Vi lekte kurragömma, alla tre barnen och jag, och pojkarna turades om att gömma sig. Det blir ganska tråkigt efter ett tag, för det finns väldigt begränsat antal gömställen om man håller sig på nedervåningen (det ligger ju grejer överallt!), men jag höll entusiasmen uppe och letade på massvis med ställen innan jag hittade dem.

Dorothy däremot hade inte lust att spela med i mina charader, hon gjorde väldigt tydligt att hon visste exakt var hennes bröder var, från första sekund. Smart tjej? Nja, dels så blundade hon inte när de gömde sig, och dels så kan deras "OK, I'm done!" ha varit en ganska bra ledtråd om var de befann sig.

När Johnny gick på toa gömde sig Charlie bakom fåtöljen, och Dorothy hittade såklart honom direkt. "Stanna där", föreslog jag, "så låter vi Johnny leta också när han kommer tillbaka." Jättebra idé tyckte jag, inte minst för att den innebar att det bara var lilltjejen och jag ett tag. Så Johnny kommer tillbaka, och jag säger till honom att leta efter sin bror.

"Charlie's there!" säger Dorothy och pekar in bakom fåtöljen. "There there there!" Hon klättrar i princip in bakom fåtöljen för att visa var han är. Johnny ignorerar henne och fortsätter leta efter storebror, under matbordet, i köket, bakom soffan... "Where is he?" frågar han och letar under soffkuddarna. "There! There! Charlie's there!" envisas lilltjejen. Vid det här laget har jag slutat försöka hyssja ner henne, försöker låta bli att skratta istället. Till slut hittar Johnny honom själv, på det enda stället han inte har letat tre gånger på. Dorothy fattar ingenting alls av jublet. Hon har minsann vetat precis var storebror var hela tiden.