Dorothy: "I see a bug! A bug! A bug! I found a bug!"

Upprepas var femte minut. I tio timmar. Vi är på stranden. Det är sommar. Det finns insekter överallt. När går nyhetens behag över, tro?

Det mest patetiska med det här är att jag räknar ner dagarna till helgen, när jag slipper vara här. Men det jag inte riktigt har insett är att jag ju antagligen kommer att vara här inte bara i några dagar till, utan i två månader till.

Har varit på dåligt humör hela dagen. Det verkar inte vara meningen att jag ska få sova här. Inatt var min värdfamilj mycket tystare (tror jag tröttade ut barnen med all strandluft igår), men å andra sidan var det iskallt i mitt rum. Jag vaknade en gång i halvtimmen och var så kall att det gjorde ont. Klädde successivt på mig mer och mer kläder, och kröp ner under världens minsta handduk ovanpå det tunna lakan jag fått som täcke. Nämnde imorse hur kallt det hade varit. Visade sig att Charles hade satt på airconditionen, eftersom det varit så varmt natten innan. Tack. Det går väl an för dem, som sover fem pers i samma säng...

Skulle ha tagit barnen till simskola i havet imorse, men kunde inte öppna nyckelskåpet, och därför inte heller låsa dörren... så vi stannade hemma och höll oss på baksidan av huset, och lekte i sanden där. Har byggt sandslott, spelat massvis med baseball, bråkat med Johnny stup i kvarten, räknat sekunder mellan alla flygplan till JFK (i genomsnitt 60), och suttit i solstolen vänd mot solen (och lite mot barnen) varje gång solen tittat fram. Och fått extremt mycket hjälp av Charles. Okej. Ska inte vara orättvis. Han lagade faktiskt hamburgare åt oss.

Vid sex-tiden stack de iväg för att hämta Dorothy och hälsa på Annamarie, och nu sitter jag här i ett tomt hus ikväll igen. Skillnaden är bara att ikväll utgår jag ifrån att de inte kommer hem förrän tidigast 21.30, som igår.

(Har förresten fotat massvis idag. Och kamerasladden var det enda jag glömde packa.)

Jaha, då var första dagen i strandhuset avklarad. Jag är redan uttråkad. Det är illa va?

Skulle ha blivit hämtad vid 18-18.30 igårkväll, men naturligtvis var inte Dorothy hemma förrän 19.00, och sedan tog det henne en timme att packa ihop allt hon skulle ha med sig. Så 21.00 var vi här... och jag hade mer eller mindre bara suttit och väntat hela dagen. Ja, och packat min väska. Helt galet så mycket saker man behöver för bara tre dagar! Inte kläder (packade bara det absolut nödvändigaste), men alla miljoner småsaker. Aja. Det gav mig något att göra igår iallafall.

På kvällen åt vi upptinad fryspizza, och jag packade upp, och drog mig tillbaka redan strax efter tio. Tänkte att jag lika gärna kunde sova, eftersom jag ändå inte hade något internet. Men det där med att sova var bara att glömma. Först 23.45 slutade familjen Stravalle att springa fram och tillbaka utanför min sovrumsdörr, skrika till varandra från våning till våning, och banka med allt som gick att banka med. De vuxna var nästan värst. Och sedan började de 6.30 imorse igen. Fruktansvärt respektlöst tycker jag. Jag menar, självklart ska de inte behöva smyga runt på tå och viska bara för att jag är här--men normal samtalston kan man väl ändå förvänta sig? Imorse frågade Dorothy hur jag hade sovit, här i havsluften och allt. "Jotack, när jag väl somnade så sov jag jättegott", svarade jag. Hoppas att piken gick fram.

Imorse började jag jobba redan 7.30. Charles skulle köra Dorothy till jobb och testa hur lång tid det tog, och sedan skulle han komma direkt hem så att han kunde vara hemma när folk kom för att fixa TV:n och Internet. För säkerhets skull frågade jag honom innan han körde hur dags han skulle vara hemma. Det var så fint väder, så jag ville gärna vara utomhus så mycket som möjligt--inte minst för att det inte direkt finns något att göra här inne... "Två timmar max", lovade han. 4 timmar och 15 minuter senare kom han äntligen hem och tog över huspassningen så att jag kunde ta med barnen (alla tre!) till stranden.

