"Is that why we have to wear helmets? Because you are a different lady?"
Sovmorgon imorse igen, alltid lika trevligt. Det tog cirka 20 minuter att gå till skolan, men jag gick redan 10.30 för att vara på den säkra sidan. Kände mig väldigt mammig när förskolebarnen leddes ut på led, hand i hand med fröknarna, och släpptes ut till sin respektive välkomstkommitté en i taget.
På vägen hem besökte vi den offentliga toaletten i parken, och sedan stannade vi i parken en stund eftersom det äntligen var soligt. Riktigt kallt i och för sig, men det regnade inte åtminstone. Johnny gungade lite och lurade upp mig i djungelgymmet. Parken känns ganska overklig, för man går förbi massvis med små söta hus på lugna små gator för att komma dit, och sen plötsligt är man mitt i parken, och hey, där är Manhattan vid horisonten!
När vi var tillräckligt genomfrusna gick vi hem, det tar bara cirka 10 minuter från parken (åtminstone när man har en fyraåring med sig...) Johnny åt lunch och sen hjälptes vi åt med hans läxor--denna veckan lär han sig R. Precis som sist fick han ett mindre utbrott när jag krävde att han skulle försöka göra åtminstone två R alldeles själv, utan att jag ritade prickar han kunde följa. Är inte poängen med att lära sig att skriva R att de faktiskt ska kunna skriva R? Precis som förra gången blev han jätteglad när han insåg att han faktiskt kunde göra fina R alldeles själv, efter lite övning. Men jag är förberedd på att ta samma strid nästa vecka, när vi kommer till S...
Efter att vi fyllt två sidor med R och ritat en regnbåge började John skriva andra bokstäver och egna ord på ett annat papper. Han tycker det är riktigt roligt att skriva även om han inte vet hur alla bokstäver ser ut än, och precis som förra gången vi satt och skrev ville han skriva mitt namn. Vi bokstaverade oss igenom både mitt förnamn och mitt efternamn, och sen skrev han några andra ord tills pappret var fullt. Plötsligt vänder 4,5-åringen på bladet, säger "nu ska jag skriva nåt annat, helt själv" och skriver ALEX, helt på egen hand, mitt på ett tomt papper utan fuskbokstäver att skriva av. Det tyckte jag var hur gulligt som helst, för förutom sitt eget förnamn kan han inte skriva några ord alls utan hjälp. Eftersom jag blev så glad och imponerad slutade det med att han fyllde hela pappret med mitt namn. Jag är fortfarande imponerad.
Vid halv tre-tiden gick vi för att hämta Charlie vid busshållplatsen, och för tredje dagen av fyra var han osocial och tystlåten när vi hämtade honom. Första dagen mådde han dåligt, andra dagen var han precis som vanligt, och igår var han ledsen för att han hade tagit isönder sina glasögon. Men idag? Jag har ingen aning. Han kanske inte har roligt i skolan? Han brukar alltid tina upp efter ett tag, och när vi väl hade kommit in i huset idag var han pratsam och trevlig igen. Åtminstone tills jag fick för mig att han skulle göra läxan. Varje fredag har de tydligen rättstavningsprov på ett antal ord, och i mina instruktioner för dagen stod det tydligt att jag skulle se till att han kunde skriva alla orden. Problemet var bara att Charles inte var det minsta intresserad av att göra läxa. 40 minuter tog det innan han var klar, och då hade han sprungit ifrån bordet flera gånger, suddat sönder jag vet inte hur många papper, och fuskat ännu fler gånger... Men till slut lyckades han äntligen stava till clean, som var veckans svåraste ord.
Det var bara 1,5 timme kvar tills jag skulle lämna barnen hos deras farmor, så vi bestämde oss för att gå till parken en stund--Charles hade inte varit där på hela veckan. Naturligtvis skulle de nödvändigtvis ha sina sparkcyklar med sig, och när jag frågade om de brukade ha hjälm på sig när de använde dem så påstod de att jo, det skulle de egentligen ha, men Eliane brukade aldrig tvinga dem att ha hjälm, och inte Eva heller. Tja, jag tyckte inte att "vecka 1--2 st. spräckta skallar" skulle se så bra ut i protokollet, så vi letade upp en hjälm och jag sa att de fick turas om att ha den. Elaka tanten (= jag) ville inte heller låta dem åka förrän vi kom till parken, vilket antagligen var ett bra beslut, eftersom Charlie lyckades ramla redan 25 meter från huset, även om han bara ledde sparkcykeln. Som tur är var det bara höften han slog i--hjälmen tog stöten från trottoaren och skyddade huvudet. Efter den vurpan var det ingen mer som ifrågasatte mitt beslut om hjälmar. Det är så skönt att alltid veta bäst för en gångs skull.
