Tydligen var Dorothy med barnen på Bed, Bath & Beyond idag. Där hittade Johnny en liten nyckelring med en anka på som han väldigt gärna ville ha. Så väldigt gärna att han, trots Dorothys protester, lyckades smuggla med sig den ut ur affären. Nästan. Den döva säkerhetsvakten (inte för att vara politiskt inkorrekt, men är en döv säkerhetsvakt verkligen en bra idé?) fick syn på ankan precis när familjen höll på att lämna affären, och Dorothy fick skämmas för sin kleptoman till son.

Jag råkade vara i köket ikväll när Dorothy berättade om händelsen för Charles. Charles är som han är, han älskar att skoja med barnen, och han brukar vara väldigt rolig--fast hans råa humor hade varit roligare om den riktats mot någon över, tja, 15 iallafall.

Så Charles talade om för Johnny att man hamnar i fängelse om man stjäl. "Do you want to go to jail?" frågade han upprepade gånger, med skratt i rösten. Johnny däremot fick mer och mer gråt i rösten när han ropade att han inte ville åka till fängelset. "I don't want to go to jail for a couple of days!" envisades han. "I didn't say a couple of days, I said a couple of months", förtydligade Charles. "But... but that's is a really long time", sa John ynkligt. "Yeah, the whole summertime", bekräftade hans bussiga pappa.

Det hjälpte inte att vi alla var överens om att jag också skulle hamna där, efter headset-incidenten, Johnny blev ledsen ändå. Inte på något raseriutbrott-sätt som i fredags, utan på ett lugnare, sorgsnare sätt. Särskilt när Charles "ringde" polisen och sen gick för att öppna dörren för dem.

Jag kände att det var dags att säga godnatt och dra mig tillbaka, så jag kramade barnen godnatt. Två av dem, vill säga. Johnny satt nämligen under bordet vid det här laget, med darrande underläpp och ledsna ögon, och gömde sig för poliserna. Fick lirka lite för att få ut honom. "Pappa skojar bara med dig", "barn hamnar inte i fängelse", och liknande.

"But I can't come out, the police are here!"
"No, I promise, they are not here."
"What, are they far away?"
"Yes."
"Are they really, really far away?"
"Yes, I promise."

Först då kröp en väldigt liten kille fram från under bordet och följde med mig bort till fönstret för att kolla så att polisen verkligen inte stod utanför.

Okej, jag var galen på honom i fredags när han höll på och slogs och skrek som bäst. Men ikväll gjorde det riktigt ont i hjärtat att se hur ledsen han var.