Det är faktiskt en väldigt fin strand de har här. Tog lite bilder men orkar inte lägga upp nu när jag har så begränsad datortid. Vi badade, byggde sandslott, och fick sand överallt. Strax över tre timmar stannade vi, sen kom jag tillbaka med en barnvagn full med strandsaker ("så att du slipper bära", föreslog Charles. Extremt dålig idé. Köra barnvagn i djup sand? Med tre barn som springer framför fötterna och vill "hjälpa till"? I strålande solsken och hetta? Aldrig mer, säger jag bara. Aldrig mer.) Var var jag? En barnvagn full med strandsaker, tre sandiga och våta barn och sjutton kilo sand. Och här visade min kära värdpappa prov på vilken hjälpsam och stöttande person han är. Han ser oss komma, pekar på en utedusch runt hörnet, och säger "du kan duscha av dem där". På något sätt lyckas jag duscha av tre barn, tre par badkläder och mig själv, torka nämnda tre barn plus mig själv med de sandiga handdukarna, hänga upp dessa handdukar, packa upp strandsakerna, och slussa in barnen i huset. Inne i vardagsrummet står Charles sysslolös och tittar irriterat på de få sandkorn som barnen trots det släpar in. Jag går upp på övervåningen och byter om i rekordfart från blöt och sandig bikini (att dra av sig badkläderna och duscha naken utanför huset kanske funkar för barnen, men tror knappast grannarna skulle uppskatta det om jag gjorde det...), och kommer ner till nedervåningen igen bara för att se Charles stå där sysslolös igen medan barnen springer runt utan kläder.

Resten av dagen fungerade ungefär likadant. Charles var hemma och gjorde ingenting. Sista timmarna regnade det, och han satt vid datorn och surfade på internet medan jag försökte underhålla barnen framför nyheterna, som var det enda som fanns på TV. Strax innan sju säger han att han ska åka och hämta Dorothy från jobb. "Vill du att jag ska ta barnen med mig så att du får en paus?" undrar han. Jag hade då jobbat i 11,5 timme i sträck. Behöver jag nämna att jag tackade ja?'

Så nu sitter jag här. Det trådlösa internet fungerade inte, så vill man sitta på internet här finns det en kabel i köket att slåss om. Passar på att njuta tills huset blir fullt igen--då lär jag inte ha en chans.

Två dagar kvar. Två dagar kvar. Åker till Washington på fredag, och det jag ser mest fram emot är bara att slippa ifrån det här huset!

Packar och gör mig redo för en vecka i strandhuset. Är optimist och packar nästan bara sommarkläder, och tycker själv att jag har varit riktigt duktig och bara packat det nödvändigaste--ändå svämmar väskan över. Hatar att packa. Alla miljoner smågrejer som annars finns på logiska platser här i källaren måste ner i plastpåsar och sedan släpas tvärsgenom Queens. Man kan inte tro att jag bara ska vara borta till torsdag kväll eller fredag morgon. Då är det förresten dags att packa om och åka till Washington DC!

Snabb fråga bara. Är det jag som är stor eller de som är små?

Tvingade med Eva på bio idag. My Sister's Keeper såg vi, den var väldigt bra men slutet var helt annorlunda än boken, tror faktiskt filmen hade blivit bättre med det andra slutet... oh well. Sen tvingade jag med Eva till McDonalds också. Jag är trött på att försöka vara artig och kompromissa med henne, då slutar det alltid med att vi äter kinamat. Så idag åt vi amerikanskt. Mycket godare med cheeseburgare.

Och nu är klockan 21:16, och jag har ingen aning om hur (eller var!) jag jobbar imorgon. Eller var jag ska bo resten av veckan/resten av sommaren. Ringde Dorothy för en stund sedan och hon skulle ringa tillbaka. Vad gulligt av dem att de inte har försökt kontakta mig tidigare och berätta för mig var jag ska sova inatt...

I fredags gick jag igenom kylen, frysen, och alla skåp här i köket. Resultatet var ganska typiskt, det är ungefär så här det brukar se ut. Fotade och lägger upp bilderna här i bloggen så att alla ska förstå att jag inte överdriver när jag säger att här inte finns något att äta. Här finns verkligen ingenting att äta.

Det är allt. Så, om någon kan komma på en god, näringsrik måltid som jag kan laga av dessa ingredienser så säg till. Snälla.

Barnen Stravalle har alla tänkbara leksaker. I en miljon upplagor. Hela huset är fullt av backar, lådor och högar med leksaker. Vissa av lådorna har de inte ens öppnat sedan jag kom hit. De bara står där. (Gunghästen, keyboarden, trumsetet, bilbanan, dockvagnen och gungfåret som står här nere i mitt rum ska vi inte ens tala om.)

Och så går man ut i garaget. Och tänk, där finns ännu mer!

