Kaos!
Först när jag gick upp för att äta frukost imorse fick jag reda på att jag var tvungen att passa Dorothy också idag. Hon brukar egentligen vara hos Angela för det mesta, men jag tror någon av de andra ungarna där hade fått löss. Istället hade Dorothy och Charles lämnat henne hos Annamarie imorse. Fick lite dåligt samvete över det, jag menar, hade de vetat om det och sagt det till mig igårkväll så hade jag såklart passat henne.
Som tur är behövde hon inte hämtas förrän efter jag hämtat John på skolan, annars hade det blivit stressigt. Nåja, stressigt blev det förstås ändå. Varje tisdags- och torsdagsmorgon bestämmer jag mig för att gå hemifrån 10.30 för att slippa stressa, och någon gång under morgonen tänker jag "well, det tar bara 20 minuter att gå dit, jag behöver inte stå och vänta i evigheter, jag går 10.35". Varje morgon blir jag lika stressad när klockan till slut är 10.35 (plus några minuter), och halvspringer hela vägen, bara för att komma fram genomsvettig och utmattad redan 10.50. Självklart var det precis samma scenario imorse. Nytt för idag var att det var mycket varmare ute än jag hade trott det skulle vara, så det var extra varmt och jobbigt.
Behövde bara vänta på John i några minuter, men sedan tog det över en halvtimme att gå till Annamarie. John var helt enkelt inte intresserad av att gå i normal takt idag, nej, han skulle stanna och titta på varenda hund han såg, stanna för att ta av sig jackan, stanna för att ta på sig jackan, stanna för att rota i ryggsäcken... och han skulle nödvändigtvis tvätta händerna i flera minuter efter besöket på parkens offentliga toalett.
Dorothy sov som en stock under Annamaries soffbord, visade det sig. Annamarie var inte på strålande humör (dock mycket mycket trevligare än hon var i början), mest för att hon inte heller hade fått någon förvarning, utan bara ett telefonsamtal som väckte henne innan 8 imorse, och sen en tvååring på halsen. Nyss nämnda tvååring hade dock sovit på golvet hela morgonen.
Så vi väckte Dorothy, placerade henne i sittvagnen, packade ihop alla saker (det var mer saker än ungar), bar ner vagnen och alla väskor för yttertrappan (okej, det där sista var jag själv om), och sen kämpade jag mig hem med tre tunga väskor, en sur fyraåring som ville köra vagnen, en trött tvååring i vagn med handtag som satt så lågt att jag var tvungen att gå dubbelvikt, och, ja, gah. Nämnde jag att jag fortfarande hade tjock vinterjacka och att det var uppförsbacke? Och att vagnen vägrade att köra rakt fram och var på väg antingen ut på gatan eller in i någons trädgård varannan sekund? När jag väl hade fått in ungar, väskor, vagn och mig själv var jag helt slutkörd. Ändå fick jag för mig att vi skulle gå till parken en stund senare--det var ju så härligt väder.
Det var faktiskt riktigt härligt väder. Närmre 20 grader än 15, vindstilla, och strålande solsken.
Fika var väldigt uppskattat, åtminstone av hon som inte fikade.
Satte mig med ansiktet vänt mot solen och njöt av några minuters vila.
Måste ge Juniper Park lite cred för att den anstränger sig att vara fin, ren och underhållande. Men höga stegar, klätterväggar och såna där stänger man ska glida ner för? Varför?
När vi förflyttade oss från fikabordet till en annan del av lekplatsen ville Dorothy nödvändigtvis åka vagn. Sedan bara stannade hon där ett tag. Väldigt praktiskt.
Vi gungade ett tag, men ser ni den där vita bilen i andra änden av parken? Det är mardrömsbilen/huvudvärksbilen/glassbilen. Den dyker upp varje dag, parkerar precis vid parken, och spelar sin fåniga melodi om och om igen. Och om Johnny skulle råka missa dess ankomst kan han lägga ihop två och två när barn efter barn springer förbi med glass i handen. Att besvara hans tjat med "javisst kan du köpa glass, har du pengar då?" fungerar inte längre. "Du kan få glass när vi kommer hem" har inte funkat en enda gång. Så idag ignorerade jag honom mest, och drog oss tillbaka till andra änden av parken.
Vid 13.45-tiden fångade jag in barnen och släpade hem dem. De hann precis äta flingor respektive chokladpudding, få ren blöja respektive gå på toaletten och ta på alla ytterkläder igen innan vi gick för att hämta Charles. Kaoset fortsatte, nu när de var tre stycken som kunde elda upp varandra.
Sen, plötsligt, vid halv fem-tiden, gick luften ur dem allihop. John kröp upp i soffan med sitt Nintendo DS, Charles hittade Spongebob på TV, och Dorothy kröp ihop på golvet och sov.
