I förmiddags, på väg hem från skolan, tänkte jag att det kunde vara kul att stanna till i parken ett tag. Det var hyfsat fint väder just då, och väderleksrapporten hade lovat regn framemot eftermiddagen, så jag tänkte passa på att utsätta Johnny för lite frisk luft.

Johnny ville inte stanna i parken. Han ville verkligen inte stanna i parken. Nej, han ville hem och lämna ryggsäcken och sen komma tillbaka--bara det att den lilla turen tar cirka en halvtimme. Så naturligtvis blev han hysterisk, och började skrika och gråta och slåss. Från och till lugnade han ner sig lite och snyftade en några minuter, innan han började med sitt skrikande och bankande igen.

"Slår du mig så stannar vi ännu längre här", bestämde jag. Det funkade ju inte så bra att hota med att vi skulle gå hem.

"Ska vi stanna här ända till 14.30?!" undrade Johnny i en av sina lugnaste stunder.
"Neej, men vi stannar minst 20 minuter till."
"TJUGO MINUTER?" utbrister ungen, som inte har en aning om hur lång tid det är. Jag kunde lika gärna sagt 20 timmar eller 20 sekunder. "Jag vill inte stanna här i TJUGO MINUTER! Det är JÄTTELÄNGE!"

Så han snyftar över det en stund, sparkas lite, försöker ta min väska, slänger ryggsäcken på marken, och annat trevligt. I 35 minuter höll han på så.

Sen, helt plötsligt, mitt i en gråtattack, tittar han upp på mig och frågar:
"Varför får jag bara stanna i 20 minuter?"
"Du får stanna längre än 20 minuter om du vill", säger jag försiktigt. "Hur många minuter vill du stanna?"
"Hmm... 25. Nej. 35! Får jag stanna i 35 minuter, snälla?"
"Ja, okejdå."

Med ett leende på läpparna och fortfarande tårar på kinderna springer han iväg och leker bland klätterställningarna med en annan pojke. Vi stannade i över en timme.