Pratade med Dorothy nu ikväll när hon kom hem från jobb, och nu känns det mycket bättre. Framförallt eftersom hon inte heller vill flytta ut till strandhuset. Hon hade snarare tänkt sig att ta ut sin sommarsemester i fredagar eller måndagar, och tillbringa långhelgerna på stranden, men för att undvika ett tredje världskrig (hennes ord) så har hon gått med på att testa att bo där en vecka och se hur det fungerar att pendla till jobb därifrån.

Bara det fick mig att må bättre. Hon försäkrade mig också om att de skulle försöka lösa det så att det blev smidigt för mig också, särskilt när min familj kommer och hälsar på (de säger hela tiden "dina föräldrar", men de utgör faktiskt bara 50% av besöksskaran). Sedan fortsatte hon med att påpeka att om hon tar ledigt och får långhelger så får ju också jag det. Hon hintade till och med om att jag kanske kunde få bo här huset ensam över helgerna, om jag hellre ville det. Eh, jatack!

Visst, detta är hennes sida av saken, och även om hennes version låter mycket, mycket bättre så förstår jag ju att även Charles måste få bestämma lite. Men åh. Jag tycker bara så mycket bättre om henne, idag mer än någonsin.

Var på toa för en stund sedan (som tur var inte vid datorn) när jag plötsligt hörde väldigt tunga steg på övervåningen. Alldeles för tunga för att vara Charles. Och de gick--alltså var det inte John, som alltid springer överallt. Tog mig snabbt upp till vardagsrummet och satte mig och tittade på pojkarnas wrestling-match, tills Charles (Big Charles) dök upp från ovanvåningen. Han hade varit hemma och hämtat något viktigt papper, och han verkade inte ha reflekterat över att jag inte satt på helspänn precis bredvid barnen. Antagligen beror detta på att de själva aldrig passar barnen, de placerar dem framför teven eller i baksätet på bilen i flera timmar i sträck. En kort stund kände jag mig väldigt lättad.

Sedan började han prata. "Vi ska flytta ut till sommarhuset nästa vecka", sa han. Och jag som hade börjat hoppas att det bara skulle bli nån enstaka helg eller kanske några dagar med fint väder som vi skulle behöva tillbringa där ute, men neeejdå. Nej, vi ska bo där hela sommaren!

Panik!

Det finns inte jättemycket folk att umgås med här i Queens. Men ute vid sommarhuset känner jag ingen alls. Och det ligger på långt (och bökigt) avstånd till Manhattan. Alltså är jag mer eller mindre fast där ute, även på min fritid. Vet inte om det kommer vara så över helgerna också, men tror knappast att de skulle låta mig bo här i Middle Village varje helg i ett tomt hus.

Visst, jättemysigt att bo precis vid stranden (förutom att det regnar hela tiden). Men vem ska jag umgås med? Jag vet inte ens om det finns tillgång till internet där! Så vad ska jag göra på fritiden? Dessutom, eftersom pendlingsavståndet till Manhattan ökar, hur långa kommer då mina arbetstider att bli?

Som om inte detta vore nog så frågade han mig dessutom om jag kunde köra bil. Tja, jo, det kan jag ju. Har aldrig kört automatare (definitivt aldrig så stora bilar som de har!) och har inte kört bil alls på snart fyra månader. Definitivt inte i New York. Tror dock bara att han har tänkt sig att jag ska kunna köra och handla kanske, eller köra i nödsituationer. Tror inte han har tänkt sig att jag ska kunna ta bilen och köra hit.

Suck.

Det kommer bli en lång, ensam, och extremt tråkig sommar.

Fick ledigt idag, men det är ganska värdelöst när ingen annan är ledig. Var och åt glass med Mariane igår, det var gott, men jag var hemma redan vid nio, eftersom hennes värdfamilj kräver att hon är hemma då... Idag har jag inte gjort något särskilt. Är så fruktansvärt uttråkad. Försöker planera upp helgen så att jag slipper vara uttråkad då också.

Månadens modefluga är att spela kort. Har lärt barnen att spela "Seven" med tre färger och "secret pile", och de är riktigt duktiga.

Och bilden är inte bara iscensatt, utan väldigt iscensatt. Ifall någon undrar.

Idag har Charlie och jag räknat väldigt mycket matte. 53 sidor, närmare bestämt. Som tur är var det inte jag som behövde räkna, jag behövde bara sitta bredvid och komma med uppmuntrande kommentarer, och rycka in och förklara en massa saker. Jag måste säga det igen: Ungen är sju år gammal och räknar mycket svårare saker än vad jag kan minnas att jag gjorde i slutet av ettan.

