De flesta är i Queens är väldigt trevliga. De ler mot mig när vi möts på gatan (särskilt om jag har barnen med mig), säger "bless you" om jag nyser (fast på sista tiden brukar folk snarare flytta sig så långt de kan och börja gräva efter ansiktsmaskerna) och önska mig en trevlig dag. Även på Manhattan brukar folk vara artigare och trevligare än vad jag förväntat mig.

Idag kändes det mer som om jag verkligen var i New York. Gick in på 7eleven och hamnade mitt i ett storbråk. Jag försökte såklart tjuvlyssna, men trots att kvinnan skrek väldigt högt på den lilla mannen i kassan kunde jag inte lista ut varför hon var så upprörd. Jag antar att jag missade allt det roliga--när jag kom stod hon mest och skrek hur dum i huvudet han var, och krävde att få veta vem som ägde affären. Ja, och så skulle hon aldrig komma dit igen, såklart. Hon bokstavligen slet sina barn ut ur affären samtidigt som hon talade om för dem (med hjälp av väldigt många bad words) att de aldrig någonsin skulle handla där igen.

Hon avslutade med ett kraftfullt "you can kiss my big, fat, Puerto Rican ass!"

Det får bli dagens citat, tänkte jag.

Jag tar tillbaka allt jag någonsin sagt om slappa dagar jag haft tidigare. Igår blev Johnny helt plötsligt misstänkt tyst. Det visade sig att han somnat framför teven, något som aldrig hänt annat än sen kvällstid tidigare. Eftersom ingen av barnen sover särskilt mycket på nätterna så lät jag honom sova. Stängde av teven, satte mig och läste. Tills jag insåg att jag lika gärna kunde utnyttja tillfället.

Så jag la mig i den andra soffan, och sov jag med. Visst, jag vaknade var tionde minut och kollade så att han andades, att han inte trillat ner från soffan, att han inte snurrat in sig i filten, osv. Dessutom vaknade jag varje gång han vände på sig eller hostade. Men ändå. Två timmar sov vi. Sen vaknade han, satte sig upp, och såg helt vilsen ut. Jag satte mig bredvid honom och gosade en stund.

Sen började frågorna. Varför hade han samma kläder på sig som igår? Varför hade jag samma kläder på mig som igår? Varför påstod jag att det fortfarande var fredag? Varför fick han inte kryssa över den 29 maj i sin kalender än?

Hur mycket jag än förklarade så förstod han inte att det inte hade blivit natt och sedan morgon igen. Det där med en tupplur var väldigt svårt att förstå.

Dorothy hade köpt kaka till mig igår också. Den fick bli eftermiddagsfika för mig och pojkarna idag. Väldigt god den med!

Massvis med onyttigheter har det blivit nu i dagarna. Men det gör inget, för jag hittade ett perfekt nytt motto igår:

Älskar att få kort! Har en hel samling nu på antikspisen, tack så mycket :) Måste nog ändå säga att de allra gulligaste är de fyra korten från barnen Stravalle.

Charlies kort:
Happy Birthday Alexandra have a nice birthday I hope you like are presents that we gave you Alexandra I hope you enjoyed your birday. in America Alexandra and have a nice cake are you going to have a nice time being 21 when you go back to Sweden don't forget us (och så bild på en tårta och lite stolar--han hann inte rita dit människorna)

Johnnys kort:
Happy Alex Birthday have love John blow presents we love you (bild på blomma)

I am going 2 miss u

Dorothys kort:
D D D D D D D D (och så bild på fina, färgglada steck)

Dorothy: "Close your eyes!"
Jag: "Okay... ... can I look?"
Dorothy: "No!"
Jag: "Okay... tell me when I can open my eyes... can I look now?"
Dorothy: "No!"
Jag: "Okay... ... ..."
Dorothy: "Open!"
Jag: "Oh, look, a card! Wow! That is so nice! Thank you! ... Can I have it?"
Dorothy: "No! Close your eyes!"

Och så vidare. Och så vidare. Tror jag "fick" kortet sju gånger. Sista gångerna fick jag knappt ens titta. Sjunde och sista gången kom vi överens om att hon fick behålla det. Men sen kom hon springande efter mig i trappan och gav bort sitt livs stolthet ändå. Nu har det en hedersplats på antikspisen. Bilder kommer.

Six Flags igår. Genomförkyld och utslagen idag.

Idag jobbade jag 9,5 timmar, men jag vet seriöst inte var de tog vägen. Tog pojkarna till parken och lät dem springa runt och leka i över tre timmar. Själv satt jag och solade på en bänk--och vi kan väl säga såhär, det är inte bara mina axlar som är röda längre. (Gladiatorsandals-solbränna är inte så snyggt, förresten)

Vid halv tre var vi hemma igen, så då åt vi lunch (yogurt till dem, macka till mig, mer avancerat än så kan det inte bli här) och sen körde jag en maskin tvätt, spelade en runda xbox-basket, och gav mig sedan på att försöka lösa en Rubiks kub. Har aldrig ens varit i närheten av att klara av det så jag blev riktigt stolt över mig själv när jag till slut lyckades klara en hel sida ;)


Efter det hade jag fått in snitsen (eller det trodde jag åtminstone) så jag lyckades lösa den blåa sidan också:


Synd bara att det inte var på samma kub...

