Dorothy har äntligen hittat ett namn för mig. Hon har helt ignorerat problemet innan, och inte kallat mig något alls, bara ropat ut "I want milkie!" och liknande utan att specificera vem hon pratar med. Kallat mig "Angela" (hennes vanliga barnvakts namn) i nödfall. Men nu kallar hon mig "Alice". Och nu får jag aldrig vara ifred. Det är "Aaaaaalice!" hit och "Aaaaaalice!" dit. Men jag har en identitet iallafall.

"Hallelujah-moment" nummer 2 är att pojkarna blivit kompisar med grannbarnen här. En pojke och en flicka, som bägge är något år äldre än pojkarna Stravalle, men som leker glatt med dem ändå. Hela eftermiddagen. Charlie stod till och med utanför deras hus och stirrade stalkeraktigt på dörren medan de åt middag. "Kom tillbaka", sa jag, varje gång jag hittade honom där ute. "Har det gått en halvtimme än?" frågade han, varje gång han lunkade tillbaka med hängande huvud. "15 minuter kvar", sa jag, eller, "10 minuter kvar". Och så fort jag vände ryggen till gick han tillbaka och fortsatte att stå och hänga utanför en stängd ytterdörr.

Men de har kompisar. I närheten. Som roar dem, så att jag slipper. Det är Alice väldigt glad för.