Dagen avslutades med lite kortspel, väldigt lugnt och fridfullt för en gångs skull. Känns som jag inte gjort annat än sprungit runt hela dagen, och ändå har jag lyckats tvätta ett helt berg.
Imorgon är det fredag, och sen är det helg. Underbart.
Som tur är behövde hon inte hämtas förrän efter jag hämtat John på skolan, annars hade det blivit stressigt. Nåja, stressigt blev det förstås ändå. Varje tisdags- och torsdagsmorgon bestämmer jag mig för att gå hemifrån 10.30 för att slippa stressa, och någon gång under morgonen tänker jag "well, det tar bara 20 minuter att gå dit, jag behöver inte stå och vänta i evigheter, jag går 10.35". Varje morgon blir jag lika stressad när klockan till slut är 10.35 (plus några minuter), och halvspringer hela vägen, bara för att komma fram genomsvettig och utmattad redan 10.50. Självklart var det precis samma scenario imorse. Nytt för idag var att det var mycket varmare ute än jag hade trott det skulle vara, så det var extra varmt och jobbigt.
Behövde bara vänta på John i några minuter, men sedan tog det över en halvtimme att gå till Annamarie. John var helt enkelt inte intresserad av att gå i normal takt idag, nej, han skulle stanna och titta på varenda hund han såg, stanna för att ta av sig jackan, stanna för att ta på sig jackan, stanna för att rota i ryggsäcken... och han skulle nödvändigtvis tvätta händerna i flera minuter efter besöket på parkens offentliga toalett.
Dorothy sov som en stock under Annamaries soffbord, visade det sig. Annamarie var inte på strålande humör (dock mycket mycket trevligare än hon var i början), mest för att hon inte heller hade fått någon förvarning, utan bara ett telefonsamtal som väckte henne innan 8 imorse, och sen en tvååring på halsen. Nyss nämnda tvååring hade dock sovit på golvet hela morgonen.
Så vi väckte Dorothy, placerade henne i sittvagnen, packade ihop alla saker (det var mer saker än ungar), bar ner vagnen och alla väskor för yttertrappan (okej, det där sista var jag själv om), och sen kämpade jag mig hem med tre tunga väskor, en sur fyraåring som ville köra vagnen, en trött tvååring i vagn med handtag som satt så lågt att jag var tvungen att gå dubbelvikt, och, ja, gah. Nämnde jag att jag fortfarande hade tjock vinterjacka och att det var uppförsbacke? Och att vagnen vägrade att köra rakt fram och var på väg antingen ut på gatan eller in i någons trädgård varannan sekund? När jag väl hade fått in ungar, väskor, vagn och mig själv var jag helt slutkörd. Ändå fick jag för mig att vi skulle gå till parken en stund senare--det var ju så härligt väder.
Det var faktiskt riktigt härligt väder. Närmre 20 grader än 15, vindstilla, och strålande solsken.
Fika var väldigt uppskattat, åtminstone av hon som inte fikade.
Satte mig med ansiktet vänt mot solen och njöt av några minuters vila.
Måste ge Juniper Park lite cred för att den anstränger sig att vara fin, ren och underhållande. Men höga stegar, klätterväggar och såna där stänger man ska glida ner för? Varför?
När vi förflyttade oss från fikabordet till en annan del av lekplatsen ville Dorothy nödvändigtvis åka vagn. Sedan bara stannade hon där ett tag. Väldigt praktiskt.
Vi gungade ett tag, men ser ni den där vita bilen i andra änden av parken? Det är mardrömsbilen/huvudvärksbilen/glassbilen. Den dyker upp varje dag, parkerar precis vid parken, och spelar sin fåniga melodi om och om igen. Och om Johnny skulle råka missa dess ankomst kan han lägga ihop två och två när barn efter barn springer förbi med glass i handen. Att besvara hans tjat med "javisst kan du köpa glass, har du pengar då?" fungerar inte längre. "Du kan få glass när vi kommer hem" har inte funkat en enda gång. Så idag ignorerade jag honom mest, och drog oss tillbaka till andra änden av parken.
Sen, plötsligt, vid halv fem-tiden, gick luften ur dem allihop. John kröp upp i soffan med sitt Nintendo DS, Charles hittade Spongebob på TV, och Dorothy kröp ihop på golvet och sov.
Dagen avslutades med lite kortspel, väldigt lugnt och fridfullt för en gångs skull. Känns som jag inte gjort annat än sprungit runt hela dagen, och ändå har jag lyckats tvätta ett helt berg.
Imorgon är det fredag, och sen är det helg. Underbart.
Kommentarer
Postat av: Mamma
Verkar som om du lyckas köra slut på dem. Det är väl bra gjort. Skönt om de verkar lugna när föräldrarna kommer hem.
Postat av: Anonym
Shit Alex. Du skrämmer mig... Verkar ju as jobbigt, haha.
Trackback
