Igår var det dags för den stora au pair-kryssningen, men jag hade ingen biljett så jag gick bara dit för att skriva på listan och få cred för att jag dykt upp på ytterligare ett "möte". Där var overkligt många au pairer på piren. Träffade några stycken från au pair-skolan, de osociala tyskarna från min au pair-grupp, och en del nytt folk.

Träffade bland annat en Mila, en tjej från Moldavien. Hon bor också här i Queens, och tillhör alltså samma au pair-grupp som jag. Anledningen till att jag inte har träffat henne innan är för att hon inte har varit på något möte på ett halvår.

"Jag gick på några få möten i början", anförtrodde hon mig. "Jag försökte prata med de andra i gruppen, men de var inte intresserade av att lära känna mig, och till slut blev jag trött på att stå lite vid sidan av och låtsas följa med i deras tyska samtal. Till slut kändes det fånigt och pinsamt att skratta när de skrattade, att be dem översätta, att fortsätta försöka och försöka trots att det var lönlöst."

Jag frågade Mila vad hon gjorde på fritiden. Hon berättade att hon har lyckats hitta en "kompis" här. En annan Moldavisk tjej, som hon umgås med ibland, när deras scheman inte kolliderar. Hon ryckte på axlarna när hon berättade om henne, sa att visst kom de överens, men...

Jag kände igen det där. Jag har varit här i två månader nu och det är först nu jag börjar slappna av. I början kämpade jag konstant för att boka upp mina helger, för att hitta nytt folk på Facebook, för att hitta nytt folk att umgås med. Jag tjuvtittade på listan igår--vi är bara strax över 10 au pairer här i Queens. De flesta är tyskar. Och Queens är stort.

Innan jag träffade Mila igår så hann jag tänka att även om de flesta jag umgås med här är folk som jag bara har väldigt enkla, fråga/svar-samtal med så har jag äntligen byggt upp något slags kontaktnät. Visst, många jag umgås med här skulle jag aldrig umgås med hemma. Och visst blir jag trött på att de flesta samtal jag har alltid börjar och stannar vid "hur går det i din familj?". Samtal där jag måste anstränga mig för att använda lite enklare ord. Att prata långsammare.

Men det går helt klart åt rätt håll, det gör det.

Mila har varit här i sju månader. Hon räknar ner dagarna tills hon ska åka tillbaka hem till Moldavien.

Det som hon berättade kände jag så väl igen från min allra första tid här. Om det hade hållt i sig i sju månader så hade jag aldrig stannat kvar här. 

När Charlie och Johnny spelar xbox eller sina DS så förbjuder jag dem alltid att starta om spelet från början bara för att motståndaren går upp i ledning. Jag förbjuder dem att ge upp. Jag försöker lära dem att om man ger upp så förlorar man alltid, medan man däremot om man fortsätter att kämpa har en chans att ta sig hela vägen in i mål. Att man till och med har en bra chans att vinna.

När de kör över mållinjen och glatt utbrister "I WON!" så nickar jag och säger "I told you so." Varje gång hoppas jag att mitt budskap sjunker in lite djupare.

Vem vet? Kanske försöker jag lära mig något själv, också. Kanske har jag redan fattat.

Nu hoppas jag bara att jag också kan lära mig att bara för att man leder så kan man inte släppa fokus. Man måste spurta in i det sista.