Är det fel av mig att en liten del av mig njuter när Johnny fick ett av sina raseriutbrott precis efter att Dorothy kommit hem från jobb igår? Är det fel av mig att rycka på axlarna och le ett litet "jag vet, visst är det galet, men nu ser du hur oprovocerat det är"-leende när hon förvånat inser att det inte går att lugna ner honom.

Är det fel av mig att njuta när jag tar med mig Dorothy för att hämta upp Johnny och alla föräldrar skippar sina smått nedlåtande blickar och frågar "tar du hand om två barn?" Är det fel av mig att nonchalant säga "ja, tills deras storebror kommer hem 14.30" och älska varenda sekund av när de inser att jag inte är en så värdelös "babysitter" som de trodde?

Jag är kanske inte världens bästa au pair, men jag är inte så värdelös som ni tror!