Efter denna mentalt utmattande sysselsättning spelade vi Guitar Hero tills Dorothy kom hem. Glassigaste dagen hittills, tror jag. Satsar på repris imorgon!

"I'm starving", sa Dorothy när hon kom hem från jobb. "All I had today was yogurt and a banana!"

Så vad äter hon till middag? Salta pinnar med cream cheese. Mmm...

Barnen Stravalle är, för det mesta, inte långsinta av sig. Visst, jag kommer väl aldrig att glömma världens gnälligaste "ååååh jag kan inte FATTA att du slängde den avbrutna blyertsspetsen...! VARFÖR var du tvungen att slänga den? Jag ville HA den!" som oväntat dök upp tre timmar efter incidenten med den (just det) bortslängda, avbrutna spetsen på blyertspennan.

Men idag var det mer som vanligt. Johnny skrek och slogs och bankade på dörrar i nästan en halvtimme för att han inte ville gå till parken i eftermiddags, men sen blev det så roligt att fylla vattenflaskor att han helt glömde bort att vara sur. På vägen till parken var han sitt vanliga, glada och babbliga jag igen. Au pairen, med skriken fortfarande ekande i öronen, var lite mer långsint. Samtalet gled från huruvida min bror alltid hade varit snabbare än jag på allting (japp, de gillar Christian mer än mig, visst är det illa?) till huruvida Bowser är en snabbare simmare än jag, och slutligen till huruvida Bowser verkligen är en sköldpadda. Jag borde vetat bättre än att diskutera med en sjuåringen och en fyraåring...

Charles: "But he doesn't look like a turtle!"
John: "Yeah, he doesn't look like a turtle. So how can he be a turtle?"
Jag: "Of course he looks like a turtle. He has a shell and everything."
Charles: "Yeah, but he isn't green. I've seen a turtle, and it was green!"
Jag: "Maybe he's a different kind of turtle?"
[osv osv osv, fram till]
Charles: "But he can talk. Turtle's can't talk!"
Jag: "But that's because he is not a real turtle. He doesn't exist in real life. Someone made him up. He doesn't really exist."

Tack vare mitt dåliga humör var jag så nära och så frestad att tillägga "just like Santa Claus!"

Om någon kunde se mig nu så skulle de säkert gissa att rubriken anspelar på mina sönderbrända axlar (nope, jag lärde mig ingenting från förra värmeböljan), men tji får de! Även om jag är fläckvis kräftröd så syns det åtminstone att jag är utomhus och inte sitter inne framför xboxen hela dagarna (bara sisådär 2 timmar i förmiddags). Just det, mina brända axlar är ett billigt pris att betala för att få sitta i solen och njuta av en trist bok i totalt tre timmar!

Dagens misstag var istället att tala om för Charles att hans makaroner skulle vara klara om 10 minuter. Självklart börjar han räkna ner från 10, och här kommer misstaget: Jag talade om för honom att han var tvungen att räkna till 600 innan de var klara. När han kom upp till 237 tröttnade jag och bestämde att makaronerna var mjuka nog. Undrar om "onehundredandfiftytwo... onehundredandfiftythree... onehundredand... where was I? onehundredandfiftyfive... no, onehundredandfiftyfour..." räknas som tortyr?

"Serving size: 3/4 cup" står det på många av fling-paketen. Jag har inte så bra koll på hur många deciliter 3/4 cup är, men visst låter det som en väldigt liten portion flingor? Ungefär som de där 11 chipsen man ska äta per portion.

Så jag mätte. Jag hällde upp 3/4 cup flingor i en skål, och var tvungen att fota.


Det syns inte så bra, men de täcker knappt botten. Jag hällde på 1/2 cup mjölk, eller vad de nu rekommenderar, och gav dem till Dorothy. Tvååringen åt snabbt upp, och sen ville hon ha mer. Att räkna kalorier lär ju göra en galen (och hungrig!) om man ska följa anvisningarna på förpackningen...

Det är väldigt slappt att hålla koll på två främlingsskygga pojkar. Bortsett från under skoltid så är inte barnen Stravalle vana vid att umgås med andra barn. På helgerna sitter de ju t.ex. i en bil hela tiden, och får de tillfälle att leka så är det bara med varandra. Därför släpar jag dem till parken så fort det inte regnar, och uppmuntrar dem att hitta nya kompisar. Ibland tar det lite tid...

Igår var mitt jobb väldigt slappt. Jag satte mig på en bänk och höll uppsikt över lekplatsen. I en halvtimme såg det ut såhär:

Charlie stod till vänster, Johnny till höger. Och tittade. Flyttade sig några centimeter då och då, men annars så stod de där, utan att våga ta kontakt. Visst, jag kanske är elak, men efter en halvtimmes tristess så vågade de äntligen närma sig några andra barn, och helt plötsligt så lekte de och hade hur roligt som helst, i nästan en timme (tills en viss au pair frös så mycket att hon struntade i uppfostran och drog hem barnen till xboxen.)

