(Rubriken är egentligen bara rolig om man vet att Johnny går runt och kallar sig själv för Johnny-bird och av någon anledning brukade kalla mig för mommy-bird--tills jag började besvara alla "mommy-bird" med "what's the matter, Lucia-pig?" Anyway. Min blogg. Min humor. Johnny-Jailbird it is.)

För runt en månad sedan försökte John stjäla en anka. Han var väldigt, väldigt ångerfull efteråt och jag tror inte han hade insett att det faktiskt räknas som stöld om man ser något man vill ha och plockar det med sig utan att betala. En månad senare kan jag däremot tycka att budskapet borde ha sjunkit in. Trots allt har jag bara behövt hålla på och ignorera honom tills han säger "please" i några veckor nu, och han har redan ersatt alla sina "put this on the table!" och "I wanna go on the swings NOW!" med enbart "please!" så att man måste gissa sig till vad han vill.

Ska inte sväva för långt bort från historien nu. Idag satt jag i parken och höll koll på pojkarna medan de sprang omkring och lekte med mycket äldre barn. Charles stod vid vattenfontänen och tittade imponerat på medan de stora pojkarna drack vatten. John stod vid några människor som sålde hemmagjorda leksaker, och jag förberedde mig mentalt på att tala om för honom varför vi inte kunde köpa en massa skräp. Helt plötsligt ser jag en kvinna vid en vagn vända sig mot honom, och två sekunder senare kommer ungen springande med en glassbägare, med ett stort leende på läpparna.

"Var fick du glassen ifrån?" undrar jag. "Vem gav dig glassen?"
"Hon där!" säger han och pekar, och börjar kanske så smått inse att något är fel. Jag drar honom med mig till kvinnan vid glassvagnen, och det är väldigt uppenbart att hon inte har gett honom en gratisglass av medmänsklig godhet. Nej, ungen har helt fräckt gått fram till henne och pekat ut vilken smak han ville ha på glassen, tagit emot glassen och sprungit därifrån. $1,50 betalar jag för glassen, och på vägen tillbaka till bänken inser Johnny definitivt att jag inte är så glad över hans smarthet.
"I'm very sorry that you had to waste your money", säger han ynkligt och tittar ner på sin redan halvsmälta glass. Så jag pratar med honom om varför man måste betala för saker man vill ha, och får honom att lova att nästa gång han vill ha glass så måste han fråga mig först.

Sen går jag naturligtvis och köper en glass till Charlie också, och hostar upp $1,50 till. Tur att det inte var Ben&Jerry's Johnny sprang och stal... På vägen hem, tre minuter senare, är Johnny glad och kvittrande igen och skuttar fram där han går och håller mig i handen, och är ganska stolt över sin gratisglass. Så då får vi ha ett samtal till, tills han uppvisar mer ånger, och resten av vägen hem pratar han om hur han ska ge mig jättemycket pengar så fort han hittar pengar på gatan, blir stor och blir rik, eller hittar guldet vid regnbågens slut.

"Du behöver inte ge mig några pengar", säger jag förstås, trots att jag nog hade krävt 50% av det där guldet, då det var jag som berättade om det från början.
"Jo, men jag ska ge dig jättemycket pengar så att du kan köpa en klänning!" lovar han och pussar mig på handen.

Jag vet inte riktigt. Det är bara så mycket svårare att vara arg på honom när han stjäl glass än när han sparkas och slåss.