Har hört skräckhistorier om hur Dorothy brukade börja gråta när hon kom nerför trappan på morgonen och såg Eliane där, för att hon misstänkte att hon skulle bli lämnad hemma med henne. Nu har Dorothy varit hemma med mig flera gånger--några fredagar här och där, och nästan två veckor i sträck nu. För det mesta gråter hon när hon ser mamma och pappa ta på sig ytterkläderna och gå mot ytterdörren, men om de smiter ut lite diskret dröjer det en timme eller så innan hon frågar efter dem, och då reagerar hon med lugn på mitt "mommy/daddy is working".

Imorse gick Big Dorothy (älskar smeknamnet och tänker köra stenhårt på det, bakom hennes rygg iallafall) till jobb mitt framför ögonen på sin dotter. Väldigt odramatiskt och diskret visserligen, men ändå. Till skillnad från igår, när Dorothy grät en hel minut när Big Dorothy försvann ut genom ytterdörren, så satt Dorothy lugnt kvar i soffan och tittade på bilder med mig ("water!... water!... what's this? water?") Succé, tänkte jag.

Vi hade en relativt lugn dag som vanligt, med två parkbesök och riktig sommarvärme på eftermiddagen. Efter parkbesök nummer två kom Charles hem, och bad mig göra barnen redo för besök på farmoderns vårdhem. Jag insåg att eftersom jag fick sluta "redan" 17.30 så skulle jag kanske hinna till banken om jag gick riktigt fort, så jag fick på barnen skor och jackor, packade snabbt ihop mina grejer, och pussade barnen hejdå.

"Where you going?" frågade lilltjejen.
"I'm going to the bank."
"Can I come?"
"No sweetie, you stay here with daddy."
"I wanna come!"
"No, you're gonna go see grandma with Charlie and Johnny!"
"I wanna come!"

Och så börjar hon gråta och följer efter mig till dörren, och när jag stänger och låser efter mig så hör jag att hon står på andra sidan och gråter för att jag överger henne.

Jag tyckte så synd om henne, men jag älskade att för en gångs skull vara på andra sidan dörren.