utan att ha sladden i. Pluggade in datorn, och då startade den lydigt. Påstod att det inte gick att lokalisera något batteri. Jag tänkte att det kanske bara hade dött, så jag drog ut sladden, och då dog datorn direkt. Startade upp den igen och tänkte att jag kanske kunde ta ut batteriet och sen sätta i det igen, eller något. Så jag vände datorn upp och ner--och hittar en tom lucka där batteriet ska sitta. Batteriet låg på golvet under sängen. Satte tillbaka det i datorn och nu fungerar den hur bra som helst. Succé...
Imorse när jag skulle starta datorn så gick det helt plötsligt inte att starta den utan att ha sladden i. Pluggade in datorn, och då startade den lydigt. Påstod att det inte gick att lokalisera något batteri. Jag tänkte att det kanske bara hade dött, så jag drog ut sladden, och då dog datorn direkt. Startade upp den igen och tänkte att jag kanske kunde ta ut batteriet och sen sätta i det igen, eller något. Så jag vände datorn upp och ner--och hittar en tom lucka där batteriet ska sitta. Batteriet låg på golvet under sängen. Satte tillbaka det i datorn och nu fungerar den hur bra som helst. Succé...
Kräftor
Skit också. Jag har lyckats få barnen solbrända igen. Till mitt försvar så var det molnigt och nästan regnigt när vi gick hemifrån i förmiddags. Jag hade till och med tvingat barnen att byta om så att de inte skulle frysa. Kan jag hjälpa att vädret slår om en gång i halvtimmen och att det plötsligt blev 25+ och solsken (för att sekunden efter bli mulet igen, osv)?
Nu ska solkrämen på även om vi så bara ska till busshållplatsen. Jag känner mig som världens sämsta, mest cancerframkallande au pair just nu.
Nu ska solkrämen på även om vi så bara ska till busshållplatsen. Jag känner mig som världens sämsta, mest cancerframkallande au pair just nu.
Dagens gulligaste
Körde lite snabb färglära med Dorothy ikväll.
Jag: "What color is this?"
Dorothy: "Red!"
Jag: "Noo, try again."
Dorothy: "Yellow?"
Jag: "Yeah, yellow! Very good! This is yellow. Okay, this one. What color is this?"
Dorothy: "Orange juice!"
Och visst var den orange.
Jag: "What color is this?"
Dorothy: "Red!"
Jag: "Noo, try again."
Dorothy: "Yellow?"
Jag: "Yeah, yellow! Very good! This is yellow. Okay, this one. What color is this?"
Dorothy: "Orange juice!"
Och visst var den orange.
Jag klagar ändå.
Röstar man inte så får man inte klaga, jag vet, jag vet.
Men jag bara undrar varför Trelleborg ligger femma på listan över kommuner där Sverigedemokraterna fick högst andel röster. 10,1 %. Räknas man fortfarande som trelleborgare även om man bor i New York? För det där är bara pinsamt.
Här kan ni se statistiken själva.
Men jag bara undrar varför Trelleborg ligger femma på listan över kommuner där Sverigedemokraterna fick högst andel röster. 10,1 %. Räknas man fortfarande som trelleborgare även om man bor i New York? För det där är bara pinsamt.
Här kan ni se statistiken själva.
Kaos och korkadhet
Jag övervägde att fota mitt rum som det ser ut just nu och lägga upp bilden, bara för att visa kontrasten mot hur det såg ut när jag flyttade inte. Vill dock inte riktigt visa upp för hela världen hur slarvig jag är. Låt mig bara säga att det är kaos här inne.
Eftersom det är väldigt lyhört här i huset och jag kunde sova ostört ända till 10 imorse så fattade jag direkt när jag vaknade att jag var ensam hemma. En timme eller så senare hörde jag någon gå omkring på övervåningen, och när denna någon började springa ut och in genom ytterdörren såg jag på benen att det var Dorothy. Hon verkar pyssla med något på framsidan av huset. En liten stund senare hör jag steg nerför trappan, och gissar att hon ska tvätta. I samma sekund inser jag att dörren till mitt rum är vidöppen, och att en person på väg till tvättstugan kan se rakt in. Se kaoset i all dess härlighet, med andra ord.
Så jag flyger upp, och stänger igen dörren innan hon hinner se in. Oartigt och osocialt, javisst. Men ganska smart, tyckte jag själv. Tills jag, fem minuter senare, inser att det hon håller på med på framsidan av huset är att plantera blommor i rabatten. Rabatten som är precis utanför mitt fönster. Med andra ord så ser hon rakt in i kaoset. Så smart var jag.