På vägen hem besökte vi den offentliga toaletten i parken, och sedan stannade vi i parken en stund eftersom det äntligen var soligt. Riktigt kallt i och för sig, men det regnade inte åtminstone. Johnny gungade lite och lurade upp mig i djungelgymmet. Parken känns ganska overklig, för man går förbi massvis med små söta hus på lugna små gator för att komma dit, och sen plötsligt är man mitt i parken, och hey, där är Manhattan vid horisonten!
När vi var tillräckligt genomfrusna gick vi hem, det tar bara cirka 10 minuter från parken (åtminstone när man har en fyraåring med sig...) Johnny åt lunch och sen hjälptes vi åt med hans läxor--denna veckan lär han sig R. Precis som sist fick han ett mindre utbrott när jag krävde att han skulle försöka göra åtminstone två R alldeles själv, utan att jag ritade prickar han kunde följa. Är inte poängen med att lära sig att skriva R att de faktiskt ska kunna skriva R? Precis som förra gången blev han jätteglad när han insåg att han faktiskt kunde göra fina R alldeles själv, efter lite övning. Men jag är förberedd på att ta samma strid nästa vecka, när vi kommer till S...
Efter att vi fyllt två sidor med R och ritat en regnbåge började John skriva andra bokstäver och egna ord på ett annat papper. Han tycker det är riktigt roligt att skriva även om han inte vet hur alla bokstäver ser ut än, och precis som förra gången vi satt och skrev ville han skriva mitt namn. Vi bokstaverade oss igenom både mitt förnamn och mitt efternamn, och sen skrev han några andra ord tills pappret var fullt. Plötsligt vänder 4,5-åringen på bladet, säger "nu ska jag skriva nåt annat, helt själv" och skriver ALEX, helt på egen hand, mitt på ett tomt papper utan fuskbokstäver att skriva av. Det tyckte jag var hur gulligt som helst, för förutom sitt eget förnamn kan han inte skriva några ord alls utan hjälp. Eftersom jag blev så glad och imponerad slutade det med att han fyllde hela pappret med mitt namn. Jag är fortfarande imponerad.
Vid halv tre-tiden gick vi för att hämta Charlie vid busshållplatsen, och för tredje dagen av fyra var han osocial och tystlåten när vi hämtade honom. Första dagen mådde han dåligt, andra dagen var han precis som vanligt, och igår var han ledsen för att han hade tagit isönder sina glasögon. Men idag? Jag har ingen aning. Han kanske inte har roligt i skolan? Han brukar alltid tina upp efter ett tag, och när vi väl hade kommit in i huset idag var han pratsam och trevlig igen. Åtminstone tills jag fick för mig att han skulle göra läxan. Varje fredag har de tydligen rättstavningsprov på ett antal ord, och i mina instruktioner för dagen stod det tydligt att jag skulle se till att han kunde skriva alla orden. Problemet var bara att Charles inte var det minsta intresserad av att göra läxa. 40 minuter tog det innan han var klar, och då hade han sprungit ifrån bordet flera gånger, suddat sönder jag vet inte hur många papper, och fuskat ännu fler gånger... Men till slut lyckades han äntligen stava till clean, som var veckans svåraste ord.
Det var bara 1,5 timme kvar tills jag skulle lämna barnen hos deras farmor, så vi bestämde oss för att gå till parken en stund--Charles hade inte varit där på hela veckan. Naturligtvis skulle de nödvändigtvis ha sina sparkcyklar med sig, och när jag frågade om de brukade ha hjälm på sig när de använde dem så påstod de att jo, det skulle de egentligen ha, men Eliane brukade aldrig tvinga dem att ha hjälm, och inte Eva heller. Tja, jag tyckte inte att "vecka 1--2 st. spräckta skallar" skulle se så bra ut i protokollet, så vi letade upp en hjälm och jag sa att de fick turas om att ha den. Elaka tanten (= jag) ville inte heller låta dem åka förrän vi kom till parken, vilket antagligen var ett bra beslut, eftersom Charlie lyckades ramla redan 25 meter från huset, även om han bara ledde sparkcykeln. Som tur är var det bara höften han slog i--hjälmen tog stöten från trottoaren och skyddade huvudet. Efter den vurpan var det ingen mer som ifrågasatte mitt beslut om hjälmar. Det är så skönt att alltid veta bäst för en gångs skull.
Kommentarer
Postat av: mamma
Se där både lite lärar- och läkarämne i dig. John är ju redan proffs på att skriva, förstår att du blev stolt. Det blir säkert strid även med att skriva egna S, men sen går det säkert bättre. Han har ju redan lärt sig att du vet bäst. Vad det gäller Charlie så är det ju frågan om det är skolan eller hemmet han inte trivs i. Han kan ju känna sig osäker av ett en ny au-pair ska passa honom. Men eftersom han tinar upp efter en stund är det kanske nåt i skolan. Prova prata med honom vid lämpligt tillfälle. Annars får du prata med föräldrarna. Kan ju ha svårt med kompisar eller med skolarbetet. Verkade julite trögt med rättstavningen. Kanske tycker han bara inte om att sita stilla? Inte helt ovanligt hos 7-åriga pojkar.
Trackback