Igår var det dags för den stora au pair-kryssningen, men jag hade ingen biljett så jag gick bara dit för att skriva på listan och få cred för att jag dykt upp på ytterligare ett "möte". Där var overkligt många au pairer på piren. Träffade några stycken från au pair-skolan, de osociala tyskarna från min au pair-grupp, och en del nytt folk.

Träffade bland annat en Mila, en tjej från Moldavien. Hon bor också här i Queens, och tillhör alltså samma au pair-grupp som jag. Anledningen till att jag inte har träffat henne innan är för att hon inte har varit på något möte på ett halvår.

"Jag gick på några få möten i början", anförtrodde hon mig. "Jag försökte prata med de andra i gruppen, men de var inte intresserade av att lära känna mig, och till slut blev jag trött på att stå lite vid sidan av och låtsas följa med i deras tyska samtal. Till slut kändes det fånigt och pinsamt att skratta när de skrattade, att be dem översätta, att fortsätta försöka och försöka trots att det var lönlöst."

Jag frågade Mila vad hon gjorde på fritiden. Hon berättade att hon har lyckats hitta en "kompis" här. En annan Moldavisk tjej, som hon umgås med ibland, när deras scheman inte kolliderar. Hon ryckte på axlarna när hon berättade om henne, sa att visst kom de överens, men...

Jag kände igen det där. Jag har varit här i två månader nu och det är först nu jag börjar slappna av. I början kämpade jag konstant för att boka upp mina helger, för att hitta nytt folk på Facebook, för att hitta nytt folk att umgås med. Jag tjuvtittade på listan igår--vi är bara strax över 10 au pairer här i Queens. De flesta är tyskar. Och Queens är stort.

Innan jag träffade Mila igår så hann jag tänka att även om de flesta jag umgås med här är folk som jag bara har väldigt enkla, fråga/svar-samtal med så har jag äntligen byggt upp något slags kontaktnät. Visst, många jag umgås med här skulle jag aldrig umgås med hemma. Och visst blir jag trött på att de flesta samtal jag har alltid börjar och stannar vid "hur går det i din familj?". Samtal där jag måste anstränga mig för att använda lite enklare ord. Att prata långsammare.

Men det går helt klart åt rätt håll, det gör det.

Mila har varit här i sju månader. Hon räknar ner dagarna tills hon ska åka tillbaka hem till Moldavien.

Det som hon berättade kände jag så väl igen från min allra första tid här. Om det hade hållt i sig i sju månader så hade jag aldrig stannat kvar här. 

När Charlie och Johnny spelar xbox eller sina DS så förbjuder jag dem alltid att starta om spelet från början bara för att motståndaren går upp i ledning. Jag förbjuder dem att ge upp. Jag försöker lära dem att om man ger upp så förlorar man alltid, medan man däremot om man fortsätter att kämpa har en chans att ta sig hela vägen in i mål. Att man till och med har en bra chans att vinna.

När de kör över mållinjen och glatt utbrister "I WON!" så nickar jag och säger "I told you so." Varje gång hoppas jag att mitt budskap sjunker in lite djupare.

Vem vet? Kanske försöker jag lära mig något själv, också. Kanske har jag redan fattat.

Nu hoppas jag bara att jag också kan lära mig att bara för att man leder så kan man inte släppa fokus. Man måste spurta in i det sista.

Med start imorgon kommer Dorothy att tillbringa sina dagar hos Angela igen (förhoppningsvis utan badmössa på huvudet...) Jag kommer sakna henne, men förhoppningsvis blir det lite lugnare dagar.

Vill tacka så mycket för alla smeknamnsförslag! Har efter noggrant övervägande och studerande av era kommentarer kommit på det perfekta smeknamnet. Det var ingen lätt process. Man kan väl säga att jag helt enkelt tog några av era förslag och kombinerade dem, satte en personlig touch på det, om man så vill.

Redo? Här är hon:


The Pussycat Doll.

Detta är Dorothy Annamarie Stravalle. Hon är två år och fyra månader gammal, född den 19 januari 2007. Hon
är döpt efter sin mormor och farmor, och därigenom också döpt efter sin mamma. Hon är världens sötaste tvååring, när hon inte gör fåniga grimaser, och det enda jag stör mig på med henne är namnet.

Jag menar, nu har hon varit som min lilla docka i nästan två veckor. Jag har matat henne, klätt på henne (jag är mer envis än hennes mamma orkar vara, så hennes kläder har matchat i två veckor nu), bytt blöja på henne (ibland två gånger inom fem minuter, när hon känner för att jävlas) och fått henne att sova middag i 1,5 timme genom att låtsassova bredvid henne tills hon börjar snarka. Jag har kört henne i vagnen, lekt med henne, burit runt henne, och pussat och kramat så mycket på henne att hon nu påminner mig om jag inte pussar henne när jag lyfter upp henne.

