Uppenbarligen inte någon supernanny...
Morgonen började lugnt och fridfullt. Johnny och jag gosade i soffan, spelade spel och åt frukost. Sedan tyckte jag att han skulle borsta tänderna efter maten. Det tyckte inte han. Det brukar inte vara några större problem, men idag vet jag inte riktigt vad som hände, helt plötsligt var det full kaos.
Jag tillbringade en timme i badrummet på övervåningen med en hysterisk fyraåring som skrek, slogs, sparkades, slängde grejer, drog mig i håret, försökte putta bort mig från dörren och skrek lite till. John ville inte borsta tänderna, och han hade svårt att acceptera att vi skulle stanna i badrummet tills han hade gjort det. Jag vet att man ska välja sina strider, men hur skulle jag kunna veta att en enkel liten uppmaning om tandborstning skulle utvecklas till 55 minuters raseri? (Ja, jag tog tiden.) Det är första gången han har fått ett riktigt utbrott, och jag kände mig precis som om jag var med i ett avsnitt av Supernanny, minus alla TV-kameror.
Efter 55 minuter hade han äntligen lugnat ner sig. Han borstade tänderna, sa motsträvigt förlåt och skuttade glatt ner till nedervåningen för att spela xbox. Klockan var bara 10 och jag var slutkörd efter att ha hållt för dörren och parerat slag i 55 minuter--men jag säger bara det, ibland är det väldigt skönt att vara vuxen och stark.
Dagen fortsatte som vanligt fram till 15.00. Vid det laget hade vi hämtat upp Charlie från skolbussen och Johnny hade varit sitt gamla vanliga, gulliga jag i fem timmar. Naturligtvis höll det inte i sig.
Vi satt och åt lunch och plötsligt kände inte John för att uppföra sig längre, och när han inte reagerade på mina miljoner tillsägelser så tog jag hans mjölkflaska ifrån honom--han hade redan ätit upp och satt och bankade den i bordet. KAOS. Precis som under förmiddagen blev Johnny helt hysteriskt arg och började slåss och sparkas och skrika... och inte hjälpte det heller att storebror var hemma och kom med hjälpsamma kommentarer som "look John, this is what you are supposed to do, look, I'm sitting down on my chair and saying 'please can I have my milky back?' look at me, now I'm going to get your milk!"
Tack och lov varade detta raseriutbrott bara i 45 minuter.
Jävla tur att det är fredag.
Jag tillbringade en timme i badrummet på övervåningen med en hysterisk fyraåring som skrek, slogs, sparkades, slängde grejer, drog mig i håret, försökte putta bort mig från dörren och skrek lite till. John ville inte borsta tänderna, och han hade svårt att acceptera att vi skulle stanna i badrummet tills han hade gjort det. Jag vet att man ska välja sina strider, men hur skulle jag kunna veta att en enkel liten uppmaning om tandborstning skulle utvecklas till 55 minuters raseri? (Ja, jag tog tiden.) Det är första gången han har fått ett riktigt utbrott, och jag kände mig precis som om jag var med i ett avsnitt av Supernanny, minus alla TV-kameror.
Efter 55 minuter hade han äntligen lugnat ner sig. Han borstade tänderna, sa motsträvigt förlåt och skuttade glatt ner till nedervåningen för att spela xbox. Klockan var bara 10 och jag var slutkörd efter att ha hållt för dörren och parerat slag i 55 minuter--men jag säger bara det, ibland är det väldigt skönt att vara vuxen och stark.
Dagen fortsatte som vanligt fram till 15.00. Vid det laget hade vi hämtat upp Charlie från skolbussen och Johnny hade varit sitt gamla vanliga, gulliga jag i fem timmar. Naturligtvis höll det inte i sig.
Vi satt och åt lunch och plötsligt kände inte John för att uppföra sig längre, och när han inte reagerade på mina miljoner tillsägelser så tog jag hans mjölkflaska ifrån honom--han hade redan ätit upp och satt och bankade den i bordet. KAOS. Precis som under förmiddagen blev Johnny helt hysteriskt arg och började slåss och sparkas och skrika... och inte hjälpte det heller att storebror var hemma och kom med hjälpsamma kommentarer som "look John, this is what you are supposed to do, look, I'm sitting down on my chair and saying 'please can I have my milky back?' look at me, now I'm going to get your milk!"
Tack och lov varade detta raseriutbrott bara i 45 minuter.
Jävla tur att det är fredag.
Kommentarer
Postat av: mamma
Jag måste ändå säga att det är tur att han också får raseriutbrott ibland. Annars hade han ju inte verkat vara en normal 4-åring.
Postat av: mormor
Med tanke på att jag fått höra hur din morfar var som liten, så går det över. Nu kommenterar han åtminstone inte maten med att sån `" rälig mat äter inte han".
Puss och kram från mormor som ska äta de första svenska nypotatisarna idag.
Trackback