Eftersom det är väldigt lyhört här i huset och jag kunde sova ostört ända till 10 imorse så fattade jag direkt när jag vaknade att jag var ensam hemma. En timme eller så senare hörde jag någon gå omkring på övervåningen, och när denna någon började springa ut och in genom ytterdörren såg jag på benen att det var Dorothy. Hon verkar pyssla med något på framsidan av huset. En liten stund senare hör jag steg nerför trappan, och gissar att hon ska tvätta. I samma sekund inser jag att dörren till mitt rum är vidöppen, och att en person på väg till tvättstugan kan se rakt in. Se kaoset i all dess härlighet, med andra ord.
Så jag flyger upp, och stänger igen dörren innan hon hinner se in. Oartigt och osocialt, javisst. Men ganska smart, tyckte jag själv. Tills jag, fem minuter senare, inser att det hon håller på med på framsidan av huset är att plantera blommor i rabatten. Rabatten som är precis utanför mitt fönster. Med andra ord så ser hon rakt in i kaoset. Så smart var jag.
Uppdatering
Utgång till M2 i fredags med Nicole--gratis inträde, gratis drinkar, jatack. Igår sov jag mest, och gick rundor här i Queens för att fixa en massa saker. Idag började jag dagen med att sola i parken. Inte helt fel det heller.
Pedagogik
Vi tog en promenad i regnet idag, Johnny och jag. Hittills har han varit riktigt lugn och snäll, får hoppas att det håller i sig hela dagen. Vi gick förbi kyrkogården, och Johnny berättade att hans mormor ligger begravd där, trots att hon är uppe i himlen. Jag försökte lämna ämnet, men självklart fortsatte han att tänka på döden och annat trevligt.
"Jag vill inte åka upp till himlen", gnäller han plötsligt. Jag sa till honom att det behövde han inte, bara gamla människor åker upp till himlen.
"Men när jag blir gammal, då vill jag inte åka upp till himlen!"
Visste inte riktigt vad jag skulle svara på det, och efter några sekunder fortsatte han med:
"För om jag åker upp till himlen när jag blir gammal, så kommer jag att sakna dig jättemycket!"
"Jaha, men det är ingen fara, för jag kommer redan att vara där och vänta på dig. Jag är äldre än dig."
Där och då tyckte jag det var ett jättebra svar. Den känslan höll i sig i ungefär en halv sekund. Mina kunskaper i pedagogik är uppenbarligen inte lika bra som jag inbillar mig.
Som tur är var vi framme vid huset vid det laget, och i all röran som uppstod när alla skor, jackor, paraplyer och liknande skulle stoppas undan så glömde Johnny helt bort samtalsämnet. För den här gången.
"Jag vill inte åka upp till himlen", gnäller han plötsligt. Jag sa till honom att det behövde han inte, bara gamla människor åker upp till himlen.
"Men när jag blir gammal, då vill jag inte åka upp till himlen!"
Visste inte riktigt vad jag skulle svara på det, och efter några sekunder fortsatte han med:
"För om jag åker upp till himlen när jag blir gammal, så kommer jag att sakna dig jättemycket!"
"Jaha, men det är ingen fara, för jag kommer redan att vara där och vänta på dig. Jag är äldre än dig."
Där och då tyckte jag det var ett jättebra svar. Den känslan höll i sig i ungefär en halv sekund. Mina kunskaper i pedagogik är uppenbarligen inte lika bra som jag inbillar mig.
Som tur är var vi framme vid huset vid det laget, och i all röran som uppstod när alla skor, jackor, paraplyer och liknande skulle stoppas undan så glömde Johnny helt bort samtalsämnet. För den här gången.
(Går)dagens misstag?
På väg hem från parken igår pratade vi om hundar. Jag försökte förklara hela varg/hund-utvecklingen, och kom på den lysande idén att använda en jämförelse.
"Du vet, precis som att för många, många tusen år sedan så var alla människor apor", sa jag. En halv sekund senare insåg jag vilket land jag befinner mig i--landet där evolutionsteorin är bannad från många skolor. Att döma av Charlies tallriksstora ögon hade han inte hört den versionen innan. "VA? Kommer vi från aporna?"
Jag förklarade så gott jag kunde, men jag har en känsla av att antingen jag eller Charles och Dorothy (eller en lärare, möjligtvis) kommer att få svara på en massa jobbiga frågor snart.
