(Där dunkade jag huvudet i tangentbordet tre gånger. Har jag velat göra hela dagen.)

Det började redan igårkväll. Stravalles kom hem strax efter nio, och gick direkt upp på övervåningen. Jag avslutade allt jag höll på med på datorn och packade ihop. Hörde att de var inne i sovrummet allihop så jag passade på att duscha och göra mig i ordning medan badrummet var tomt. När jag kom ut därifrån var de fortfarande i sovrummet, så jag knackade på för att fråga om morgondagens arbetstider. Då låg alltså hela familjen--min värdfamilj, familjen som aldrig sover, familjen som sovit 00.00-06.30 varenda dag sedan jag kom hit i mars--och halvsov i mörkret. Klockan var 21.25. Har nog aldrig blivit så chockad.

Fick reda på att jag skulle börja 9.15 idag. Charles pratade om någon simskola som han hade hört talas om på omvägar, som skulle börja 9.30. "Då har du en kvart på dig att gå dit med dem", sa han. Lät jättebra. Så imorse gjorde jag mig klar så att jag kunde gå ner och äta frukost redan 9.00. Trodde liksom att barnen skulle vara vakna, matade, ombytta, osv. Men Dorothy sprang runt i sin pyjamas och nattblöja, och Charlie och Johnny låg fortfarande och sov. Så i en halvtimme stressade jag runt och försökte få mat i barnen, klädde på dem, packade ihop alla saker, letade upp alla deras saker... panik. Vad gjorde Charles under tiden? Satt vid datorn. Tittade på. Lyfte inte ett finger. När klockan blev 9.30 reste han sig upp, och följde med oss till stranden.

Visade sig att lektionen började 10.00. "Första gången någonsin som jag är tidig", sa Charles. Av någon anledning trodde jag på honom. Så vi väntade en halvtimme på en mulen strand, och så fort det var dags för lektionen att börja tyckte Charles att det var dags för honom att gå hem, och dumpade ansvaret på att kolla om det ens var möjligt för barnen att ta simlektioner på mig.

Så pojkarna simmade med gruppen för fyraåringar, sedan väntade vi en timme på gruppen för ett- och tvååringar, och lagom till dess kom Charles tillbaka. Visade sig att föräldrarna skulle vaar med småbarnen i vattnet. Det ansvaret dumpade Charles så gärna också på mig. Särskilt när det började ösregna. Stannade lydigt kvar i vattnet med Dorothy tills alla andra i gruppen gick upp. Charles och pojkarna hade redan lämnat sin plats (utan att ta med sig min väska som låg precis bredvid dem) och gått och tagit skydd under parasollet. Dorothy och jag skyndade oss dit och jag puttade in henne under parasollet. Charles satt kvar och gonade sig i solstolen under parasollet medan vi andra blev plaskblöta. Barnens morbror Frankie dök upp någonstans där i regnet. Efter 10 minuter frågade han om vi inte skulle gå hem. Charles gick motvilligt med på det, och vi började gå tillbaka till huset. Erbjöd mig att hjälpa till att bära. Men Charles var så nöjd, så nöjd så med att bära parasollet. Han gick där och höll det över sig själv--enbart över sig själv--hela vägen hem. Där försvann han in i huset. Och lämnade mig med tre sandiga, genomblöta ungar, och inga handdukar.

Det är ungefär veckans tema här ute. Noll hänsyn. Fattar inte hur Dorothy står ut med honom.