Det är väldigt slappt att hålla koll på två främlingsskygga pojkar. Bortsett från under skoltid så är inte barnen Stravalle vana vid att umgås med andra barn. På helgerna sitter de ju t.ex. i en bil hela tiden, och får de tillfälle att leka så är det bara med varandra. Därför släpar jag dem till parken så fort det inte regnar, och uppmuntrar dem att hitta nya kompisar. Ibland tar det lite tid...

Igår var mitt jobb väldigt slappt. Jag satte mig på en bänk och höll uppsikt över lekplatsen. I en halvtimme såg det ut såhär:

Charlie stod till vänster, Johnny till höger. Och tittade. Flyttade sig några centimeter då och då, men annars så stod de där, utan att våga ta kontakt. Visst, jag kanske är elak, men efter en halvtimmes tristess så vågade de äntligen närma sig några andra barn, och helt plötsligt så lekte de och hade hur roligt som helst, i nästan en timme (tills en viss au pair frös så mycket att hon struntade i uppfostran och drog hem barnen till xboxen.)