Hade jag bara kunnat kalla henne något lite, tja, gulligare, än Dorothy så hade allt varit perfekt. Men jag kan verkligen inte komma på något bra smeknamn, och att ta reda på hennes andranamn var bortkastad energi. Det bästa jag har kommit på är "Little miss smelly-diaper", och det fungerar bara i sådär 10 minuter om dagen. Likadant med "Little miss not-so-smelly-diaper-anymore".

Så... om någon kan komma på ett bra smeknamn/alternativt namn som jag kan kalla ungen så tipsa mig gärna. Enda kravet är att det ska vara bättre än Dorothy. Alltså har jag i princip inga krav. Kom igen. Måste komma på något snabbt innan hon blir stor nog att minnas att hon faktiskt kallades för Dorothy när hon var för liten för att protestera.


(Jag är seriös till 25% eller så. Det var inte ens en jobbig förlossning, så jag vet inte varför de "straffar" henne. Värkarna startade vid åtta på morgonen, och Dorothy föddes vid fem på eftermiddagen. Big Dorothy kom till sjukhuset vid elva, gick runt i två timmar, och sedan var hon öppen 8 centimeter, trots att barnmorskan och Charles gissade på 6, och sen helt plötsligt låg bebisen i rätt läge och allt. Jepp, jag fick hela förlossningberättelsen idag. Och jag frågade inte ens. Vet inte riktigt hur vi kom in på det. Men visst, det är bara trevligt att jag och min värdmamma kan ha en öppen diskussion om intima saker. Jag råkade gå in i badrummet när hon satt på toaletten igår, så efter det har vi inga hämningar mer. Och nu ska jag sluta babbla och låta alla smarta människor där ute ge mig en massa smeknamnsförslag.)

Har hört skräckhistorier om hur Dorothy brukade börja gråta när hon kom nerför trappan på morgonen och såg Eliane där, för att hon misstänkte att hon skulle bli lämnad hemma med henne. Nu har Dorothy varit hemma med mig flera gånger--några fredagar här och där, och nästan två veckor i sträck nu. För det mesta gråter hon när hon ser mamma och pappa ta på sig ytterkläderna och gå mot ytterdörren, men om de smiter ut lite diskret dröjer det en timme eller så innan hon frågar efter dem, och då reagerar hon med lugn på mitt "mommy/daddy is working".

Imorse gick Big Dorothy (älskar smeknamnet och tänker köra stenhårt på det, bakom hennes rygg iallafall) till jobb mitt framför ögonen på sin dotter. Väldigt odramatiskt och diskret visserligen, men ändå. Till skillnad från igår, när Dorothy grät en hel minut när Big Dorothy försvann ut genom ytterdörren, så satt Dorothy lugnt kvar i soffan och tittade på bilder med mig ("water!... water!... what's this? water?") Succé, tänkte jag.

Vi hade en relativt lugn dag som vanligt, med två parkbesök och riktig sommarvärme på eftermiddagen. Efter parkbesök nummer två kom Charles hem, och bad mig göra barnen redo för besök på farmoderns vårdhem. Jag insåg att eftersom jag fick sluta "redan" 17.30 så skulle jag kanske hinna till banken om jag gick riktigt fort, så jag fick på barnen skor och jackor, packade snabbt ihop mina grejer, och pussade barnen hejdå.

"Where you going?" frågade lilltjejen.
"I'm going to the bank."
"Can I come?"
"No sweetie, you stay here with daddy."
"I wanna come!"
"No, you're gonna go see grandma with Charlie and Johnny!"
"I wanna come!"

Och så börjar hon gråta och följer efter mig till dörren, och när jag stänger och låser efter mig så hör jag att hon står på andra sidan och gråter för att jag överger henne.

Jag tyckte så synd om henne, men jag älskade att för en gångs skull vara på andra sidan dörren.

I skrivande stund har jag jobbat 44 timmar denna veckan. Som tur är är Stravalles medvetna om detta. De har antecknat alla mina timmar i kommunikationsboken, och Charles lovade mig imorse att jag skulle få extra betalt för de extra timmarna jag jobbar denna veckan. Inte mig emot.

Nu retar jag mig bara på att jag inte vet hur dags jag börjar imorgon bitti. Frågade Dorothy tidigare ikväll, och hon sa att hon skulle återkomma när hon pratat med Charles. Var uppe för några minuter sedan och letade efter henne (det var misstänkt tyst där uppe) och jovisst, hon låg och sov. Kändes lite taskigt att väcka henne, så jag får väl helt enkelt se till att vara redo 8.00 imorgon bitti. Tidigare än så lär jag inte börja. Skulle det mot förmodan vara så att jag får lite sovmorgon, så är jag inte den som är den--jag är grym på att somna om igen.