Idag har han t.ex. tolkat diagram, lärt sig om sannolikhet, hittat mönster, gått igenom grundläggande geometri och naturligtvis räknat plus och minus på alla håll och kanter. Dessutom har jag lärt honom hur man ställer upp och räknar ut addition av flersiffriga tal.

Jag vet inte om det bara är hans skola, Our Lady of Hope, som är väldigt krävande, eller om alla amerikanska barn sitter och håller på med sådant här redan. Det kanske bara är jag som har dåligt minne, också?

Men vet ni vad det värsta av allt är? Att han hade roligt!

Min mobil ringer, i en halv sekund sådär, eftersom jag har den bredvid mig och svarar direkt. Men så fort hon hör ljudet släpper Dorothy allt hon håller på mig, och springer så fort hennes pyttesmå fötter orkar, tvärs igenom vardagsrum, matsal och kök, samtidigt som hon ivrigt ropar "cell phone! Cell phone! Cell phone!" Och så kommer hon fram till mig, där jag sitter vid köksbordet och redan pratar, och då börjar hon viska istället, samtidigt som hon pekar på telefonen (som jag håller mot örat) för att riktigt göra mig uppmärksam på att min telefon ringer. Och så ler hon med hela ansiktet. Väldigt stolt över sig själv som hjälper till.

Det är tre väldigt envisa barn jag passar. Särskilt Charles är envis som en åsna och vägrar ge upp, oavsett vad vi diskuterar. Visst, jag är envis jag också, men jag ger med mig om jag inte är 100% säker eller inte orkar tjafsa längre. Problemet är bara att när jag diskuterar med Charlie så har jag alltid rätt. Ledsen, men det bara är så. Han vägrar bara att inse det.

Idag diskuterade vi längd. Han berättade för mig att någon wrestling-stjärna är 6'6" lång. Visst, det kunde jag gå med på. Har ingen aning om vem människan är. Sedan påstod han att hans mamma är 6'4". Det var då det började bli intressant. Jag hade ingen aning om hur långt det var i centimeter, men eftersom jag vet att jag själv är 5'10" så var jag helt säker på att inte Dorothy är så lång.

"Men det sa hon att hon var", envisades sjuåringen.
"Hon kanske är 5'4"?" föreslog jag.
"Men nej! Hon sa att hon var 6'4"! Jag vet att hon är det!"

Det hjälpte inte att vara logisk och förklara att eftersom jag är längre än Dorothy, och jag "bara" är 5'10", så är det helt omöjligt att hon är 6'4". (Räknade ut det nu ikväll och då skulle alltså människan vara 1,93 m lång. Det är hon inte.) Vi tjafsade om detta hela vägen till parken, och enda anledningen till att vi inte fortfarande tjafsar om det är att Charlie gav upp till slut, när han insåg att jag var envisare än honom. Det kan också ha varit så att min logik till slut vann över hans förvirrade minnesbild. Eller så är jag bara en större åsna än vad han är.

I onsdags kväll var jag på salsa-klubb med Nina (i sådär 20 minuter, men det är alltid bra att vidga sin kulturella medvetenhet, inte sant?) och i dörren fick vi den obligatoriska stämpeln. Tjejen i dörren envisades dock med att stämpla oss på handleden, något som jag inte reflekterade så mycket över förrän jag kom hem, klädde av mig, och såg stämpeln i bättre ljus.

Så nu undrar jag bara: Bestämde de att alla gäster skulle stämplas på handleden efter att de insett hur stämpeln ser ut, eller valde de just den stämpeln för att gästerna stämplas på handleden?

(Rubriken är egentligen bara rolig om man vet att Johnny går runt och kallar sig själv för Johnny-bird och av någon anledning brukade kalla mig för mommy-bird--tills jag började besvara alla "mommy-bird" med "what's the matter, Lucia-pig?" Anyway. Min blogg. Min humor. Johnny-Jailbird it is.)

För runt en månad sedan försökte John stjäla en anka. Han var väldigt, väldigt ångerfull efteråt och jag tror inte han hade insett att det faktiskt räknas som stöld om man ser något man vill ha och plockar det med sig utan att betala. En månad senare kan jag däremot tycka att budskapet borde ha sjunkit in. Trots allt har jag bara behövt hålla på och ignorera honom tills han säger "please" i några veckor nu, och han har redan ersatt alla sina "put this on the table!" och "I wanna go on the swings NOW!" med enbart "please!" så att man måste gissa sig till vad han vill.

