Vi tog en promenad i regnet idag, Johnny och jag. Hittills har han varit riktigt lugn och snäll, får hoppas att det håller i sig hela dagen. Vi gick förbi kyrkogården, och Johnny berättade att hans mormor ligger begravd där, trots att hon är uppe i himlen. Jag försökte lämna ämnet, men självklart fortsatte han att tänka på döden och annat trevligt.

"Jag vill inte åka upp till himlen", gnäller han plötsligt. Jag sa till honom att det behövde han inte, bara gamla människor åker upp till himlen.
"Men när jag blir gammal, då vill jag inte åka upp till himlen!"
Visste inte riktigt vad jag skulle svara på det, och efter några sekunder fortsatte han med:
"För om jag åker upp till himlen när jag blir gammal, så kommer jag att sakna dig jättemycket!"
"Jaha, men det är ingen fara, för jag kommer redan att vara där och vänta på dig. Jag är äldre än dig."

Där och då tyckte jag det var ett jättebra svar. Den känslan höll i sig i ungefär en halv sekund. Mina kunskaper i pedagogik är uppenbarligen inte lika bra som jag inbillar mig.

Som tur är var vi framme vid huset vid det laget, och i all röran som uppstod när alla skor, jackor, paraplyer och liknande skulle stoppas undan så glömde Johnny helt bort samtalsämnet. För den här gången.