Barnen hade en massa tävlingar och aktiviteter på stranden i eftermiddags. Var skönt med lite omväxling. Precis när allt var klart, och de stod där och åt sina hot dogs, dök Charles upp på sin cykel. Första reaktionen var glädje och lättnad över att han redan var hemma--klockan var inte ens 18.00.

Men så började det regna, och vi packade snabbt ihop våra saker och begav oss av hemåt. Charles, som hade cykel, erbjöd sig naturligtvis inte att hjälpa till att frakta hem någonting, trots att vi hade två tunga strandväskor, handdukar, en stol, och en stor plastväska med spannar och spadar. Däremot lät han Dorothy åka på styret. Först höll han sig bredvid oss, men sen blev Johnny akut kissnödig, och då orkade han inte vänta, utan cyklade iväg. Charlie sprang bredvid och de tyckte bägge att det var jätteroligt att tävla. I 200 meter eller så. Sen drog Charles iväg, och sjuåringen sprang förstås efter och kämpade för att hinna ikapp. Ropade på honom, men vid det laget var de redan runt hörnan och utom hörhåll. Femåringen och jag skyndade oss för att komma ikapp med våra tunga väskor, men när vi kom runt hörnan fanns inte en skymt av varken pappan eller sonen.

Cirka 200 meter längre fram skulle vi svänga in till vänster, och jag började bli orolig för att Charlie skulle gå vilse. Eftersom han bara varit på den stranden två-tre gånger tidigare, och det dessutom är ganska rörigt där med en massa mer eller mindre dolda småvägar, var jag helt övertygad om att han inte hittade. Och naturligtvis stannade han inte och väntade på oss heller. Där vägen svängde in till vänster var det helt tomt. Spanade åt alla håll. Inte en skymt av ungen. Eller, jo, rakt fram där vägen fortsatte fanns en liten, liten prick, flera hundra meter bort. Ingen aning om det var Charlie eller inte. Kunde inte ens se om det var en människa eller en hund.

Så vad gör man? Släpar Johnny och alla väskor flera hundra meter bort för att kolla om Charlie har gått rakt fram? När han kanske har svängt till vänster och hinner gå vilse bland alla smågatorna under tiden? Eller chansa på att ungen svängt rätt, men han kanske bara fortsätter rakt fram och svänger vänster någon helt annan stans?

Sprang in på strandbaren bredvid och fick låna en cykel av en hjälpsam kvinna. Samma hjälpsamma kvinna höll koll på John och väskorna medan jag cyklade bort och kollade om Charlie fortsatt rakt fram. Och som tur är var det verkligen han som var den lilla pricken vid horisonten.

Svor ganska rejält inombords över min oansvariga idiot till värdpappa hela vägen hem. Planerade ord för ord hur jag skulle skälla ut honom, inklusive alla sarkastiska kommentarer.

Men så kom vi hem, till slut. Dorothy var hysteriskt ledsen och alla barnen var sandiga och blöta, och alla saker skulle tillbaka på rätt plats... och inne i köket satt Charles, obekymrad, och hade ett allvarligt samtal med sin mamma och hennes sjuksköterska.

Så jag sköt upp utskällningen till senare tillfälle.

Någon som vill veta vad de pratade om där vid köksbordet, förresten? Jo, de pratade om den nya au pairen Stravalles blivit matchade med (tyska tjejen hade tydligen tackat nej, undrar varför...). Den nya au pairen är från Sydkorea, och är alltså en så kallad "damn Korean"--deras ord, inte mina. Gänget vid köksbordet pratade också i viskande toner om hur annorlunda det är nu mot hur det var för tjugo år sedan, och när sjuksöterskan sa att hon inte fattade hur de vågade ha utlänningar i sitt hus hmm:ade både Charles och Annamarie medhållande.

Och under tiden stod jag, en sån där utlänning--eller "damn Swede", kanske--fem meter där ifrån och hörde alltihop.

Har aldrig varit så glad att jag snart ska åka hem. Önskar att jag kunde åka hem nu. Kan ju nästan se JFK härifrån. Tror det tar åtminstone 12 timmar innan de märker att jag är borta.