"Du vet, precis som att för många, många tusen år sedan så var alla människor apor", sa jag. En halv sekund senare insåg jag vilket land jag befinner mig i--landet där evolutionsteorin är bannad från många skolor. Att döma av Charlies tallriksstora ögon hade han inte hört den versionen innan. "VA? Kommer vi från aporna?"
Jag förklarade så gott jag kunde, men jag har en känsla av att antingen jag eller Charles och Dorothy (eller en lärare, möjligtvis) kommer att få svara på en massa jobbiga frågor snart.
Skrik och gråt
I förmiddags, på väg hem från skolan, tänkte jag att det kunde vara kul att stanna till i parken ett tag. Det var hyfsat fint väder just då, och väderleksrapporten hade lovat regn framemot eftermiddagen, så jag tänkte passa på att utsätta Johnny för lite frisk luft.
Johnny ville inte stanna i parken. Han ville verkligen inte stanna i parken. Nej, han ville hem och lämna ryggsäcken och sen komma tillbaka--bara det att den lilla turen tar cirka en halvtimme. Så naturligtvis blev han hysterisk, och började skrika och gråta och slåss. Från och till lugnade han ner sig lite och snyftade en några minuter, innan han började med sitt skrikande och bankande igen.
"Slår du mig så stannar vi ännu längre här", bestämde jag. Det funkade ju inte så bra att hota med att vi skulle gå hem.
"Ska vi stanna här ända till 14.30?!" undrade Johnny i en av sina lugnaste stunder.
"Neej, men vi stannar minst 20 minuter till."
"TJUGO MINUTER?" utbrister ungen, som inte har en aning om hur lång tid det är. Jag kunde lika gärna sagt 20 timmar eller 20 sekunder. "Jag vill inte stanna här i TJUGO MINUTER! Det är JÄTTELÄNGE!"
Så han snyftar över det en stund, sparkas lite, försöker ta min väska, slänger ryggsäcken på marken, och annat trevligt. I 35 minuter höll han på så.
Sen, helt plötsligt, mitt i en gråtattack, tittar han upp på mig och frågar:
"Varför får jag bara stanna i 20 minuter?"
"Du får stanna längre än 20 minuter om du vill", säger jag försiktigt. "Hur många minuter vill du stanna?"
"Hmm... 25. Nej. 35! Får jag stanna i 35 minuter, snälla?"
"Ja, okejdå."
Med ett leende på läpparna och fortfarande tårar på kinderna springer han iväg och leker bland klätterställningarna med en annan pojke. Vi stannade i över en timme.
Johnny ville inte stanna i parken. Han ville verkligen inte stanna i parken. Nej, han ville hem och lämna ryggsäcken och sen komma tillbaka--bara det att den lilla turen tar cirka en halvtimme. Så naturligtvis blev han hysterisk, och började skrika och gråta och slåss. Från och till lugnade han ner sig lite och snyftade en några minuter, innan han började med sitt skrikande och bankande igen.
"Slår du mig så stannar vi ännu längre här", bestämde jag. Det funkade ju inte så bra att hota med att vi skulle gå hem.
"Ska vi stanna här ända till 14.30?!" undrade Johnny i en av sina lugnaste stunder.
"Neej, men vi stannar minst 20 minuter till."
"TJUGO MINUTER?" utbrister ungen, som inte har en aning om hur lång tid det är. Jag kunde lika gärna sagt 20 timmar eller 20 sekunder. "Jag vill inte stanna här i TJUGO MINUTER! Det är JÄTTELÄNGE!"
Så han snyftar över det en stund, sparkas lite, försöker ta min väska, slänger ryggsäcken på marken, och annat trevligt. I 35 minuter höll han på så.
Sen, helt plötsligt, mitt i en gråtattack, tittar han upp på mig och frågar:
"Varför får jag bara stanna i 20 minuter?"
"Du får stanna längre än 20 minuter om du vill", säger jag försiktigt. "Hur många minuter vill du stanna?"
"Hmm... 25. Nej. 35! Får jag stanna i 35 minuter, snälla?"
"Ja, okejdå."
Med ett leende på läpparna och fortfarande tårar på kinderna springer han iväg och leker bland klätterställningarna med en annan pojke. Vi stannade i över en timme.
"Is this like a famous painting?"
