Barnen Stravalle är, för det mesta, inte långsinta av sig. Visst, jag kommer väl aldrig att glömma världens gnälligaste "ååååh jag kan inte FATTA att du slängde den avbrutna blyertsspetsen...! VARFÖR var du tvungen att slänga den? Jag ville HA den!" som oväntat dök upp tre timmar efter incidenten med den (just det) bortslängda, avbrutna spetsen på blyertspennan.

Men idag var det mer som vanligt. Johnny skrek och slogs och bankade på dörrar i nästan en halvtimme för att han inte ville gå till parken i eftermiddags, men sen blev det så roligt att fylla vattenflaskor att han helt glömde bort att vara sur. På vägen till parken var han sitt vanliga, glada och babbliga jag igen. Au pairen, med skriken fortfarande ekande i öronen, var lite mer långsint. Samtalet gled från huruvida min bror alltid hade varit snabbare än jag på allting (japp, de gillar Christian mer än mig, visst är det illa?) till huruvida Bowser är en snabbare simmare än jag, och slutligen till huruvida Bowser verkligen är en sköldpadda. Jag borde vetat bättre än att diskutera med en sjuåringen och en fyraåring...

Charles: "But he doesn't look like a turtle!"
John: "Yeah, he doesn't look like a turtle. So how can he be a turtle?"
Jag: "Of course he looks like a turtle. He has a shell and everything."
Charles: "Yeah, but he isn't green. I've seen a turtle, and it was green!"
Jag: "Maybe he's a different kind of turtle?"
[osv osv osv, fram till]
Charles: "But he can talk. Turtle's can't talk!"
Jag: "But that's because he is not a real turtle. He doesn't exist in real life. Someone made him up. He doesn't really exist."

Tack vare mitt dåliga humör var jag så nära och så frestad att tillägga "just like Santa Claus!"