Jag älskar barn. Det är så lätt att imponera på dem. Allt man behöver göra är att berätta något onödigt vetande man samlat på sig, räkna ut omöjligt svåra tal som 43x148 med penna och papper (eller, i Johnnys fall, visa att man kan räkna upp till 250...)

Igår gjorde jag det där tricket ni vet, när man låtsas att man drar isönder tummen. Charlie avslöjade mig idag, men i 24 timmar fick jag vara tjejen med världens coolaste tumme. Lite synd att det sprack.

Nåja. De tror åtminstone fortfarande att jag kan knaka med näsbenet.

Idag har varit en hyfsat lugn dag, trots att Dorothy fortsätter att stanna hemma och att Johnny fortsätter trenden med ett raseriutbrott om dagen. För det mesta ser han dock ut såhär:

Tyckte det var på tiden att Dorothy utökade sitt ordförråd och lärde sig mer än bara "stop copying me!" (fast hon kan säga Alexandra nu, även om hon kallar mig Angela ibland), så jag tog itu med att försöka lära henne färgerna. Hon kallar det mesta för grönt, förutom grönt, som hon kan kalla lite vad som helst. Och ibland tycker hon uppenbarligen att jag är dum i huvudet:

Jag: "Dorothy, what's this color?"
Dorothy: "Pink."
Jag: "Yeah! Pink! Very good! What's this color?"
Dorothy: "Book."
Jag: "Yeah, it's a book, but what color is it?"
Dorothy: "BOOK!"

Sagt med väldigt bestämt tonfall och tvärsäkert ansiktsuttryck. Hade ungen kunnat himla med ögonen hade hon säkert gjort det med.

Är det fel av mig att en liten del av mig njuter när Johnny fick ett av sina raseriutbrott precis efter att Dorothy kommit hem från jobb igår? Är det fel av mig att rycka på axlarna och le ett litet "jag vet, visst är det galet, men nu ser du hur oprovocerat det är"-leende när hon förvånat inser att det inte går att lugna ner honom.

Är det fel av mig att njuta när jag tar med mig Dorothy för att hämta upp Johnny och alla föräldrar skippar sina smått nedlåtande blickar och frågar "tar du hand om två barn?" Är det fel av mig att nonchalant säga "ja, tills deras storebror kommer hem 14.30" och älska varenda sekund av när de inser att jag inte är en så värdelös "babysitter" som de trodde?

Jag är kanske inte världens bästa au pair, men jag är inte så värdelös som ni tror!

I torsdags åkte jag äntligen till Annapolis och träffade underbaraste Malin. Tunnelbana i en halvtimme, en timmes väntetid på Sbarro's (naturligtvis var jag alldeles för tidigt ute) och sedan 4,5 timmars bussresa. Bussen kostade bara 42 dollar tur och retur, mer än okej tyckte jag. Kan säkert få det ännu tidigare om jag bokar i bättre tid nästa gång.

Om bilder verkligen säger mer än tusen ord kommer det här bli ett extremt långt inlägg...



Orkar inte lägga upp fler bilder här. Alla bilder från helgen finns på bilddagboken.

Ifall någon undrar vad rubriken syftar på så är det helt enkelt de tecken som dyker upp på skärmen när jag dunkar huvudet i tangentbordet (på andra försöket åtminstone, första gången blev det 6767 och det kändes lite tråkigt). Varför dunkar jag då huvudet i tangentbordet?

Jo, för första dagen efter min jättehärliga minisemester med Malin kastas jag huvudstupa tillbaka in i arbetet igen, med en 13-timmars arbetsdag, varav de sista 6 timmarna är med alla tre barnen hemma. Inte hinner jag direkt vila upp mig heller--imorgon bitti börjar jag 8.00 igen med ytterligare en arbetsdag på minst 10 timmar. Sedan blir det onsdag och då lär det bli 10,5 timmar som vanligt. Möjligtvis att det bara blir 7,5 timmar på torsdag. Blir det 10 timmar då också så blir det iallafall en riktigt kort arbetsdag på fredag (hahahaha)

Visst, det är inte min värdfamiljs fel att deras vänner och bekanta går och dör så att de måste gå på vakor och begravningar, men ändå...

Har ätit alldeles för mycket mat och shoppat kläder jag inte behöver. Jag tror jag stannar här.

Dorothy och jag har tjejmorgon här hemma, väldigt lugnt och mysigt. Laddar batterierna fram till 10.15, då det är dags att gå och hämta Johnny från skolan. Dorothy verkar inte tycka det är konstigt att det bara är hon och jag, trots att detta är första gången.

Det första hon sa till mig imorse var förresten "stop copying me!" Jag tror inte hon har riktigt fattat vad det betyder.

Även om det är mycket mer intensivt när alla tre barnen är hemma så är det skönt att ha Dorothy hemma ibland också som omväxling. Arbetsdagen blir så mycket mer varierad då! Framför allt så är Dorothy väldigt lätt att passa, mycket lättare än storebrorsorna.

