Det är tre väldigt envisa barn jag passar. Särskilt Charles är envis som en åsna och vägrar ge upp, oavsett vad vi diskuterar. Visst, jag är envis jag också, men jag ger med mig om jag inte är 100% säker eller inte orkar tjafsa längre. Problemet är bara att när jag diskuterar med Charlie så har jag alltid rätt. Ledsen, men det bara är så. Han vägrar bara att inse det.

Idag diskuterade vi längd. Han berättade för mig att någon wrestling-stjärna är 6'6" lång. Visst, det kunde jag gå med på. Har ingen aning om vem människan är. Sedan påstod han att hans mamma är 6'4". Det var då det började bli intressant. Jag hade ingen aning om hur långt det var i centimeter, men eftersom jag vet att jag själv är 5'10" så var jag helt säker på att inte Dorothy är så lång.

"Men det sa hon att hon var", envisades sjuåringen.
"Hon kanske är 5'4"?" föreslog jag.
"Men nej! Hon sa att hon var 6'4"! Jag vet att hon är det!"

Det hjälpte inte att vara logisk och förklara att eftersom jag är längre än Dorothy, och jag "bara" är 5'10", så är det helt omöjligt att hon är 6'4". (Räknade ut det nu ikväll och då skulle alltså människan vara 1,93 m lång. Det är hon inte.) Vi tjafsade om detta hela vägen till parken, och enda anledningen till att vi inte fortfarande tjafsar om det är att Charlie gav upp till slut, när han insåg att jag var envisare än honom. Det kan också ha varit så att min logik till slut vann över hans förvirrade minnesbild. Eller så är jag bara en större åsna än vad han är.