Hur man uträttar enkla ärenden tillsammans med familjen Stravalle
Mina värdföräldrar är väldigt trevliga. De tar bra hand om sina barn, och de verkar uppriktigt vilja att jag ska trivas bra här. När min laptop lade av i måndags tittade Charles på den och försökte (förgäves) att starta den. Han lade också ner tid på att kolla upp priser på en ny dator åt mig. De lovade att köra mig till en billig affär nu i helgen, eftersom man måste vara medlem för att få handla där.
Igår morse lovade Dorothy att ta med mig till affären dagen därpå (läs: idag), och sa att hon skulle låta mig veta på kvällen hur dags vi kunde åka, men på kvällen stack hon ut med en väninna innan hon hann planera något med mig, och hon kom inte hem förrän efter jag gått och lagt mig. Så imorse gick jag upp när jag hörde att barnen var uppe och sprang (i normala fall brukar jag lyckas somna om) och gick upp i köket och frågade om de fortfarande hade möjlighet att ta med mig till affären. Jodå, det kunde de visst göra. De skulle bara lämna in Annamaries deklarationspapper, så om jag ville kunde jag följa med dem dit, och så kunde vi åka och köpa dator sen.
Vi åkte hemifrån cirka 10.15. Deklarationspapperna skulle tydligen lämnas in ute på Long Island någonstans. Jag tittade inte så mycket på klockan, men det tog väl runt en timme att komma dit. Sedan satt vi (Dorothy, barnen och jag) i säkert en timme i bilen och väntade medan Charles och Annamarie bara lämnade in papperna lite snabbt. En timme! Jag trodde seriöst jag skulle bli galen. Barnen klagade inte. De hade visserligen filmer och Nintendo DS att roa sig med, men ändå. De är förmodligen vana--det här scenariot upprepar sig varje helg.
Vid 13-tiden åkte vi till BJ's, där de sålde allt. De hade dock inte överdrivet många datorer--bara några få laptops, däribland laptopen från Toshiba som vi hade tittat på på hemsidan. 469 dollar kostade den, men det fanns bara en pyttelapp med information, där det inte ens stod vilket operativsystem som ingick. Charles och jag gick alltså för att hitta någon som kunde informera oss lite grann. Det var verkligen lättare sagt än gjort. Mannen i "fråga mig"-västen visste knappt att de hade datorer, och hänvisade oss till informationsdisken. De i informationsdisken visste knappt vad de själva hette, men de skickade en liten Gandhi-liknande man till oss, som knappt visste vad en dator var. Jag vet inte hur länge han höll på vimsade runt. När jag frågade om datorn hade Windows Vista eller XP öppnade han seriöst startmenyn och läste i listan över program: "Windows Photo Gallery... Windows Update... no, no Windows Vista." Och det där skulle föreställa deras datorexpert!
Till slut gav vi upp, och efter att ha strosat runt i affären i ytterligare en timme (och handlat typ fem grejer--som blöjor, tvättmedel och kakor, sådant som kräver tuffa beslut och noggrannt övervägande) åkte vi äntligen därifrån. Vi tog oss till Best Buy, där bara Charles och jag gick in. Tjoff tjoff. Två laptopar som verkade bra, samma Toshiba som innan, och en Compaq, båda för 399 dollar. Vi frågade en av säljarna, och fick utmärkt och snabb hjälp. Jag, eller egentligen säljaren, plockade också på mig ett headset (*host*), och på max 15 minuter var vi ute i bilen igen. Plötsligt var jag på strålande humör.
Humöret sjönk inte direkt av att vi (äntligen) åkte och åt. Efter middagen behövde vi bara sitta och vänta i bilen utanför Home Depot i sådär en timme, medan Charles bara sprang in och köpte någonting. 18.00 var jag hemma. På sex timmar hade vi alltså varit inne i tre affärer och en restaurang! Hur, jag bara undrar, hur orkar de med detta varje helg? Okej, jag vet att det var mitt fel idag. Men det är alltid något som ska fixas varje helg, om det så bara är att handla några liter mjölk, och allting tar en evighet.
Tydligt exempel på detta? 18.00 släppte de av mig vid huset. De skulle till CVS och köpa lite mjölk och grejer, och frågade om jag ville följa med och köpa hårspray, vilket jag sagt att jag behövde. Jag tackade artigt men bestämt nej, orkade inte en sekund till i den bilen, även om CVS ligger i närheten och handla mjölk inte borde ta mer än 10 minuter.
