Jaha, då var första dagen i strandhuset avklarad. Jag är redan uttråkad. Det är illa va?

Skulle ha blivit hämtad vid 18-18.30 igårkväll, men naturligtvis var inte Dorothy hemma förrän 19.00, och sedan tog det henne en timme att packa ihop allt hon skulle ha med sig. Så 21.00 var vi här... och jag hade mer eller mindre bara suttit och väntat hela dagen. Ja, och packat min väska. Helt galet så mycket saker man behöver för bara tre dagar! Inte kläder (packade bara det absolut nödvändigaste), men alla miljoner småsaker. Aja. Det gav mig något att göra igår iallafall.

På kvällen åt vi upptinad fryspizza, och jag packade upp, och drog mig tillbaka redan strax efter tio. Tänkte att jag lika gärna kunde sova, eftersom jag ändå inte hade något internet. Men det där med att sova var bara att glömma. Först 23.45 slutade familjen Stravalle att springa fram och tillbaka utanför min sovrumsdörr, skrika till varandra från våning till våning, och banka med allt som gick att banka med. De vuxna var nästan värst. Och sedan började de 6.30 imorse igen. Fruktansvärt respektlöst tycker jag. Jag menar, självklart ska de inte behöva smyga runt på tå och viska bara för att jag är här--men normal samtalston kan man väl ändå förvänta sig? Imorse frågade Dorothy hur jag hade sovit, här i havsluften och allt. "Jotack, när jag väl somnade så sov jag jättegott", svarade jag. Hoppas att piken gick fram.

Imorse började jag jobba redan 7.30. Charles skulle köra Dorothy till jobb och testa hur lång tid det tog, och sedan skulle han komma direkt hem så att han kunde vara hemma när folk kom för att fixa TV:n och Internet. För säkerhets skull frågade jag honom innan han körde hur dags han skulle vara hemma. Det var så fint väder, så jag ville gärna vara utomhus så mycket som möjligt--inte minst för att det inte direkt finns något att göra här inne... "Två timmar max", lovade han. 4 timmar och 15 minuter senare kom han äntligen hem och tog över huspassningen så att jag kunde ta med barnen (alla tre!) till stranden.

Det är faktiskt en väldigt fin strand de har här. Tog lite bilder men orkar inte lägga upp nu när jag har så begränsad datortid. Vi badade, byggde sandslott, och fick sand överallt. Strax över tre timmar stannade vi, sen kom jag tillbaka med en barnvagn full med strandsaker ("så att du slipper bära", föreslog Charles. Extremt dålig idé. Köra barnvagn i djup sand? Med tre barn som springer framför fötterna och vill "hjälpa till"? I strålande solsken och hetta? Aldrig mer, säger jag bara. Aldrig mer.) Var var jag? En barnvagn full med strandsaker, tre sandiga och våta barn och sjutton kilo sand. Och här visade min kära värdpappa prov på vilken hjälpsam och stöttande person han är. Han ser oss komma, pekar på en utedusch runt hörnet, och säger "du kan duscha av dem där". På något sätt lyckas jag duscha av tre barn, tre par badkläder och mig själv, torka nämnda tre barn plus mig själv med de sandiga handdukarna, hänga upp dessa handdukar, packa upp strandsakerna, och slussa in barnen i huset. Inne i vardagsrummet står Charles sysslolös och tittar irriterat på de få sandkorn som barnen trots det släpar in. Jag går upp på övervåningen och byter om i rekordfart från blöt och sandig bikini (att dra av sig badkläderna och duscha naken utanför huset kanske funkar för barnen, men tror knappast grannarna skulle uppskatta det om jag gjorde det...), och kommer ner till nedervåningen igen bara för att se Charles stå där sysslolös igen medan barnen springer runt utan kläder.

Resten av dagen fungerade ungefär likadant. Charles var hemma och gjorde ingenting. Sista timmarna regnade det, och han satt vid datorn och surfade på internet medan jag försökte underhålla barnen framför nyheterna, som var det enda som fanns på TV. Strax innan sju säger han att han ska åka och hämta Dorothy från jobb. "Vill du att jag ska ta barnen med mig så att du får en paus?" undrar han. Jag hade då jobbat i 11,5 timme i sträck. Behöver jag nämna att jag tackade ja?'

Så nu sitter jag här. Det trådlösa internet fungerade inte, så vill man sitta på internet här finns det en kabel i köket att slåss om. Passar på att njuta tills huset blir fullt igen--då lär jag inte ha en chans.

Två dagar kvar. Två dagar kvar. Åker till Washington på fredag, och det jag ser mest fram emot är bara att slippa ifrån det här huset!