Det jobbigaste med att vara au pair är att man aldrig får ha intelligenta konversationer. Minst tio timmar om dagen måste ägnas åt att låtsas skratta åt tråkiga skämt som barnen inte ens fattar själv, svara på miljontals tråkiga frågor, och upprepa samma saker om och om igen. Och då inbillar jag mig ändå att mina värdbarn är hyfsat smarta barn.

Johnny, t.ex., kan läsa den här skylten alldeles själv nu. Och det gör han också. Varje dag. Minst tre gånger, ofta fler. Det beror lite på hur länge vi måste vänta på bussen.

Vi brukade se till att gå hemifrån så att vi var vid hållplatsen 14.30. Nu börjar jag inte ens göra mig iordning förrän tidigast 14.32...