Ska inte sväva för långt bort från historien nu. Idag satt jag i parken och höll koll på pojkarna medan de sprang omkring och lekte med mycket äldre barn. Charles stod vid vattenfontänen och tittade imponerat på medan de stora pojkarna drack vatten. John stod vid några människor som sålde hemmagjorda leksaker, och jag förberedde mig mentalt på att tala om för honom varför vi inte kunde köpa en massa skräp. Helt plötsligt ser jag en kvinna vid en vagn vända sig mot honom, och två sekunder senare kommer ungen springande med en glassbägare, med ett stort leende på läpparna.

"Var fick du glassen ifrån?" undrar jag. "Vem gav dig glassen?"
"Hon där!" säger han och pekar, och börjar kanske så smått inse att något är fel. Jag drar honom med mig till kvinnan vid glassvagnen, och det är väldigt uppenbart att hon inte har gett honom en gratisglass av medmänsklig godhet. Nej, ungen har helt fräckt gått fram till henne och pekat ut vilken smak han ville ha på glassen, tagit emot glassen och sprungit därifrån. $1,50 betalar jag för glassen, och på vägen tillbaka till bänken inser Johnny definitivt att jag inte är så glad över hans smarthet.
"I'm very sorry that you had to waste your money", säger han ynkligt och tittar ner på sin redan halvsmälta glass. Så jag pratar med honom om varför man måste betala för saker man vill ha, och får honom att lova att nästa gång han vill ha glass så måste han fråga mig först.

Sen går jag naturligtvis och köper en glass till Charlie också, och hostar upp $1,50 till. Tur att det inte var Ben&Jerry's Johnny sprang och stal... På vägen hem, tre minuter senare, är Johnny glad och kvittrande igen och skuttar fram där han går och håller mig i handen, och är ganska stolt över sin gratisglass. Så då får vi ha ett samtal till, tills han uppvisar mer ånger, och resten av vägen hem pratar han om hur han ska ge mig jättemycket pengar så fort han hittar pengar på gatan, blir stor och blir rik, eller hittar guldet vid regnbågens slut.

"Du behöver inte ge mig några pengar", säger jag förstås, trots att jag nog hade krävt 50% av det där guldet, då det var jag som berättade om det från början.
"Jo, men jag ska ge dig jättemycket pengar så att du kan köpa en klänning!" lovar han och pussar mig på handen.

Jag vet inte riktigt. Det är bara så mycket svårare att vara arg på honom när han stjäl glass än när han sparkas och slåss.

Jag försöker, i största möjliga mån, att undvika att ljuga för barnen. Vill ju inte att de ska få för sig att det är okej. Så ibland när de frågar saker är jag alldeles för ärlig. Oftast beror dock min ärlighet på att jag inte tänker mig för, utan svarar impulsivt på deras frågor, utan att först fundera på vad deras föräldrar eller lärare hade svarat på samma frågor.

Sedan jag kom hit har jag därför bland annat förklarat evolutionsteorin, talat om för Johnny att han borde sluta gå runt och längta tills han fyller 100 (på ett väldigt finkänsligt sätt!), upplyst Charlie om att man inte måste vara gift för alltid även om man en gång gift sig, samt delat med mig av andra livsviktiga kunskaper.

Och igår, när jag för en gångs skull försökte mig på en vit lögn lyckades jag sabba alltihop ändå! Vi satt och ritade, och inspirerad av julsångerna Charles satt och sjöng på ritade jag en sned, något missbildad jultomte med oproportionellt korta ben och svarta prickar till ögon (det bästa med att passa barn är att de blir så imponerade över allt jag gör bättre än dem, oavsett hur kasst det är). Vi diskuterade färgval och färglade honom tillsammans, och när jag höll med Charles om att mössan alltid är röd frågade han mig plötsligt om jag någonsin träffat jultomten.

"Klart jag har", svarade jag utan att tänka.
"Vadå, har du pratat med honom? Känner du honom?" ville barnen veta. Till mitt försvar så var jag upptagen med att hålla mig innanför linjerna av tomteluvan.
"Jaa, jag har träffat honom flera gånger. Jag pratar alltid med honom när han kommer till jul och ger mig julklappar", fortsatte jag innan jag insåg hur tallriksstora ögon barnen hade fått, och kom ihåg att jag är i USA och att tomten kommer på natten när barnen sover här. Hoppsan. Så jag fick förklara att i Sverige så kommer tomten redan på julafton till barnen, och att de faktiskt får träffa honom. Pojkarna tyckte att detta var väldigt orättvist.

Tur att det är ett halvår till jul. Med lite tur hinner de glömma bort alltihop. Och med lite tur så tar jag lärdom av detta och börjar tänka efter innan jag pratar. Snart sabbar jag väl Jesus också...