Något av det roligaste hon vet är att tvätta händerna, vika tvätt och följa med mig på toa--never leave a child unattended... Hon älskar att titta på sin DVD med babysånger, med nappflaskan i munnen, hopkrupen i mitt knä, och bryr sig inte det minsta om ifall jag spelar Tetris, läser eller smsar bakom hennes rygg. Hon hade mer än gärna bytt sina egna blöjor om hon hade fått lov. Hon är världens bästa sms-signal--så fort min mobil ger ett ljud ifrån sig ropar hon "cell phone! CELL PHONE!" (varför kan hon säga "cell phone" men inte "Alexandra"?) och släpar med mig till platsen där hon såg mobilen senast.

Men det allra bästa med Dorothy är att hon sover middag varje dag, och för att få henne att sova middag så måste man låtsassova bredvid henne. Det innebär en powernap på 10-15 minuter, tills jag väcks av hennes snarkningar och kan smyga ner till nedervåningen igen. Inte helt fel.

Jag vet inte om det är ödet eller vad det är, men jag håller på att bli galen här. Det är nämligen tänkt att jag ska åka till Annapolis över helgen och hälsa på Malin, men allting har gått mer eller mindre åt skogen hela tiden.

Redan från början var jag tveksam på om denna helgen skulle passa bra, eftersom Annamarie fortfarande ligger på sjukhus/vårdhem. När jag försökte hinta lite att jag kanske skulle kunna få ta ledigt på fredagen så hintade Dorothy åt andra hållet, att jag skulle få jobba extra mycket eftersom jag inte har någonstans att göra av barnen på eftermiddagarna. Visade sig att den tidigaste bussen jag skulle hinna med om jag jobbade lika länge som vanligt på fredag skulle vara framme i Washington DC 00:45. Till slut frågade jag rakt ut om jag kunde få ledigt på fredagen, och efter några om och men så löste det sig faktiskt. Dorothy sa att hon kunde skicka både John och Dorothy till Angela, och skicka Charlie till fritids. Dessutom hade Charlie ett besök hos optikern inplanerat torsdag eftermiddag, så hon skulle behöva komma hem tidigare från jobb. Alltså kunde jag åka redan torsdag eftermiddag!

Så jag bokade bussbiljett till 17.30, för att vara säker på att hinna till busshållplatsen i tid. Kändes jätteskönt att allt hade löst sig.

Igår upptäckte de att Dorothy hade löss. De är fortfarande inte 100% säkra, men Charles sa att de skulle hålla barnen hemma från Angelas hela veckan. Så helt plötsligt grusades planerna för fredagen. Oroade mig i några timmar, sen kom Dorothy hem och sa att hon tagit ledigt istället--hon kunde behöva en ledig dag ändå, sa hon.

Perfekt. Back on track.

Idag ringde de från optikerns kontor och ställde in Charles undersökning imorgon. Så helt plötsligt har inte Dorothy en bra anledning att komma hem tidigt från jobb imorgon, vilket betyder att hon (i bästa fall) kommer att vara sjukt försenad, som vanligt. Ååååh. Jag blir galen på det här.

Jag sticker 15.30 imorgon i vilket fall som helst.

Idag har jag (äntligen) fått bevis på att det inte bara är jag som tycker det är jobbigt att familjen Stravalle döpt två av sina barn efter sig själv. Pratade med Charles om lilltjejen imorse:

"Yeah, Dorothy's been scratching her head a little lately, but we thought that was just because of the rash. But I don't know... Dorothy, you know, Big Dorothy? She's been scratching a little too."

Big Dorothy? Vad sägs om "my wife" eller "the mother" eller något annat fiffigt? Vad som helst är bättre än Big Dorothy, faktiskt.

(Ja, ni kanske listat ut det själva redan, men hårsprayen och badmössan hjälpte tydligen inte. Ungen har fått löss ändå.)

Dagens överraskning
Charles: "Alexandra? Can I do my homework now?"

Dagens trögaste
John: "Oooooohh why do I have to apologize to people all the time?"

Just nu är Charles på väg till läkaren med sin dotter. Hon har något slags utslag i nacken och stannade därför hemma med mig igår. Jag tänkte att hon kanske är allergisk mot någonting, eller att hon fått ett myggbett eller något. Charles har sin egen teori, att det är badmössan hon blir irriterad av.

Tydligen är Angela, barnvakten, så rädd att barnen som går till henne ska få löss att hon sprayar Dorothys hår fullt med vanligt hårspray varje morgon och sedan sätter på henne en badmössa som hon får gå runt med i 8-9 timmar.

Eh, hallå? Så tekniskt sett betalar Charles och Dorothy 50 dollar om dagen för att deras dotter ska gå runt med en äcklig badmössa på huvudet. Jag gissar också att det antagligen inte blir så mycket utelek, om alla barnen går runt med badmössor.

Lämna 2-åringen hos mig, för helvete. Bara storebröderna och mig hon riskerar att få löss från då. Vi går till parken varje dag det inte regnar och jag lovar att hon slipper gå runt i badmössa. Jag behöver inte ens få extra betalt.

