Vi satt och tittade på presidenterna på baksidan av Johnnys nya kortlek, och jag var tvungen att läsa alla namnen. Plötsligt blev det komplicerat.

"Varför är Barack Obama sist?"
"För att han är president nu. Vi kan ju inte veta redan vem som blir nästa president."
"Hmm, okej. Var är John McCain?"
"Han har inte varit president."
"Han förlorade!" sköt Charlie in. "Barack Obama slog honom!"

Och så satte Johnny igång igen...

"Ååååååh, varför vann inte McCain? Jag ville att han skulle vinna! Jag ville att han skulle vara president! Ååååh, varför vann han inte?"

"Han kanske vinner nästa gång", försökte jag. Johnny gav mig en väldigt deprimerad blick:
"Men jag ville att han skulle vara president nu!"

Blev trött på att femåringen deppar ihop totalt en gång i veckan över ett val som ligger snart ett år bak i tiden.

"Varför vill du egentligen så gärna ha John McCain som president? Vad exakt är det i hans politiska åsikter som gör att du tycker att han skulle vara den bästa presidenten?" undrade jag. Ska man deppa över något så ska man ha en anledning, tycker jag, inte bara apa efter vad han har hört från någon annan. Johnny hade naturligtvis inget svar på min fråga, men storebror ryckte in:

"För att han har varit soldat!"
"...Okej. Så att han har varit soldat innebär att han skulle vara en bra president?"
"OCH han blev tillfångatagen!" Dyrkan i rösten var uppenbar.
"Av vilka då? Britterna?" frågade jag. Syftade på frihetskriget, alltså. Det var ingen som tyckte jag var rolig.