Dagens värsta är inte att jag är så myggbiten att jag har mer myggbett än hud på benen.

Det är inte att jag jobbade tolv timmar idag--tolv timmar med gnälliga, bråkiga, och allmänt jobbiga barn.

Det är inte heller att jag fick reda på att jag skulle jobba över genom att min värdmamma ringde sin sjuåriga son 5 minuter efter att hon egentligen skulle ha kommit hem, och berättade för honom när hon skulle komma hem enbart därför att han envisades med att fråga.

Och det är inte att jag i samma samtal råkade höra min kära värdmamma berätta för sin son att han inte fick gå till sin kompis och leka, eftersom hon inte ville att Dorothy skulle springa runt på gatan utan tillsyn idag igen. Ursäkta, men när fan har jag någonsin låtit tvååringen springa runt på gatan utan tillsyn? Enda gången jag inte är i samma rum som henne är när hon sover. Inte som hennes föräldrar, som lämnar henne ensam i bilen ibland. Skulle så gärna ha en diskussion om det, men helst inte en som måste börja med att jag erkänner att jag tjuvlyssnade...

Nej, dagens värsta är att jag pratade lite med mannen som håller i barnens simlektioner, och en kvinna jag tror är hans dotter. Jag pratade med dem i fem minuter idag, efter Dorothys simlektion, och de var så trevliga och förstående, och de lyssnade på vad jag sa, och de hade ögonkontakt och log mot mig under de fem minuter som samtalet varade. Dagens värsta är att jag hade ett längre, djupare, och mer givande samtal med två främlingar på stranden än vad jag någonsin haft med mina värdföräldrar.