Charlie kom nerspringande för att se om jag hade lyckats låna Flat Stanley åt honom från biblioteket. Lillebror och lillasyster följde efter, förstås. Sen blev jag inte av med dem. Det ena ledde till det andra, och helt plötsligt studerade vi världskartan.

Charlie: "There's Poland!"
Jag: "Yeah, that's right. Very good!"
Charlie: "I have a friend who goes to a Polish school, in Poland."
Jag: "Really? So how do you know him?"
Charlie: "He's in my class. But he goes to Poland to go to his Polish school every weekend."

Fruktansvärd jet-lag den ungen måste ha.

Tydligen var Dorothy med barnen på Bed, Bath & Beyond idag. Där hittade Johnny en liten nyckelring med en anka på som han väldigt gärna ville ha. Så väldigt gärna att han, trots Dorothys protester, lyckades smuggla med sig den ut ur affären. Nästan. Den döva säkerhetsvakten (inte för att vara politiskt inkorrekt, men är en döv säkerhetsvakt verkligen en bra idé?) fick syn på ankan precis när familjen höll på att lämna affären, och Dorothy fick skämmas för sin kleptoman till son.

Jag råkade vara i köket ikväll när Dorothy berättade om händelsen för Charles. Charles är som han är, han älskar att skoja med barnen, och han brukar vara väldigt rolig--fast hans råa humor hade varit roligare om den riktats mot någon över, tja, 15 iallafall.

Så Charles talade om för Johnny att man hamnar i fängelse om man stjäl. "Do you want to go to jail?" frågade han upprepade gånger, med skratt i rösten. Johnny däremot fick mer och mer gråt i rösten när han ropade att han inte ville åka till fängelset. "I don't want to go to jail for a couple of days!" envisades han. "I didn't say a couple of days, I said a couple of months", förtydligade Charles. "But... but that's is a really long time", sa John ynkligt. "Yeah, the whole summertime", bekräftade hans bussiga pappa.

Det hjälpte inte att vi alla var överens om att jag också skulle hamna där, efter headset-incidenten, Johnny blev ledsen ändå. Inte på något raseriutbrott-sätt som i fredags, utan på ett lugnare, sorgsnare sätt. Särskilt när Charles "ringde" polisen och sen gick för att öppna dörren för dem.

Jag kände att det var dags att säga godnatt och dra mig tillbaka, så jag kramade barnen godnatt. Två av dem, vill säga. Johnny satt nämligen under bordet vid det här laget, med darrande underläpp och ledsna ögon, och gömde sig för poliserna. Fick lirka lite för att få ut honom. "Pappa skojar bara med dig", "barn hamnar inte i fängelse", och liknande.

"But I can't come out, the police are here!"
"No, I promise, they are not here."
"What, are they far away?"
"Yes."
"Are they really, really far away?"
"Yes, I promise."

Först då kröp en väldigt liten kille fram från under bordet och följde med mig bort till fönstret för att kolla så att polisen verkligen inte stod utanför.

Okej, jag var galen på honom i fredags när han höll på och slogs och skrek som bäst. Men ikväll gjorde det riktigt ont i hjärtat att se hur ledsen han var.

Bara så att alla vet så räknas det inte som att slösa pengar när man köper något man verkligen behöver. Och såna här skor har jag letat efter länge.

Äntligen! I torsdags kom mitt Social Security Card med posten, två dagar efter att jag fått ett totalt värdelöst brev som talade om för mig att mitt kort var på väg. Jaha? Är det sådant vi hugger ner regnskogen för? Att skicka ett brev innan vi skickar det riktiga brevet, bara för att tala om att det riktiga brevet är på väg? Dumt.

Med ett social security nummer kan jag alltså äntligen öppna ett bankkonto, och slippa stoppa plånboken full med kontanter varje gång jag ska göra något. Istället kommer jag snart att kunna betala med ett litet plastkort, samt hämta ut kontanter från liten maskin i väggen varje gång jag behöver dem, med hjälp av samma lilla plastkort. Teknikens under!

Så fort jag hade möjlighet (dvs. i morse) gick jag till banken för att öppna nämnda konto. Jag hade inte gjort någon research alls, enda anledningen till att jag valde Chase är att LCC-Jessica påstod att man inte behövde ett social security nummer för att öppna konto där. Det visade sig att det behövde man visst det. Kvinnan som talade om det för mig var åtminstone väldigt trevlig, så när jag nu skaffat mitt nummer och kan välja vilken bank jag vill så var jag lojal och gick tillbaka till Chase.

Hade förväntat mig en lång kö, särskilt eftersom det är lördag, men jag fick prata med en personal banker direkt. Tamer Elhadad heter han. Om ni någonsin behöver öppna ett bankkonto i Queens så tycker jag ni ska vända er till honom. Inte bara för att han sa att min engelska var "very very very very very good", utan för att han var väldigt duktig och trevlig. Jag gillar människor som är hjälpsamma och kompetenta, som faktiskt verkar tycka att det är roligt att hjälpa till och anstränger sig för att förklara alla krångliga regler.