För bara några dagar sen var det att skriva sitt namn i skrivstil som gällde. Just nu ritas det människor. Båda pojkarna kör på människor med spretigt hår som håller ett papper som det står A+ på. De har verkligen fått in tekniken nu, och kan lätt producera en i minuten. Jag har sedan länge fått slut på adjektiv och kör nu bara på "wow!" "nice!" och "very good!"
Men vem vet? En vacker dag kommer kanske tavlor med en gubbe som håller ett papper som det står A+ på auktioneras ut för miljontals kronor. Man kanske borde ta och spara ett av originalen.
Det här är en av de allra första bilderna, och den föreställer därför istället en man som står vid ett bord som har en pistol och eld på sig. "Did you ever see a man take a gun on fire?" frågar bilden. Väldigt provocerande. Den enda originella bilden någon av dem har gjort.
Men vem vet? En vacker dag kommer kanske tavlor med en gubbe som håller ett papper som det står A+ på auktioneras ut för miljontals kronor. Man kanske borde ta och spara ett av originalen.
Det här är en av de allra första bilderna, och den föreställer därför istället en man som står vid ett bord som har en pistol och eld på sig. "Did you ever see a man take a gun on fire?" frågar bilden. Väldigt provocerande. Den enda originella bilden någon av dem har gjort.
"Gniiiiiiight"
Man får inte lov att ha favoriter va? Jag vet inte om det är för att hon är yngst och inte uppför sig illa med flit utan för att hon inte förstår bättre, eller om det är för att hon nästan aldrig uppför sig illa över huvud taget... hon är mer som en liten solstråle som springer omkring och tycker det är lika roligt att peka ut en sked för mig som att peka ut var min svenska mobil är ("squeeze-phone" säger hon. "Look! Squeeze-phone. Here! Your squeeze-phone!") Dessutom är hon så lättroad, inte alls jobbig att ta hand om.
Det knackade på dörren precis. "Is that you Dorothy?" frågade jag. "Noooo", kom svaret direkt. Lite senare gick hon bort till min andra dörr och försökte vrida runt handtaget. "Open door!" Hade det varit någon av de två andra så hade jag bara blivit irriterad. Jag vet att jag är orättvis.
Helgen
Helgen var förresten slapp (och kort). Bio med Mila i lördags, och igår slöade jag i Central Park med Nicole och Valentina, två jättetrevliga tjejer jag lärde känna på au pair-skolan för tre(!) månader sedan.
Men idag var det måndag igen, en tio timmars arbetsdag som vanligt, med nästan fyra timmars bänksittande/bokläsande i parken. Det blåste. Det var jobbigt.
Men idag var det måndag igen, en tio timmars arbetsdag som vanligt, med nästan fyra timmars bänksittande/bokläsande i parken. Det blåste. Det var jobbigt.
Dagens svåraste
Första gången Johnny frågade mig när vi skulle gå hem från parken så hade vi 25 minuter kvar. Nästa gång han frågade var det bara 3 minuter kvar. Dagens fråga var alltså, ganska logiskt, vad som hände med 24 minuter. Och 23 minuter. Och alla andra minuter.
Hur länge dröjer det innan de börjar fatta sånt?
Hur länge dröjer det innan de börjar fatta sånt?
"Noooo, it can't be 2.30 after 2.29, because before 2.30 is 1.30!"
Det jobbigaste med att vara au pair är att man aldrig får ha intelligenta konversationer. Minst tio timmar om dagen måste ägnas åt att låtsas skratta åt tråkiga skämt som barnen inte ens fattar själv, svara på miljontals tråkiga frågor, och upprepa samma saker om och om igen. Och då inbillar jag mig ändå att mina värdbarn är hyfsat smarta barn.
Johnny, t.ex., kan läsa den här skylten alldeles själv nu. Och det gör han också. Varje dag. Minst tre gånger, ofta fler. Det beror lite på hur länge vi måste vänta på bussen.
Vi brukade se till att gå hemifrån så att vi var vid hållplatsen 14.30. Nu börjar jag inte ens göra mig iordning förrän tidigast 14.32...
Huvudvärk
Dålig uppdatering på sista tiden, jag vet. Ikväll skyller jag på huvudvärk. Har lärt mig uttala "acetaminophen". Dags att testa om det funkar.
Segt internet också. Nu ger jag upp. Imorgon ska det vara fint väder. Jag satsar på minst fyra timmar i parken.
Och jag skyller alla brister på huvudvärken.
Segt internet också. Nu ger jag upp. Imorgon ska det vara fint väder. Jag satsar på minst fyra timmar i parken.
Och jag skyller alla brister på huvudvärken.
