Det löste sig till slut. Jag blev ledig imorgon istället för på fredag, och Dorothy ska till och med köra mig till stadshuset så att jag kan vara där under dagen, och packa och annat skoj. Ikväll är jag inte bitter, men imorse var jag fortfarande inte på solskenshumör... särskilt inte som det var tidigt och jag aldrig får sova här, åtminstone inte förrän barnen somnar, strax innan midnatt.

Imorse gick min bitterhet ut över Annamarie, barnens farmor.

Annamarie är för det mesta väldigt snäll. Det har inte alls varit så jobbigt att bo med henne som jag trodde att det skulle vara. Förmodligen mest för att hon är rullstolsbunden, halvblind, och sover hela dagarna. Men även när hon är vaken är hon snäll för det mesta. Vi är nog lika ensamma båda två.

Enda nackdelen med henne är att hon ska lägga sig i precis allting som händer. När barnen för en gångs skull leker något roligt tillsammans, något som inte involverar TV-spel, TV, eller DS, så avbryter hon och bestämmer att de ska titta på TV istället.

Och varannan minut frågar hon mig var något av barnen är. Det är hon som har problem med synen just nu, inte jag. "Var är Johnny?" kan hon fråga, anklagande. "Han sitter bredvid mig", svarar jag lugnt. "Jaha. Var är Dorothy?" anklagar hon då, istället. Hon låter alltid lika förvånat besviken när jag vet exakt var de är.

För att inte tala om min personliga favorit: "I don't want the baby to run around on the street without supervision!" (Det var synd att hon förbjöd det. Det var så skönt när jag bara kunde skicka ut tvååringen på gatan några timmar när jag kände för en paus.)

De senaste dagarna har hon börjat fråga stup i kvarten om barnen har ätit. Väldigt förståeligt, i och för sig, men det gör det inte mindre irriterande. Särskilt inte när hon inte litar på mig, utan ska dubbelkolla med barnen också. Imorse hade vi följande samtal:

Annamarie: "Did the children have breakfast yet?"
Jag: "The boys had breakfast already, and Dorothy is going to eat in a couple of minutes."
Annarmarie: "Charles? Did you have breakfast?"
Charlie: "Yes."
Annamarie: "What did you eat?"
Charlie: "I had Cheerios before Mommy left."
Annamarie: "Oh. That's good. John, did you have breakfast?"
John: "Yes."
Annamarie: "What did you eat?"
John: "I had a bagel."
Annamarie: "Oh. That's good. Dorothy, did you have breakfast?"
Jag: "She just woke up. She's practically still sleeping, and she's drinking her baba right now. I'll make her breakfast in a couple of minutes."
Annamarie: "But she's got to have breakfast, you know!"
Jag: "I know. She is going to eat soon."
Annamarie: "She's going to be really hungry if she doesn't eat breakfast."
Jag: "I know. That's why I'm making her breakfast as soon as she finishes her baba."
Annamarie: "She has to eat breakfast, you know. You have to make her something to eat."
Jag: "Oh, I do? I figured I would just starve her. Much easier."

Hon blev tyst, iallafall.