Jag tar tillbaka allt jag någonsin sagt om slappa dagar jag haft tidigare. Igår blev Johnny helt plötsligt misstänkt tyst. Det visade sig att han somnat framför teven, något som aldrig hänt annat än sen kvällstid tidigare. Eftersom ingen av barnen sover särskilt mycket på nätterna så lät jag honom sova. Stängde av teven, satte mig och läste. Tills jag insåg att jag lika gärna kunde utnyttja tillfället.

Så jag la mig i den andra soffan, och sov jag med. Visst, jag vaknade var tionde minut och kollade så att han andades, att han inte trillat ner från soffan, att han inte snurrat in sig i filten, osv. Dessutom vaknade jag varje gång han vände på sig eller hostade. Men ändå. Två timmar sov vi. Sen vaknade han, satte sig upp, och såg helt vilsen ut. Jag satte mig bredvid honom och gosade en stund.

Sen började frågorna. Varför hade han samma kläder på sig som igår? Varför hade jag samma kläder på mig som igår? Varför påstod jag att det fortfarande var fredag? Varför fick han inte kryssa över den 29 maj i sin kalender än?

Hur mycket jag än förklarade så förstod han inte att det inte hade blivit natt och sedan morgon igen. Det där med en tupplur var väldigt svårt att förstå.