De kom hem 19.20.
Igår morse lovade Dorothy att ta med mig till affären dagen därpå (läs: idag), och sa att hon skulle låta mig veta på kvällen hur dags vi kunde åka, men på kvällen stack hon ut med en väninna innan hon hann planera något med mig, och hon kom inte hem förrän efter jag gått och lagt mig. Så imorse gick jag upp när jag hörde att barnen var uppe och sprang (i normala fall brukar jag lyckas somna om) och gick upp i köket och frågade om de fortfarande hade möjlighet att ta med mig till affären. Jodå, det kunde de visst göra. De skulle bara lämna in Annamaries deklarationspapper, så om jag ville kunde jag följa med dem dit, och så kunde vi åka och köpa dator sen.
Vi åkte hemifrån cirka 10.15. Deklarationspapperna skulle tydligen lämnas in ute på Long Island någonstans. Jag tittade inte så mycket på klockan, men det tog väl runt en timme att komma dit. Sedan satt vi (Dorothy, barnen och jag) i säkert en timme i bilen och väntade medan Charles och Annamarie bara lämnade in papperna lite snabbt. En timme! Jag trodde seriöst jag skulle bli galen. Barnen klagade inte. De hade visserligen filmer och Nintendo DS att roa sig med, men ändå. De är förmodligen vana--det här scenariot upprepar sig varje helg.
Vid 13-tiden åkte vi till BJ's, där de sålde allt. De hade dock inte överdrivet många datorer--bara några få laptops, däribland laptopen från Toshiba som vi hade tittat på på hemsidan. 469 dollar kostade den, men det fanns bara en pyttelapp med information, där det inte ens stod vilket operativsystem som ingick. Charles och jag gick alltså för att hitta någon som kunde informera oss lite grann. Det var verkligen lättare sagt än gjort. Mannen i "fråga mig"-västen visste knappt att de hade datorer, och hänvisade oss till informationsdisken. De i informationsdisken visste knappt vad de själva hette, men de skickade en liten Gandhi-liknande man till oss, som knappt visste vad en dator var. Jag vet inte hur länge han höll på vimsade runt. När jag frågade om datorn hade Windows Vista eller XP öppnade han seriöst startmenyn och läste i listan över program: "Windows Photo Gallery... Windows Update... no, no Windows Vista." Och det där skulle föreställa deras datorexpert!
Till slut gav vi upp, och efter att ha strosat runt i affären i ytterligare en timme (och handlat typ fem grejer--som blöjor, tvättmedel och kakor, sådant som kräver tuffa beslut och noggrannt övervägande) åkte vi äntligen därifrån. Vi tog oss till Best Buy, där bara Charles och jag gick in. Tjoff tjoff. Två laptopar som verkade bra, samma Toshiba som innan, och en Compaq, båda för 399 dollar. Vi frågade en av säljarna, och fick utmärkt och snabb hjälp. Jag, eller egentligen säljaren, plockade också på mig ett headset (*host*), och på max 15 minuter var vi ute i bilen igen. Plötsligt var jag på strålande humör.
Humöret sjönk inte direkt av att vi (äntligen) åkte och åt. Efter middagen behövde vi bara sitta och vänta i bilen utanför Home Depot i sådär en timme, medan Charles bara sprang in och köpte någonting. 18.00 var jag hemma. På sex timmar hade vi alltså varit inne i tre affärer och en restaurang! Hur, jag bara undrar, hur orkar de med detta varje helg? Okej, jag vet att det var mitt fel idag. Men det är alltid något som ska fixas varje helg, om det så bara är att handla några liter mjölk, och allting tar en evighet.
Tydligt exempel på detta? 18.00 släppte de av mig vid huset. De skulle till CVS och köpa lite mjölk och grejer, och frågade om jag ville följa med och köpa hårspray, vilket jag sagt att jag behövde. Jag tackade artigt men bestämt nej, orkade inte en sekund till i den bilen, även om CVS ligger i närheten och handla mjölk inte borde ta mer än 10 minuter.
De kom hem 19.20.
Kommentarer
Postat av: Mamma
Oj, att de orkar! Men du har rätt i att barnen verkar vana - annars hade de väl protesterat.
Trackback
