Min mobil ringer, i en halv sekund sådär, eftersom jag har den bredvid mig och svarar direkt. Men så fort hon hör ljudet släpper Dorothy allt hon håller på mig, och springer så fort hennes pyttesmå fötter orkar, tvärs igenom vardagsrum, matsal och kök, samtidigt som hon ivrigt ropar "cell phone! Cell phone! Cell phone!" Och så kommer hon fram till mig, där jag sitter vid köksbordet och redan pratar, och då börjar hon viska istället, samtidigt som hon pekar på telefonen (som jag håller mot örat) för att riktigt göra mig uppmärksam på att min telefon ringer. Och så ler hon med hela ansiktet. Väldigt stolt över sig själv som hjälper till.