Det mest patetiska med det här är att jag räknar ner dagarna till helgen, när jag slipper vara här. Men det jag inte riktigt har insett är att jag ju antagligen kommer att vara här inte bara i några dagar till, utan i två månader till.

Har varit på dåligt humör hela dagen. Det verkar inte vara meningen att jag ska få sova här. Inatt var min värdfamilj mycket tystare (tror jag tröttade ut barnen med all strandluft igår), men å andra sidan var det iskallt i mitt rum. Jag vaknade en gång i halvtimmen och var så kall att det gjorde ont. Klädde successivt på mig mer och mer kläder, och kröp ner under världens minsta handduk ovanpå det tunna lakan jag fått som täcke. Nämnde imorse hur kallt det hade varit. Visade sig att Charles hade satt på airconditionen, eftersom det varit så varmt natten innan. Tack. Det går väl an för dem, som sover fem pers i samma säng...

Skulle ha tagit barnen till simskola i havet imorse, men kunde inte öppna nyckelskåpet, och därför inte heller låsa dörren... så vi stannade hemma och höll oss på baksidan av huset, och lekte i sanden där. Har byggt sandslott, spelat massvis med baseball, bråkat med Johnny stup i kvarten, räknat sekunder mellan alla flygplan till JFK (i genomsnitt 60), och suttit i solstolen vänd mot solen (och lite mot barnen) varje gång solen tittat fram. Och fått extremt mycket hjälp av Charles. Okej. Ska inte vara orättvis. Han lagade faktiskt hamburgare åt oss.

Vid sex-tiden stack de iväg för att hämta Dorothy och hälsa på Annamarie, och nu sitter jag här i ett tomt hus ikväll igen. Skillnaden är bara att ikväll utgår jag ifrån att de inte kommer hem förrän tidigast 21.30, som igår.

(Har förresten fotat massvis idag. Och kamerasladden var det enda jag glömde packa.)