Så nu har jag inte bara ett utan två amerikanska konton (fick ett sparkonto på köpet). Wiiie. Min makeupväska slipper leka spargris och kan återgå till att vara makeupväska, och jag kan börja spara pengar på allvar till att göra roliga saker. Som att åka till Annapolis nästa helg!

Jag hatar regniga dagar. Mellan raseriutbrotten idag har jag sett minst 8 avsnitt av SpongeBob. Till och med nu, när här är knäpptyst, ekar "who lives in a pineapple under the sea? SPONGEBOB SQUAREPANTS!" i mitt huvud, gång på gång på gång på gång...

Morgonen började lugnt och fridfullt. Johnny och jag gosade i soffan, spelade spel och åt frukost. Sedan tyckte jag att han skulle borsta tänderna efter maten. Det tyckte inte han. Det brukar inte vara några större problem, men idag vet jag inte riktigt vad som hände, helt plötsligt var det full kaos.

Jag tillbringade en timme i badrummet på övervåningen med en hysterisk fyraåring som skrek, slogs, sparkades, slängde grejer, drog mig i håret, försökte putta bort mig från dörren och skrek lite till. John ville inte borsta tänderna, och han hade svårt att acceptera att vi skulle stanna i badrummet tills han hade gjort det. Jag vet att man ska välja sina strider, men hur skulle jag kunna veta att en enkel liten uppmaning om tandborstning skulle utvecklas till 55 minuters raseri? (Ja, jag tog tiden.) Det är första gången han har fått ett riktigt utbrott, och jag kände mig precis som om jag var med i ett avsnitt av Supernanny, minus alla TV-kameror.

Efter 55 minuter hade han äntligen lugnat ner sig. Han borstade tänderna, sa motsträvigt förlåt och skuttade glatt ner till nedervåningen för att spela xbox. Klockan var bara 10 och jag var slutkörd efter att ha hållt för dörren och parerat slag i 55 minuter--men jag säger bara det, ibland är det väldigt skönt att vara vuxen och stark.

Dagen fortsatte som vanligt fram till 15.00. Vid det laget hade vi hämtat upp Charlie från skolbussen och Johnny hade varit sitt gamla vanliga, gulliga jag i fem timmar. Naturligtvis höll det inte i sig.

Vi satt och åt lunch och plötsligt kände inte John för att uppföra sig längre, och när han inte reagerade på mina miljoner tillsägelser så tog jag hans mjölkflaska ifrån honom--han hade redan ätit upp och satt och bankade den i bordet. KAOS. Precis som under förmiddagen blev Johnny helt hysteriskt arg och började slåss och sparkas och skrika... och inte hjälpte det heller att storebror var hemma och kom med hjälpsamma kommentarer som "look John, this is what you are supposed to do, look, I'm sitting down on my chair and saying 'please can I have my milky back?' look at me, now I'm going to get your milk!"

Tack och lov varade detta raseriutbrott bara i 45 minuter.

Jävla tur att det är fredag.

På väg hem från skolan igår stannade John i parken och lekte en stund med sin klasskompis Nicole. Under tiden satt jag på en bänk och njöt av molnen och kylan. Det gjorde även Nicoles farmor. Jag vet inte vad Nicoles farmor heter, men det är i princip det enda jag inte vet om tanten. Jag fick höra allt. Vilka år alla hennes släktingar är födda, vilka Österrikiska städer hon bott i, vilket år hon kom till USA, exakt vilket hus hon bor i, exakt vilket hus Nicole bor i, och att Nicoles mamma fick betala hutlöst mycket pengar för att lyckas bli gravid med Nicole och Nicoles storasyster (lillebrorsan däremot var ett "misstag" och därför alldeles gratis).

Jag tyckte tanten var riktigt trevlig. Tills hon började fråga ut mig, och som svar på min förklaring av vad jag gör här kommenterade "oh, I used to be a maid too!"

Dorothy har blivit riktigt rolig de senaste dagarna. Hennes nyaste grej är att hon marcherar upp till folk, tittar bestämt på dem och säger "be quiet!". Försöker man säga emot blir kommandot högre och högre, tills hon tröttnar (långt efter att man själv har tröttnat...)

Ikväll tittade Eva förbi för att hämta hörlurarna och mikrofonen jag lovat henne. Veckans goda gärning tänkte jag, att ge mitt stöldgods till bättre behövande. Kände mig lite som Robin Hood ett tag. Iallafall. När jag öppnade dörren för henne stack Dorothy ut huvudet med ett frågande "hello...?" för att därefter glädjestrålande utbrista "it's mommy!" Det hjälpte inte att jag sa emot, tösen log brett och upprepade att det var mamma som stod där utanför. "Mommy's inside", försökte jag och pekade. Dorothy vaggade över till sin mamma, konstaterade belåtet att "HERE is mommy!" för att sedan återvända till dörren och utbrista, ännu en gång, "that's mommy!"

Så nu undrar jag. Är tjejen stenpantad eller är detta hennes version av humor?